Omöjligt att färdas långt i rymden?

Einstein hade en teori om tid och ljusets hastighet
Om man kunde färdas i ljusets hastighet
Så skulle man förmodligen kunna "lura" tiden.

Färdas man iväg med ljusets hastighet, från Jorden.
Så sätts tiden på paus. Man åldras inte

Men då skulle förmodligen inte Jorden finnas kvar vid återkomsten. Efter en mycket lång färd
Trots att du själv bara åldrats marginellt, eller inte alls

Jaha - Då har alltså "vi" befäst vår art som interplanetära varelser igen.

Färden till månen går med den svindlande hastiheten av ca 0,000006 ggr ljushastigheten ( 1s / 48h ).

Det är iofs transportekonomiskt smart att inte använda onödigt hög hastighet på korta sträckor - Men när man väl uppnått "flykthastighet" och lämnat Jorden med ett antal jordradier så behövs betydligt mindre mängd medhavd energi till de återstående accelerationer och inbromsningar som färden till slutmål och ev. returresa kräver.

Så kanske "tankställen" i omloppsbana kring både Jorden och Månen (+ lagrangepunkter?) kanske ändå är en mer jordnära [sic] och verklighetsförankrad lösning på nästa steg av längre rymdfärder. Dvs det koncept som Musk/spacex drömt om att genomföra för spårvagnstrafiken mellan Mars och Jorden.

Detta går alltså ut på att inte i onödan accelerera den mängd(massa) bränsle som det inte är dags att använda ännu. Så tanker-farkosterna ska färdas så långsamt som praktiskt möjligt vid färd till att fylla på i "tankställena". (Dvs spacex får bygga+sälja+operera riktigt många ex av star-ship i tankerversionen.)

Teknologin kommer såklart fortsätta utvecklas. Nya rön om universums fysiska lagar dyker upp. Vi kommer lära oss mer och mer.

Hur långt vi kan nå med en för dagens människor okänd teknik i en avlägsen framtid är en gåta. Vem vet vilka kunskaper vi har om 100 år, 1000 år, 10.000 år, 10 miljoner år? Tanken vad vi kan åstadkomma framöver är hisnande om man ser till vad vi åstadkommit bara de senaste 70 åren...

Jag är mer pessimistisk, snart får vi nog vänja oss vid en värld utan teknologi. Myten om evig tillväxt kommer spricka som ett troll i dagsljus. Men låt säga att människan överlever de närmsta 100 åren och kommer ut på andra sidan klokare, ja, kanske kan vi då nå bortom solsystemet.

Men så som världen ser ut idag är det fullständigt otänkbart (enligt min mening).

Vi har nog att göra i solsystemet och asteroid bältet närmsta tiden. Vi behöver inte tramsa runt med andra stjärnsystem just nu. Efter år 5000 kan vi börja tänka på det. Med tanke hur fort tekniska utveckligen går så har vi sannolikt löst cryosleep, mfl utmaningar tills dess.

Pulsars fusions-baserade plasma motorer tycker jag är en av det intressantaste just nu. Kommer korta ner restiden till Mars och längre resor drastiskt.

Sen tror jag autonoma humanoida robotar som Boston Dynamics Atlas och kommer göra mycket bra för exploatering ute i rymden och på mars, etc. Hundratals kan ju packas i en container och skepas iväg och sen sköta sitt jobb där ute, antingen fritt ute i rymden eller på månen och mars yta.

Om vi kunde styra om några pengar från typ cancerfonden som resurs till att lösa/fixa den för närvarande obotliga diagnosen: Livslängd.

Det skulle i alla fall sätta ett nytt perspektiv på astronomiska avstånd kontra ljushastigheten.

Och på köpet blir man av med problemet Födslotal - Både på Jorden och inför rymdresor. Samt kan omorganisera/rationalisera hela utbildningsväsendet!

Förmodligen består en del av lösningen i att både sjukvården på Jorden och skeppsverkstaden på rymdraketen bara behöver bestå av ett robotbemannat förråd med 120 st "Racco-lådor" för att förvara sin tilldelning av grundämnen i (samt en lite större låda för 'djupfrysta' fria elektroner).
Ett återvinningssystem för elementarpartiklar ingår givetvis.

Därmed har även livsmedelsproduktion/-hantering och födointag blivit överflödigt. Och med hjälp av lämplig energiomvandling så tillförs sådan i lämplig mängd och form så att diabetes, obesitas och McDonald förpassas till historiens glömska.

(Går det möjligen att då också att hitta ett sätt för kriminalvården att kombinera de Livstidsdömda med en Daglig Verksamhet som involverar Svarta Hål?)

