Skandiamannen

SE sa i förhör och intervjuer att polisen var passiv och ointresserad, inte brysk. Det var en linje han drev i sex års tid. De brydde sig inte om LP.

Att hänga upp allt på ett par ord hos HO och ALG är en aning vanskligt. De visste inte att SE var misstänkt.

Kan du citera Linder, det har jag missat. Det var ju han som trodde att SE var mannen på åsen, vilket Irvell misstänkte och lät undersöka 9 månader tidigare.

Då hade någon lagt ihop 1+1 något senare i stället?

Mannen med handledsväskan!

Vem vet, då kanske slutresultatet blivit bättre.

Polisen hade inte råkat förväxla honom med JÅS.

RB hade fortfarande gjort klockkontrollen, och 2-5 märkliga förhör hade funnits att tillgå.

Hur hade den nätrullaren landat?

Sven Anérs brev till SE är intressanta. Maken till galen stolle får man leta efter. Kanske i Göteborg. SE skrev ett mycket långt svar (som ingen fick läsa tack vare Anér) efter brevet den 12 december 1989. Fråga 8 i brevet den 12 december är bluff. Anér visste inte vem polismannen var. Först 1993 uppgav pinsp KÖ i ett förhör att han antecknade namn på vittnen på mordplatsen (först HJ och sedan YN som framgår av anmälan A1 och radiointervjun med YN 1988).

En vecka efter det första brevet (innan SE hade hunnit svara) skrev Anér till SE att "jag har nu kommit till den absoluta slutsatsen att du inte var på platsen". SE slängde sitt långa utkast och skrev ett kortare brev som svar (förvånansvärt artigt). Galningen svarade ett år senare med att förtala SE offentligt.

SE förklarade (i svaret till Anér) att han var på den södra sidan av Tunnelgatan. När de första poliserna (radiobil 2520 och piket 3230) kom till mordplatsen.

De fyra poliserna (från piket 3230) valde varsin sida av manskapsbodarna när de började jakten. KG och PW sprang på den norra sidan. CD och JH sprang på den södra sidan (A14205-2-A).

SE var på den södra sidan av Tunnelgatan (när poliserna började jakten). Som framgår i SE:s svar till Anér. SE valde den södra sidan av manskapsbodarna (när han försökte springa ifatt poliserna för att ge dem LP:s uppgift om en "mörkblå täckjacka").

Om SE hade valt den norra sidan av manskapsbodarna hade han inte tappat bort poliserna. SE hade kunnat följa dem med blicken ända till trappkrönet. Det kunde han inte.

SE var på den södra sidan av Tunnelgatan (när poliserna började jakten). SE sprang på den södra sidan (när han försökte springa ifatt dem). Där skymdes sikten (mot trappan och krönet) av skjulet med containern. SE stannade vid Luntmakargatan. Han stod "mitt i korsningen" och såg sig omkring (E63-C).

SE såg inte poliserna (de var redan vid krönet). Sikten (mot trappan och krönet) skymdes av skjulet med containern. SE vände och gick tillbaka. På den södra sidan. Hans "men" i förhöret den 25 april 1986 syftade på Rapport den 6 april (19 dagar tidigare). Då var publiken i vägen. SE ville visa hur fort han kunde springa. Han valde den norra sidan i Rapport. När fotona togs på kvällen valde han samma sida. Ingen frågade i förhören vilken sida han valde på mordkvällen. SE uppgav spontant att han gick på den södra sidan på tillbakavägen.

"Det förefaller egendomligt att Sture, som i detta läge alltså kommer på att det finns ett signalement som inte lämnats till polisen, i stället för att prata med någon av de fyra radioutrustade polismännen på platsen, bestämmer sig för att strunta i dem och i stället försöka springa in i gränden efter polismännen, som nu har ca 30 sekunders försprång" (Lars Larsson i boken "Nationens fiende" 2016).

Att SE inte bad en polis att meddela signalementet via radio är inte egendomligt. Alla kände inte till att poliser till fots hade personradio 1986. Personradio började användas när System 80 infördes 1984.

