Citat:
Ursprungligen postat av
notwanted
Det här.
Man måste dokumentera händelser och börja kartlägga stalkarna. Det kommer en ny lag 1/6 som kommer att få stopp på svineriet med gang stalking:”Psykisk misshandel”.
Då får man med allt och alla stalkare, för de är många och de gör det i samförstånd med hjälp av appar/chattar för att förstöra en människas liv.
De behöver inte känna till varandra, de samarbetar mot offret. De har en person de ska hämnas på eller få bort för de vill ha dennes br, kunna punda och festa, ta makten över området
Det finns också en studie som DN skrev om som visar hur allvarligt sjuk man kan bli av stalking. Hur påverkat hjärtat blir så man kan dö eller bli allvarligt skadad av en stroke tex.
Det där ska de betala för, stalkarna.
Jag vet vilka de flesta mina är, eller kan identifiera dem, de som ligger bakom smutskastningen som drog till sig alla andra hatgrupper, orsakade att Säpo satte upp mig på sin lista (ja, jag jobbade nämligen själv på myndigheten som var deras arkivmyndighet, sammanträffande?, och den illojala registratorn läckte till alla att jag var med på listan) orsakade att jag fick sparken och gjorde mig oanställningsbar som säkerhetsrisk.
Plus alla hot på allmänna platser, hotfulla situationer i SL, och trakasserier från fula gubbar som hängde över axeln på mig när jag handlade mat. ”Män” (djur) som frustar och tränger sig in i hissen när jag ska till jobbet, eller står och väntar utanför.
På Värmdö fick jag inte vara. Där var de särskilt aggressiva och punktmarkerade mig direkt. Klumpig kille där som rusade fran och inte ens såg att jag bytte sida från hans högra till hans vänstra bakom ryggen på honom.
Typisk efterbliven gangstalker.
Den andra, de jobbar in par, tog jag in på Lindex damunderkläder. Där fick han smyga runt och visa alla i butiken vilket pervo han är 🤣 Hoppas fruns väninnor såg honom. Fast de är väl likadana, ointelligenta facistkommunister.
Jag vet vad en del heter, det är rätt sjukt att de inte försöker dölja sin identitet. Jag fattar inte varför. Visa makt, att de inte är rädda, att jag ”ska bort” som de uttrycker det och att de har rätten på sin sida, antagligen.
Men de har ingen rätt alls. Varken tokkärringar, pundare, privatdetektiver, militärer eller poliser som ingår i hatgrupperingarna.
Det är nära 10 år, med en eskalering med dödshot och nya aktörer 2020 när gamla säpoanställda, poliser, HVB-klienter och dömda för olika brott mot enskilda och kvinnor, utpressning och grov kvinnofridskränkning mm, anslöt.
De ska få känna på Strömmers nya lag. Det är mycket de förstört som de måste ersätta.
Nu grinar de, stalkergrannarna. Vi har missbedömt henne, vi har underskattat henne.
För det här har de gjort förut. De är proffsstalkers, tar över bostadsområden, tar plats i styrelser i Brf, och bestämmer vem som ska få finnas. Alla har ett namn och de har också ett liv som kan bli förstört när de åker fast.
Media kan förstöra det om rättsväsendet inte vill hjälpa oss.
Dokumentera. Ljud är skitbra. Nu sättet vi fast svinen.
Det viktiga här är att inte blanda ihop två olika saker. Att dokumentera systematisk psykisk press, stalking, hot, ryktesspridning, övervakning, social utfrysning och trakasserier är helt rätt väg att gå. Men man måste göra det på ett sätt som håller juridiskt och inte på ett sätt som gör det lätt för motparten att vända allt mot den utsatta.
Den nya lagstiftningen om psykiskt våld är relevant just därför att den handlar om mönster. En enskild kommentar, blick, händelse eller konflikt kan vara svår att göra något av juridiskt. Men om det finns ett upprepat handlingsmönster som syftar till att kontrollera, bryta ner, skrämma, förödmjuka eller övervaka en person, då börjar det närma sig något helt annat än “vanligt tjafs”.
Det är också därför dokumentation är avgörande. Datum, tid, plats, vad som hände, vilka som var närvarande, eventuella vittnen, ljudinspelningar där det är lagligt, skärmdumpar, mejl, chattar, polisanmälningar, vårdkontakter, arbetsgivarärenden och mönster över tid. Inte långa teorier först, utan konkreta händelser. Det är så man bygger trovärdighet.
Samtidigt bör man vara försiktig med att offentligt peka ut människor som “stalkers”, “pundare”, “fascistkommunister”, “djur” eller liknande om man inte har mycket starkt underlag. Det kan kännas rätt i stunden, men juridiskt kan det försvaga saken. Motparten kan då flytta fokus från deras beteende till ens eget språkbruk och påstå att man är hotfull, instabil eller ägnar sig åt förtal. Det är exakt den fällan man bör undvika.
Det starkaste sättet att angripa sådant här är kyligt och systematiskt. Beskriv handlingarna, inte diagnoserna. Beskriv mönstret, inte bara känslan. Beskriv konsekvenserna: förlorat arbete, försämrad hälsa, rädsla, sömnproblem, isolering, ekonomisk skada, försämrad arbetsförmåga, vårdkontakter och social skada. Det är där tyngden finns.
Det är också viktigt att förstå att psykisk nedbrytning kan ge verkliga kroppsliga konsekvenser. Långvarig stress, hot, stalking och social press kan påverka sömn, hjärta, puls, blodtryck, immunförsvar och psykisk hälsa. Det är inte “bara i huvudet”. Människor kan bli allvarligt sjuka av långvarig utsatthet, särskilt när den är svår att bevisa och omgivningen samtidigt misstror den utsatta.
Men just därför måste man vara strategisk. Den som vill få rätt måste kunna visa ett konkret handlingsmönster. Inte bara säga “alla är emot mig”, utan visa hur vissa personer vid upprepade tillfällen har agerat, vad de har sagt, hur de har spridit uppgifter, hur de har övervakat, hotat, trakasserat eller påverkat andra. Ju mer exakt, desto bättre.
Det här handlar i grunden om rätten till privatliv, trygghet, arbete, hälsa och social existens. Ingen privat grupp, bostadsrättsförening, arbetsplats, granngemenskap, aktivistmiljö, sekt eller informellt nätverk har rätt att bedriva egen bestraffning av en människa. Misstänker man brott går man till polis och rättsväsende. Man organiserar inte socialt tryck, ryktesspridning, hot och utfrysning.
Så ja, dokumentera. Men gör det smart. Skriv sakligt. Spara bevis. Undvik överdrivet språk. Undvik att hota tillbaka. Undvik att offentligt hänga ut personer utan starkt underlag. Bygg i stället en tydlig tidslinje över konkreta händelser och konsekvenser. Det är så man gör frågan juridiskt svårare att vifta bort...