Hur fan stod folk egentligen ut att jobba på kontor 5 dar i veckan före covid?

Tänker rätt ofta, hur fan stod folk egentligen ut att jobba på kontor 5 dar i veckan före covid?

Kontor är verkligen helt outhärdliga det är idag öppna kontorslandskap på alla arbetsplatser och aldrig egna rum, otroligt dåligt för koncentrationen och enormt stressande, undra på att folk blir utbrända. Utöver det så är interaktionen med kollegor enormt påfrestande, man förväntas hela tiden babbla med kollegor om väder och vind och skit, men de flesta mötena med kollegor är väldigt opersonliga och man känner liksom inte varann på riktigt heller. Det är dels själlöst att jobba på kontor då man blir som en robot som säger rätt saker vid rätt tillfällen, dels väldigt psykiskt påfrestande att hela tiden utsättas för intryck och att ha kommunikation med folk hela dagarna.

Alltså, hur gjorde folk innan covid? Jag jobbade själv 5 dar i veckan på kontor mellan 9-17, det var det normala då. Men begriper helt ärligt inte hur jag bar mig åt? Och då var det ju ännu värre dessutom då alla var på plats precis jämt och det alltid var knökfullt.

Du har en diagnos som du aldrig ställt tydligen. Inte något konstigt, Sverige tillsamman med några andra länder är fyllt med autism av lägsta graden. I want to be alone.

Detta sagt som jobbade jag 20 år som konsult i Stockholm och sedan fick det vara nog av idioter och jag startade egen firma utan anställda och lever därefter ett lyckligt liv och tar alla vinster själv. Autism är inte bara emot folk utan gör en också smart, lönsam, hårt arbetande, påhittig, driftig.

Att känna att man inte står ut med folk, eller att social interaktion dränerar en på energi, är ett mänskligt drag som kan ha dussintals olika förklaringar som inte har med autism att göra.

Så kan det vara. Eller inte. Autism är dåligt utforskar måste jag säga, med tanke på att det finns hela länder med klara autistiska drag t.ex Sverige Finland Norge. Alla som har varit på en svensk fest där alla klamrar sig fast vid bordet och ser stela ut vet vad jag menar. Vi är verkligen inte sociala.

Det är nog så du uppfattar det för att du ser allt färgat av dina autism-linser. Just nu lever vi i en tid då precis allt ska förklaras med en NPF-diagnos. Om trettio år kommer det vara något annat.

Eller inte. Allting i människors upplevelser som ger handlingar kan kallas "diagnoser" och en autist ser världen i svart-vitt och man är därför diagnosfri eller inte enligt detta sätt att se världen.

Livet är för komplext dock. Så fort du försöker förenkla så missar du själva livet.

Det är det förenklade synsättet som gör att man kommer framåt och inte fastnar i detaljer, man delar upp komplexiteten i mindre delar. Om läkare och forskare tänkte som du skriver skulle de inte uppfinna vårdsätt eller mediciner. En tablett är ju bara en förenklad ersättning för något verkligt.

Och på 20- och 30-talet mättes skallbenen för att klassificera människor.

Låt mig vara övertydlig:

Jag kan nämna TVÅ episoder(det finns fler!)
Där du själv kan bedöma om det var normalt:
1) när jag satt i kontorslandskap blev det gräl mellan två kollegor och man hörde plötsligt att den ena höjde rösten till max så taket höll på att lyfta: "KAN DU TALA OM FÖR MIG VAD FAAAN DU MEEENAAR!!!!!!!"

2) När jag satt på ett kontor rusade en hysteriskt tjej in på mitt kontor genom att vräka upp dörren och skrek rätt ut: "NU FÅR DU HJÄÄÄLPA MIIIG!!"

I det senare fallet bet jag ifrån och visade ut henne från kontoret. Det blev hon tydligen knäckt av och hamnade på psyket i två dagar...
Jaja, jag vet vad du vill säga, hon hade en dålig dag och allt det där. Men hon var så JÄMT

Det jag vill säga med allt detta är att det inte räcker att avsky öppna kontorslandskap för att bli klassificerad med autism.