Att ingen lade märke till SE (när han småsprang och halkade i snömodden på Tunnelgatan) är inte egendomligt. Ambulansen hade just kommit. All uppmärksamhet riktades mot OP och ambulanspersonalen.

Att SE vände sig om ett par gånger är inte egendomligt. Av samma skäl. Att vända sig om ett par gånger på David Bagares gata vore egendomligt. GM hade nyss vänt sig om vid krönet (enligt förhören med LJ) och konstaterat att trappan var tom.

YN och hennes sällskap AZ valde den norra sidan av manskapsbodarna. Där gången bredvid skjulet med containern fortsatte. Efter mötet med poliserna vid Luntmakargatan. Mötet varade bara i "5 - 10 sekunder" (A14205-3 och E15-2-A). YN och AZ svarade att de hade mött LJ vid krönet (A14205-1-A). "En man med axelremsväska." Ingen före LJ.

YN och AZ hade alla förutsättningar att möta SE. Strax väster om manskapsbodarna (30 meter öster om mordplatsen). Det kunde AZ förklara bättre än YN. Om AZ hade tolk. Det hade han inte. AZ behövde tolk (som framgår av E15-2-B). Han såg ingen alls på David Bagares gata (som framgår av E15-2-B och spaningsledningens möte den 11 juni). AZ hade bättre minne av mordkvällen än YN (AZ kunde minnas polisernas frågor och var de mötte dem).

Det var snömodd och nedförsbacke på Tunnelgatan. Liksom på David Bagares gata. Det var lättare att se handledsväskan – och vad SE gjorde med den – på Tunnelgatan (väster om manskapsbodarna). Inga parkerade bilar skymde som på David Bagares gata. När YN och AZ kom till mordplatsen låg OP fortfarande på trottoaren med en syrgasmask. OP låg ännu inte på båren (E15-1). När SE återkom till mordplatsen mindre än två minuter senare hade även piket 1230 kommit till platsen (och en andra ambulans) och båren bars in i ambulansen (E63-A).

YN och AZ visste inte vad som hade hänt. YN gjorde som poliserna vid Luntmakargatan beordrade henne att göra (A14205-1-A). Hon gick fram till en polis på brottsplatsen och lämnade namn, adress och telefonnummer. Polisen (pinsp KÖ) frågade vad hon hade sett. YN medgav för journalister att både hon och AZ var onyktra (att döma av YN:s dåliga minne av mordkvällen var hon minst lika onykter som AZ). YN var inte "fullständigt nykter" som Holmér påstod i sin bok 1988. Ingen frågade i förhören. Ja, vad hade hon sett? En man med rock och handledsväska sprang österut för en stund sedan.

"Det sprang män lite överallt" (E63-8-A). När YN förhördes två dagar senare. Förklarade krinsp Håkan Ström. När han själv förhördes. YN var osäker när Ström förhörde henne. Ström vilseleddes av krimjourens missvisande referat av mordnattens korta telefonförhör med LJ. Som påstod att LJ frågade YN och AZ vid trappkrönet "vart mannen hade tagit vägen som de måste ha mött" och att YN "svarade att mannen försvunnit vidare nerför backen mot Regeringsgatan".

LJ frågade YN och AZ om de hade sett någon "springa förbi". AZ svarade inte. YN pekade. "Liksom jakande" (E15-B). Enligt AZ pekade hon bara. Mot klubben på Johannesgatan 8 som YN och AZ nyss hade lämnat. Enligt LJ och YN sa hon något kort. Mötet vid krönet var bara "några sekunder" och "de stannade inte" (E15-2-A). LJ tog ingen större notis om "beskedet". Att YN sa "han sprang ditåt" är svårt att tro. LJ nämnde inte mötet med YN och AZ för någon av poliserna som han mötte innan han åkte hem. Inte heller för LL (enligt hennes anteckningar).

YN, AZ och LJ var i medierna de följande dagarna. LJ med namn och bild den 4 mars. Medierna bestämde vad de hade sett. Aftonbladet bestämde att LJ hade sett en "siluett" vid Johannesgatan. Som LJ avfärdade som "inbillning" i förhöret den 4 april. YN fastnade i mediabilden av hennes feltolkade vittnesuppgifter. Hon skapade en efterhandskonstruktion av vad hon hade sett. Som framgår i radiointervjun den 9 september 1988. Ingen intervjuade hennes sällskap AZ.

