Sånt jävla legendariskt lag från topp till botten. Muren Raya i mål och alla försvarare som firar en försvarsaktion som om det vore ett mål. Gabriel och Saliba är bästa mittbacksparet i världen utan tvekan. Mosquera och Hincapie gör båda två magiska debutsäsonger, kan spela överallt i backlinjen. Calafiori med sin elegans och skorpionräddning är ett starkt minne. White har gett hela sin själ och trasiga kropp för denna klubb, få som förtjänar det lika mycket som han. Synd att Timber var skadad så länge mot slutet för han var en av de bästa backarna i ligan innan det.
Målen utspridda mellan hela laget med käre svensken Göken i topp. Trossen som kommer in clutch gång på gång, Saka och Øde som krigar sig tillbaka från skada och gav oss en extra edge och ledarskap mot slutet. Eze med sina magiska stunder, Martinellis intensitet och fart i både anfall och försvar, mittfält-maestron Rice med sin partner Zubimendi. Den dynamiska klasspelaren Mikel Merino, och MLS som jobbar sig tillbaka in i startelvan med ren och skär briljans.
Man får inte heller glömma ynglingen Dowmans hjälteinsats mot Everton och Havertz som sätter den sista spiken i kistan mot Burnley. Svårt att säga en bästa spelare utan att nämna ett flertal. Kollektivet sticker ut mest av allt, ett lag, inte en samling med individuella prestationer.
Inte direkt en stark säsong för varken Gabriel Jesus, Noni Madueke, Kepa och Nørgaard, men de förtjänar också en applåd och medalj. Nwaneri som lånades ut i mitten av säsongen kommer också få en medalj vilket glädjer mig.
Sist, men inte minst, Mikel Arteta. Det känns som han lärt sig av alla sina tidigare misstag. Han litar på laget, han vågar rotera både i startelvan och göra avgörande byten i stundens pressande hetta på ett annat sätt än tidigare. Arsenal har gjort 22 mål+assist av inbytta spelare i ligan, flest av alla. Det säger en del om hur bred truppen är, men också till stor del hur Arteta använder den och det är ju han som satt ihop det här laget från scratch.
Att ha modet att byta in en 16 åring mot ett stenhårt Everton i ett kritiskt läge. Att inte stå fast vid sina favoriter för sakens skull. Att våga bänka Zubi när han har formsvacka och ge 18 åringen Lewis-Skelly chansen när han varit bänkad stora delar av säsongen, vilket han betalade tillbaks med sina livs bästa prestationer. Teambuilding, att få varje spelare att kämpa för varandra som de är familjemedlemmar. Att få med sig fansen från avgrunden för några år sedan, till den eldiga atmosfär som byggts upp nu. En forna spelare och kapten som nu får lyfta trofén som tränare för första gången, hans äkta passion för klubben lyser igenom så jävla starkt. Arteta, ord kan inte beskriva hur tacksam jag är.
Shout out till ägarna Kroenkes också för att ni hade mod och tro på Arteta hela vägen, i en tid då tränare blir sparkade var 6:e månad som i Chelsea.
Visste inte att det skulle kännas så skönt att vinna i kavaj