Vad ångrar du mest i livet?

Konstigt som i konstig timing.

Man skaffar barn tidigt - tappar det som andra 20-25-åringar gör - går på festival, reser, studerar - kanske inte tappar helt men det blir mycket svårare.

Sen när man är 40-45 och barnen är utflugna och man är mitt uppe i karriären och ser bekanta i samma ålder med småbarn och tänka "Ha - det där har jag redan avklarat" - då kommer barnbarnen.

Allt du du räknar upp som man tappar gör dom flesta som har barn, men jag antar att du tänker på att göra det ihop med stora mängder alkohol och andra droger? Då är det väl inget negativt om de tappar det?

Och jag tror nog dom flesta blir glada över barnbarn och inte ser barn som något man ska ha "avklarat". Att ha barnbarn när man är strax över 50 tror jag är optimalt. Av alla jag sett som har haft det så verkar det vara otroligt trevligt. Man får dessutom umgås med sina vuxna barn mycket. Och sedan när man är strax under 70 så har man har vuxna barnbarn att lära känna.

Inte nödvändigtvis med stora mängder alkohol och droger - även om det förekommer.

Studera går givetvis även med barn men en stor del av studentlivet är även träffarna utanför studierna på dagtid.

Sen finns det resor som jag gjort (som inte innefattar massa alkohol eller droger) som knappt hade fungerat med barn i småbarnsåldern - jag pratar inte om 1 vecka på Kanarieholmarna med Bamse-klubben.

Jag är nog inte ensam i dessa tankar då åldern på förstagångsföräldrar blir högre och högre.

40+. Jag ångrar att jag inte var modigare i mitt val av karriär. Jag fastnade på samma ställe hela livet trots mycket bra utbildning och goda resultat. Jag blev för bekväm. Jag har nu gått i tidig pension (är självförsörjande, alltså ingen bidragstagare) eftersom jag inte klarar av ekorrhjulet längre.

Jag ångrar också att jag inte varit bättre på att hålla kontakten med vissa av mina barn- och ungdomskamrater. På senare tid ångrar jag dessutom att jag började scrolla i telefonen och upptäckte Chrippadramat med Joakim Lundell och hela den karusellen. Vetskapen om så mycket ondska gör ingen lyckligare, och jag blir nästan besatt av att sprida sanningen om denna person, liksom om demokratiproblemen kring detta.

Det jag däremot inte ångrar är att jag reste massor, lärde mig flera språk flytande och upplevde väldigt många äventyr under åren mellan 20 och 30. Jag rekommenderar alla att försöka uppfylla sina drömmar medan man kan, för man vet aldrig när det är för sent.

Inget av det där är egentligen värt något om man jämför det med familj, "träffarna utanför studierna på dagtid", kom igen dom flesta sitter ändå bara och spelar dataspel och undviker folk.

Sen bara för att många tänker på ett sätt gör det inte bra, folk upprepar generellt andras misstag.
Dom flesta hade mått betydligt bättre om de bildat familj tidigt och byggt sig en stor familj. Då kanske inte folk hade behövt knapra psykofarmaka i den omfattning man gör idag.

Ångrar du dig för att du blev påkommen eller för att du själv inte kunde släppa tanken?

Hur jag var som tonåring men det är väl bara en del i processen att växa upp.

Ångrar mig för jag förstörde något fint, hade jag inte blivit påkommen där hade jag säkert fortsatt. Aldrig gjort något liknande igen men det hjälper ju inte det jag förstörde då. Är lycklig i dag men glömmer aldrig det där.

Att jag inte tänkte på framtiden och planerade ekonomiskt. Fram till i alla fall 30-årsåldern brände jag alla pengar på krogen och meningslös konsumtion. Även efter det mycket onödig shopping och konsumtion. Hade man lagt 10-20% av lönen från lön ett i indexfonder hade man kunnat sluppit ekorrhjulet sedan länge.

Ångra kan man bara göra med saker man hade makt att göra annorlunda.

Jag kan inte ångra att jag inte började vara mer organiserad när jag var ung och hade få saker. Jag kan inte ångra att jag inte hade mer driv med mina kreativa projekt.

Det är saker som helt enkelt inte är i min natur. Det är som att ångra att man inte är 5 cm längre.

Jag ångrar att jag inte tidigare förstod att jag är en bra person som inte förtjänar att bli taskigt behandlad. Jag har låtet folk skylla på sina trauman för mycket och haft alldeles för mycket överseende. Det har tagit mig 40 + år att äntligen stå upp för mig själv och det är lite sorgligt.

det jag ångrar mest är att man förlorat konakten med varenda vän som man växte upp med, eller inte bara vänner men kanske även kompisar och bekanta?

folk växte ifrån en lite väl snabbt. hade kanske 5-6 väldigt nära vänner och nu kommer man aldrig att prata med dem igen... ingen från grundskolan, ingen från gymnasiet, ingen från de första jobben... ingen

jag har faktiskt testat att skriva och lägga till några på facebook, men blivit ignorerad