Jag är så jävla förvirrad över mig själv.
Är kvinna, något år äldre än 30, fullt frisk men jag vet inte om jag är helt normal.
Jag älskar män. Och hatar sex.
Vilket gör att jag alltid behöver hamna i någon typ av mellanläge i relationer till män.
Jag vet inte varför jag älskar män men jag älskar dem mycket och har ett väldigt starkt behov av att känna att jag har män runt mig (inte för beundran eftersom jag hatar det, utan för att det gör att jag känner mig trygg)
Jag blir dock aldrig intresserad, men vill ofta gärna bygga vänskaper med de män jag lär känna, men vänskap står aldrig högst på deras lista också som man förstår 😂
Jag tål inte beundran eftersom det gör mig obekväm som i att jag då känner ett behov av att fly och jag försöker smita undan sex så intensivt jag kan.
Jag ger dock väldigt mycket bekräftelse, till allt och alla vilket beror på att jag känner ett intensivt behov av att få människor att må bra.
Jag tror problemet kan ligga i att jag alltid varit omringad av killar och på något sätt så slutar det alltid med att jag har män lindande runt mitt lillfinger, vilket jag dock tycker är tråkigt eftersom jag behöver känna mig utmanad.
Någonting i mig gör också att jag vill ta hand om alla män jag träffar som i att jag vill höja de och göra de trygga, men stöter jag på en röd flagga (nu menar jag en potentiell hotbild, då jag har många fiender i den kriminella världen som på ett eller annat sätt är nyfikna på mig) är det också som att min hjärna helt ställer om till tävling och jag ser honom som en lek-kamrat.
Allt blir en lek för mig. En barnlek. Bokstavligt talat. Jag blir 14 år i huvudet och extremt och nästan läskigt manipulativ. Jag blir definitionen av en ”player” och jag vet att jag kan lyckas lura honom precis vart jag vill - och det tycker jag är väldigt roligt.
Jag luras inte eller ljuger, men det känns ändå sjukt att jag älskar dem här lekarna och nästan känner mig desperat i att få uppleva dem.
Och jag ser det precis som ett spel eller en lek, som om vi är 7-åringar på kalas. Det är alltså aldrig något personligt för i mitt huvud är det en lek som inte ens kan toucha en verklighet.
En relation är min värsta mardröm.
Jag älskar att ha människor runt mig, men när jag är hemma vill jag få vara ifred.
Allt känns jobbigt med att ha någon annan i samma lägenhet - att någon annan ligger på andra sidan soffan eller att behöva umgås med någon när man bara är trött.
Diagnotisera felet.
Det är något fel på mig! Förutom att jag hatar närhet.
T.ex:
Jag blev uppraggad i affären för några månader sedan, vi hängde lite privat och det kändes snabbt som en väldigt fin vänskap. Vi var överens om att ingen är intresserad av något, och han vill så gärna förgylla mitt liv och se till att jag mår bra vilket gör att jag känner en intensiv vänskapskärlek till en man som självklart allra mest bara vill ligga.
Och jag vill inte förlora honom, men jag kan inte tänka mig sex överhuvudtaget.
Aldrig varit med om något svårt sexuellt, Inga trauman. Men tröskeln till sex är läskigt hög för mig - även om jag typ uppskattar det när det väl händer.
Är kvinna, något år äldre än 30, fullt frisk men jag vet inte om jag är helt normal.
Jag älskar män. Och hatar sex.
Vilket gör att jag alltid behöver hamna i någon typ av mellanläge i relationer till män.
Jag vet inte varför jag älskar män men jag älskar dem mycket och har ett väldigt starkt behov av att känna att jag har män runt mig (inte för beundran eftersom jag hatar det, utan för att det gör att jag känner mig trygg)
Jag blir dock aldrig intresserad, men vill ofta gärna bygga vänskaper med de män jag lär känna, men vänskap står aldrig högst på deras lista också som man förstår 😂
Jag tål inte beundran eftersom det gör mig obekväm som i att jag då känner ett behov av att fly och jag försöker smita undan sex så intensivt jag kan.
Jag ger dock väldigt mycket bekräftelse, till allt och alla vilket beror på att jag känner ett intensivt behov av att få människor att må bra.
Jag tror problemet kan ligga i att jag alltid varit omringad av killar och på något sätt så slutar det alltid med att jag har män lindande runt mitt lillfinger, vilket jag dock tycker är tråkigt eftersom jag behöver känna mig utmanad.
Någonting i mig gör också att jag vill ta hand om alla män jag träffar som i att jag vill höja de och göra de trygga, men stöter jag på en röd flagga (nu menar jag en potentiell hotbild, då jag har många fiender i den kriminella världen som på ett eller annat sätt är nyfikna på mig) är det också som att min hjärna helt ställer om till tävling och jag ser honom som en lek-kamrat.
Allt blir en lek för mig. En barnlek. Bokstavligt talat. Jag blir 14 år i huvudet och extremt och nästan läskigt manipulativ. Jag blir definitionen av en ”player” och jag vet att jag kan lyckas lura honom precis vart jag vill - och det tycker jag är väldigt roligt.
Jag luras inte eller ljuger, men det känns ändå sjukt att jag älskar dem här lekarna och nästan känner mig desperat i att få uppleva dem.
Och jag ser det precis som ett spel eller en lek, som om vi är 7-åringar på kalas. Det är alltså aldrig något personligt för i mitt huvud är det en lek som inte ens kan toucha en verklighet.
En relation är min värsta mardröm.
Jag älskar att ha människor runt mig, men när jag är hemma vill jag få vara ifred.
Allt känns jobbigt med att ha någon annan i samma lägenhet - att någon annan ligger på andra sidan soffan eller att behöva umgås med någon när man bara är trött.
Diagnotisera felet.
Det är något fel på mig! Förutom att jag hatar närhet.
T.ex:
Jag blev uppraggad i affären för några månader sedan, vi hängde lite privat och det kändes snabbt som en väldigt fin vänskap. Vi var överens om att ingen är intresserad av något, och han vill så gärna förgylla mitt liv och se till att jag mår bra vilket gör att jag känner en intensiv vänskapskärlek till en man som självklart allra mest bara vill ligga.
Och jag vill inte förlora honom, men jag kan inte tänka mig sex överhuvudtaget.
Aldrig varit med om något svårt sexuellt, Inga trauman. Men tröskeln till sex är läskigt hög för mig - även om jag typ uppskattar det när det väl händer.