Två månader senare avslöjades YN:s identitet av Holmér i hans bok. Den 14 december 1988 visade Kvällsposten foton av Christer Pettersson (samma dag som han greps). YN var bränd som vittne. Hade YN deltagit i rättegångarna 1989 hade advokaterna slagit klorna i henne. Bubblan hade spruckit. YN lämnade Sverige 1990 och återvände inte förrän mer än 10 år senare (som framgår i intervjun 2020).

DBG för nybörjare

YN, AZ, LJ och SE var lätta att utreda i mitten av mars 1986. Det gjorde inte Holmér. YN förhördes inte på nytt 1986 (efter förhöret den 2 mars och fotovisningen den 4 mars). Inte ens den 10 mars. När Ström fick veta att SE hade en sådan handledsväska som YN såg. Inte ens den 11 juni. När spaningsledningen konstaterade att YN:s sällskap AZ inte hade sett "ett jävla dugg" på David Bagares gata (som även framgår av E15-2-B). Ingen frågade YN och AZ om de mötte någon på Tunnelgatan (strax väster om manskapsbodarna). Jonsson frågade SE två månader efteråt. SE förklarade att han inte tänkte på vem han mötte på Tunnelgatan när han sprang efter poliserna. Han tänkte bara på att springa ifatt poliserna.

Christian Dahlman kan ordna en ny mockrättegång. Åklagaren kan stanna hemma. Glöm inte att kalla RB som vittne. RB har bekräftat (i en intervju tidigare i år) att hans enda åtgärd var att ställa fram Timecons systemklocka en minut. Registrerade tider ändrades inte. Alla tider för alla anställda den 28 februari 1986 var fortfarande en minut fel. Den registrerade tiden för SE:s utstämpling var 23.19. Den verkliga tiden var 23.20 (mellan 23.20.00 och 23.20.59).

Precis som SE uppgav i de tre sista förhören 1986. Sedan (efter utstämplingen) pratade SE med väktarna HO och AK i receptionen i "ett par minuter". HO beskrev vad de pratade om. Att gå från Skandias entré till mordplatsen (60 meter söderut) tog 43 sekunder (enligt Trafikverkets norm 5 km/h).

Redan i det första förhöret uppger YN att mannen inte sprang speciellt fort. Det stämmer in på en GM som är slutkörd efter trapporna. Alltså är Länninges snabba tid från trappkrönet sannolikt en glädjekalkyl.

LJ däremot hade unga och utvilade ben och borde ha kunnat nå trappkrönet ungefär samtidigt som den presumtive gärningsmannen var 60 meter från trappkrönet.

Vi kan enas om att det inte kan uteslutas att GM såg Jeppsson. Jeppsson själv håller öppet för det. Då skulle det också kunna förklara DBG-mannens bakåttittande om det är GM.

I förhör med polisen sitter SE nerhukad vid Palme när polisen kommer springande. Till Anér påstår han altså att han stod söder om Tunnelgatan. Så antigen har han flyttat liket söderut eller så ljuger han.

Det var vel inte så att Palme gled runt som en hockeypuck där nere? Han låg vel still efter sin död? Eller?

Men nu ska du vel börja vränga och vrida på på ord om något som varje normal människa på den här planeten redan har fattat.

Med all respekt för Jeppsson tror jag inte att den 164 cm långe och lätt onyktre kartarkivarien var något sprinteräss (två sexor punsch).

Gärningsmannen tog två (kanske tre) steg i taget i trappan (enligt Jeppsson). Det finns inga skäl att förmoda att GM var mindre vältränad än Länninge.

GM hade inga skäl att vända sig om mellan trappkrönet och Regeringsgatan. Det väckte bara uppmärksamhet.

Platsen där SE satt på huk (och sedan reste sig upp och stod) var på den södra sidan av Tunnelgatan.

