Citat:
Problemet är inte att massan är dum och lättledd, ty det har den alltid varit, under alla regimer i världshistorien. Frågan är om samhällsbygget ens skulle fungera om det inte varit så.
Problemet är inte att folket svikit. Problemet är att ledarskiktet svikit. Finanseliten har svikit, politikerna har svikit, journalisterna har svikit.
Men det finns för det första allt fler "vanliga människor" som vänder sig emot utvecklingen (eller snarare, ovanliga människor som har ett visst ledarskapskapital eller bara är fritänkare, men saknar makt och inflytande), såsom vi som diskuterar saken på Flashback, X, bloggar och bland gräsrötterna i politiska partier. Och vi har en viss påverkan på saker och ting. Vi kan leda eller putta en del av massan i rätt riktning vilket skapar tryck på ledarskiktet att ändra sin uppfattning om saker och ting.
För det andra finns det delar av ledarskiktet som i varierande grad börjar ställa sig på rätt sida. SD har en femtedel av väljarna bakom sig. Nigel Farage blir troligen premiärminister relativt snart och det mer radikala Restore Britain seglar upp som utmanare. Elon Musk har köpt X, tillåter yttrandefrihet där, och går till upprepat angrepp mot PK-väldet. Delar av IT-eliten börjar göra motstånd mot woke, och till och med skurkar som Larry Fink tvingas medge att massinvandring är skadligt. Och så vidare.
Handen på hjärtat: Hade du på BSS-tiden, eller vid någon enda tidpunkt fram till 2016 eller så, trott att världens rikaste man öppet skulle säga att vita håller på att bli en minoritet i sina egna hemländer, att detta är hemskt och måste stoppas, att det är en kamp mot att bli "besegrad och erövrad", och gett sitt stöd åt inlägg som förespråkar "vit solidaritet"?
"Eliten" är till stor del vår fiende. Men inte helt. Och även den kan omvändas. Det går frustrerande trögt och sakta, men det går åt rätt håll. Och det kan väldigt lätt bli snöbolls- eller dominoeffekter av det hela.
Loppet är inte kört.
Och vad beträffar att bränna ut sig i kamp för ett folk som inte förtjänar det, har jag i princip redan gjort det (inte ända sedan BSS-tiden, men hyfsat länge), men jag är inte bitter. Jag lever ett ganska bra liv, och nu när jag mestadels ägnar mig åt mig själv och mina närmaste och inte ägnar någon större energi åt att göra motstånd mot tingens ordning, kommer mitt personliga liv bara att bli bättre. Jag nätkrigar fortfarande lite eftersom jag inte kan låta bli (ibland alltför mycket effort-posting i sociala medier; faktum är att jag tänker ta en rejäl Flashbackpaus efter detta inlägg) men det är allt just nu.
Mitt samvete är rent, jag har gjort mitt bästa och nu får andra ta över. Skulle jag ändå ta upp fanan senare och göra mer än så, då är det för att jag bestämt mig för att jag orkar trots allt.
Och oavsett vad som händer kommer jag aldrig att stå och ropa "överge era poster, motstånd är meningslöst" till dem som tagit över.
Problemet är inte att folket svikit. Problemet är att ledarskiktet svikit. Finanseliten har svikit, politikerna har svikit, journalisterna har svikit.
Men det finns för det första allt fler "vanliga människor" som vänder sig emot utvecklingen (eller snarare, ovanliga människor som har ett visst ledarskapskapital eller bara är fritänkare, men saknar makt och inflytande), såsom vi som diskuterar saken på Flashback, X, bloggar och bland gräsrötterna i politiska partier. Och vi har en viss påverkan på saker och ting. Vi kan leda eller putta en del av massan i rätt riktning vilket skapar tryck på ledarskiktet att ändra sin uppfattning om saker och ting.
För det andra finns det delar av ledarskiktet som i varierande grad börjar ställa sig på rätt sida. SD har en femtedel av väljarna bakom sig. Nigel Farage blir troligen premiärminister relativt snart och det mer radikala Restore Britain seglar upp som utmanare. Elon Musk har köpt X, tillåter yttrandefrihet där, och går till upprepat angrepp mot PK-väldet. Delar av IT-eliten börjar göra motstånd mot woke, och till och med skurkar som Larry Fink tvingas medge att massinvandring är skadligt. Och så vidare.
Handen på hjärtat: Hade du på BSS-tiden, eller vid någon enda tidpunkt fram till 2016 eller så, trott att världens rikaste man öppet skulle säga att vita håller på att bli en minoritet i sina egna hemländer, att detta är hemskt och måste stoppas, att det är en kamp mot att bli "besegrad och erövrad", och gett sitt stöd åt inlägg som förespråkar "vit solidaritet"?
"Eliten" är till stor del vår fiende. Men inte helt. Och även den kan omvändas. Det går frustrerande trögt och sakta, men det går åt rätt håll. Och det kan väldigt lätt bli snöbolls- eller dominoeffekter av det hela.
Loppet är inte kört.
Och vad beträffar att bränna ut sig i kamp för ett folk som inte förtjänar det, har jag i princip redan gjort det (inte ända sedan BSS-tiden, men hyfsat länge), men jag är inte bitter. Jag lever ett ganska bra liv, och nu när jag mestadels ägnar mig åt mig själv och mina närmaste och inte ägnar någon större energi åt att göra motstånd mot tingens ordning, kommer mitt personliga liv bara att bli bättre. Jag nätkrigar fortfarande lite eftersom jag inte kan låta bli (ibland alltför mycket effort-posting i sociala medier; faktum är att jag tänker ta en rejäl Flashbackpaus efter detta inlägg) men det är allt just nu.
Mitt samvete är rent, jag har gjort mitt bästa och nu får andra ta över. Skulle jag ändå ta upp fanan senare och göra mer än så, då är det för att jag bestämt mig för att jag orkar trots allt.
Och oavsett vad som händer kommer jag aldrig att stå och ropa "överge era poster, motstånd är meningslöst" till dem som tagit över.
Massinvandringen fortskrider. I höst får vi en mittenregering (mest troligt) som öppnar kranarna ännu en gång. Svenskarna fortsätter att köra sitt land på tippen.
Denna gång är jag med dem. Jag välkomnar det nya klassamhället.