Frågeställningen i tråden slog mig i morse. Jag tror inte människan ens kommer att levande komma ut ur vårt solsystem och till ett annat solsystem.
Avstånden där ute är så helvetiskt stora, och de tekniska/rent praktiska problemen oövervinnerliga.
Möjligen har vi tur (eller otur) så kommer vi att upptäcka liv någonstans därute.
Men man ska väl aldrig säga aldrig, kanske om 10000 år eller så..

Säg att det skulle ta 1000 år. Det är ca 33 generationer. Kul för de som födds i denna raket/rymdfarkost och som får veta att deras enda uppgift är att skaffa barn, och sedan dö i den raketen.. leva ungefär som matroserna i filmen "das boot"..

Att ta sig igenom svarta hål för att komma ut på andra sidan, eller att färdas "Through the Incredible Time Tunnel" är ju ofta diskuterade sätt att ta sig fram långt bortom ljushastigheten. Frågan är bara hur man gör för att undvika att slitas sönder i elementarpartiklar (eller t o m i strålning) under en sådan färd?

Läste en gång en sf-bok på temat, fast det förstod man inte först. Verkade handla om azteker eller något liknande i en primitiv civilisation som inte utvecklades just någonting på 1000 år (typ), utan bara levde sina liv på sin plats på jorden -- trodde de. Fast det var egentligen ett skitstort rymdskepp, på väg mot ett annat solsystem. När de var framme skulle de upplysas på något sätt och bli moderna civilicerade medborgare, redo för att kolonisera en planet.

Kanske ett sätt? Man fintar alla dessa generationer från att förstå vilken futtig roll de har, som istället ägnar sina dagar åt att dyrka solguden?

Näää... Men var iaf en rätt cool bok.

På 70-80-talen diskuterades det en del om sådana här "interstellar arks", väldiga mega-rymdskepp som tänktes kunna hålla en befolkning på flera tusen människor plus helt självförsörjande produktion av livsmedel, utbildning, renhållning, sjukvård osv. De måste förstås vara helt självgående under hundratals år och kunna hantera kriser på egen hand, eftersom jorden efterhand skulle befinna sig på flera månaders eller års signalavstånd.

I praktiken måste ju en sådan ark bli flera kilometer lång, och man kan nog inte förutsätta att alla bara ska leva på 3D-printad eller labb-odlad mat i tusen år, utan det skulle också krävas utrymme för t ex visst jordbruk därinne.

Nästa fråga: hur ordnar man säker energiförsörjning till något sådant? (en eller flera on-board kärnreaktorer väl, men ska det verkligen vara den enda energikällan?)

Och hur går det när man kommer fram till ett annat solsystem, låt oss säga 30 ljusår bort? Man kan inte räkna med att den planet man anländer till har exakt samma gravitation som jorden (människor är biologiskt byggda för ungefär den gravitation och den atmosfär vi har här på jorden). Antar att man måste få fram rymddräkter till tusentals personer när de ska ner på den nya planeten.

Dessutom går det knappast att bara landa ett sådant här jätteskepp på en okänd och jungfrulig planet, utan det rimliga vore att låta skeppet ligga kvar i omloppsbana runt den nya planeten och använda det som bas och back-up-ställe under de första säg tvåhundra åren, och sedan kan man färdas upp och ner med mindre skepp. Men hur enkelt är det att göra på en planet som man inte känner till så bra sedan tidigare? Månen har vi kunnat observera på nära håll i hundratals år.

Om planeten öht är i närheten av att vara beboelig utan rymddräkt, med t ex syrerik atmosfär (det kan man nog veta innan hela resan efter noggranna observationer av planeten med ännu bättre observationsmetoder än idag), så har den nog blivit det på ett liknande sätt som jorden, dvs tack vare liv och klorofyll eller liknande. Men då finns det ju en risk för att det finns mikrober där som vi är helt försvarslösa mot, och som snabbt skulle göra människor sjuka och dö. Eller tvärtom, att vi har mikrober som den planetens liv är försvarslösa mot, etc. Eller både och. Sånt där måste undersökas väldigt noga innan någon direkt kontakt tillåts, t ex i små prover. Om hotet kommer från planeten kanske jordiskt liv kan immuniseras på något sätt, vilket förutsätter kompetenta forskare, och antagligen med bättre verktyg än idag. Liknande om jordiskt liv är ett hot mot planetens. Är ju inte så stor poäng med att kolonisera en planet med liv om allt detta liv börjar ruttna bort...