Citat:
Lägg till anmälningsplikten, och vilken effekt den får inom vården och skolan!
Båda dessa aktörers anställda är personligt ansvariga att orosanmäla vid minsta misstanke om att ett barn far illa. Och när oron väl uppstått finns förstås anledningar till själva oron (inte detsamma som att slutsatsen anmälaren gjort är korrekt).
I Elsas fall är det ganska enkelt att se vad som troligen skett inom vården i Örebro. Läkaren och eventuellt ssk har diskuterat Elsas symtom
och behandling med specialistläkarna i Uppsala. Läkarna i Uppsala har ansett att Elsas
kraftiga och återkommande smärtor är obegripliga iom att hon "har fullt näringsintag via dropp". När Elsas symtombild, pågående behandling (som alltså i det skedet tros vara en annan än den i verkligheten är) och mammans nya påtryckningar för tarmoperation diskuteras väcks tanken om Mbp. Saken diskuteras inom Elsas vårdteam och sedan med Barnskyddsteamet.
Orsaken till själva orosanmälan lyfts därför fram till soc med medicinsk och psykologisk tyngd, och vilken soctant ska ifrågasätta Barnskyddsteamet samt vårdteamet angående
vården av Elsa samt iakttagelser av (trodd) Mbp? Svaret är: ingen.
Soc har inte heller kompetensen att i efterhand bedöma huruvida Elsas journaler stödjer eller stjälper misstanken.
Båda dessa aktörers anställda är personligt ansvariga att orosanmäla vid minsta misstanke om att ett barn far illa. Och när oron väl uppstått finns förstås anledningar till själva oron (inte detsamma som att slutsatsen anmälaren gjort är korrekt).
I Elsas fall är det ganska enkelt att se vad som troligen skett inom vården i Örebro. Läkaren och eventuellt ssk har diskuterat Elsas symtom
och behandling med specialistläkarna i Uppsala. Läkarna i Uppsala har ansett att Elsas
kraftiga och återkommande smärtor är obegripliga iom att hon "har fullt näringsintag via dropp". När Elsas symtombild, pågående behandling (som alltså i det skedet tros vara en annan än den i verkligheten är) och mammans nya påtryckningar för tarmoperation diskuteras väcks tanken om Mbp. Saken diskuteras inom Elsas vårdteam och sedan med Barnskyddsteamet.
Orsaken till själva orosanmälan lyfts därför fram till soc med medicinsk och psykologisk tyngd, och vilken soctant ska ifrågasätta Barnskyddsteamet samt vårdteamet angående
vården av Elsa samt iakttagelser av (trodd) Mbp? Svaret är: ingen.
Soc har inte heller kompetensen att i efterhand bedöma huruvida Elsas journaler stödjer eller stjälper misstanken.
Och vet du vad som är mest absurt? Elsas mamma tvingades i ren panik att ladda ner Elsas läkarjournaler innan de spärrades, ta in ett eget vittne med exakt rätt kompetens för att kunna avfärda MBP-teorin och dessutom kontakta media för att överhuvudtaget bli hörd.
Det är fullständigt orimligt. I sådana här fall borde en oberoende second opinion vara obligatorisk från första början. Om det uppstår en allvarlig konflikt mellan vården och en förälder ska det inte hänga på familjens egen förmåga att förstå systemet, säkra bevisning i tid och själva hitta rätt expertis. Det borde vara en självklar rättssäkerhetsgaranti att en helt fristående specialist granskar situationen.
En förälder ska inte behöva agera utredare åt sitt eget barn och stressa med att ladda ner bevismaterial innan tillgången försvinner bakom sekretess och spärrar.
Och där har du egentligen systemfelet i LVU-processen i ett nötskal. Barn kan placeras felaktigt i åratal därför att nästan ingen utanför socialtjänsten och vården får full insyn i vad som faktiskt finns i journalerna. Under tiden förväntas föräldrar försvara sig mot påståenden utan att ens ha tillgång till hela underlaget bakom dem.