Från Fallet Elsas facebook. Jag kunde inte sagt det bättre själv. LVU-processen är ett fullständigt skämt ur ett rättssäkerhetspersektiv:
Och vad i hela helvetet har fritidspolitiker i sådana här allvarliga frågor att göra? De borde inte få vara med överhuvudtaget.
Politiker och socionomer måste bort från sådana här frågor. De klarar inte av detta uppdrag, utan att skada barn och deras familjer för livet.
Citat:
Ointresse, rädsla, brist på kompetens eller något annat? Det vi ser är inte bara att socialnämndens ledamöter sitter tysta runt bordet när föräldrar/anhöriga närvarar. Under denna period och vid alla inställelser där ärendet har föredragits inför nämnden – har nästan alla 28 ledamöter suttit tysta. Med undantaget några enstaka som tagit tillfället i akt att ställa frågor till föräldrarna.
Detta är inte ett enskilt fall. Det finns ett mönster. Det bekräftas av fler från nämnden, fd handläggare, föräldrar, stödpersoner som närvarat vid inställelse.
Hur processen ser ut i praktiken?
När nämnden ska fatta beslut eller göra ett övervägande om fortsatt vård får föräldrarna möjlighet att närvara. Men det som faktiskt sker är följande:
1. Handläggare eller gruppledare håller först en kort dragning för nämnden, bakom stängda dörrar.
2. Därefter får föräldrarna komma in i rummet.
3. De möts av ett rum fyllt med blickar. Under total tystnad.
Föräldrarna vet inte vad som sagts innan de kom in. Ingen återger vad som presenterats, vilket innebär att man inte kan bemöta eventuella felaktigheter eller missförstånd. Inte ens det offentliga biträdet kan det.
Maktobalansen blir tydlig.
Offentliga biträden har reagerat på detta. Hur kan maktbalansen vara så skev? Föräldrarna får ofta omkring 10-20 minuter att tala. Ibland händer det att någon enstaka ledamot visar genuint intresse och ställer en fråga. Hur ska det ges en balanserad bild?
Om ledamöterna saknar kunskap, erfarenhet eller intresse för sin uppgift, ställs inte relevanta och avgörande frågor som behövs för att säkerställa rättssäkerheten. Eller om det är så att det råder tystnadskultur.
Konsekvensen?
Nämnden fattar i praktiken beslut utifrån det underlag socialtjänsten presenterar, oftast utan kritiska frågor. Beslutet går sen vidare till Förvaltningsrätten, som inte heller ställer frågor och därefter verkställer socialtjänstens förslag.
Men tänk om något blivit fel i utredningen? Tänk om underlag saknas? Och inte en enda person från det tysta rummet till domstolen - har ställt en enda fråga…