SE var mellan Olof Palmes kropp och de nyanlända polisfordonen strax söder om Tunnelgatan. Enligt SE:s brev till Anér 1990.

Jan Länninges tider är omvittnat snabba. Det är många som själva provsprungit flyktvägen och blivit förbluffade över Länninges tider, som dessutom bara låg på 70% (!) av hans kapacitet.

Folk som provspringer stannar dessutom oftast vid trappkrönet. Då är de flesta slutkörda. Men det var inget som hindrade hurtbullen Länninge från att ånga på i samma fart ända bort till Birger Jarlsgatan.

Det skvallrar om att Länninge var vid mycket god fysisk vigör för en 43-åring. De tiderna presterar man knappast utan någon form av löpträning eller idrott. Det är vanligt att poliser är fysiskt aktiva.

De flesta otränade individer som provspringer sträckan blir slutkörda redan vid trappkrönet. Det kan mycket väl gälla GM också. Särskilt om han la allt sitt krut på att ta ett par trappsteg i taget.

Det går inte på något sätt att sluta sig till att GM var ”vältränad”, ”professionell” eller andra spekulativa epitet som brukar kastas runt i konspirationskretsar.

Nästan vilken soffpotatis som helst kan ta en trappa med två steg i taget om det gäller livet. Men det är bara de vältränade som kan fortsätta i hög fart även efteråt som om ingenting hänt. Vilket GM inte verkar ha kunnat. Enligt Yvonne Nieminen.

SE ljuger, det fattar en förståndshandicappad apa.

Innan Jeppsson träffade en kriminalpolis.

Det är inte svårt att springa till krönet på 35 sekunder.

Om han såg Jeppsson och bedömde honom som ett hot. Varför i så fall vända sig om mer än en gång?

Att Söderström och Windén inledningsvis kan beskrivas som passiva finns det stöd hos från andra poliser och vittnen. Två kortvariga handlingar, Söderström tog tag i fru Palme samt Geddas bemötande, kunde uppfattas som bryska. Det motsäger inte helhetsbilden.

Att det var något Engström "drev" är dessutom en överdrift, i förhören beskriver han enbart fordonens ankomst och att de första poliserna dröjde med att komma fram. Det är utifrån det absurt att påstå att Engström drev en linje i frågan.

Gahn har knappast hittat på vad Engström sade, likaså är det ytterst osannolikt att det rör sig om ett missförstånd. Väktarna uppgav vad de mindes. Det kan tyckas att minnesbilder blir klarare när det visar sig vad som skett och att det definitivt inte var en rutinkväll. Då är orsaken till varför de hördes inget av vikt i sammanhanget.

Linder återfinns på ljudupptagningen från Palmerummet den 12:e februari 1987. Under nio månader hade han god tid att sätta sig in ytterligare i uppslaget. I november 1986 beordrade Holmér att Engström skulle "köras i botten".


Det är inte svårare än att så faktiskt gjordes och Linder kom fram till Engström som varande på platsen. Den 10:e februari skickas ärendet dessutom en runda till våldsroteln, KK1. Således saknas det inte underlag i utredningen avseende Engström.

När Jeppsson träffar en kriminalpolis redan den 4 mars uppger han ordagrant att Nieminen sagt ”han sprang rakt fram här”.

Vilket ”råkar” sammanfalla med hur Nieminen uttrycker sig i förhör redan den 2 mars: ”Ja, han sprang rakt fram.”


Men det är svårt att springa till Birger Jarlsgatan på samma tid som Länninge. Vilket var hela min poäng.

Tack för att du bekräftar min poäng att nästan vem som helst kan kuta uppför en trappa med två steg i taget. Men det som skiljer agnarna från vetet är hur man presterar efter det.

Bara vältränade (Länninge) kan fortsätta som om ingenting hänt. Vanliga dödliga (Nieminens man) kroknar betänkligt.


För att han inte visste när Jeppsson skulle titta fram över krönet. Ur hans perspektiv kunde det ju ske när som helst utan förvarning efter att GM rört sig en viss sträcka från trappkrönet. Därför blir det logiskt att titta bakåt flera gånger.