8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Vad stod det i Adams pappas domar? Att han utnyttjat sin son sexuellt. En anklagelse utan grund som den externa utredningen sedan avslöjade byggde på fabricerat och klippt bevismaterial.

Bara för att något står i en LVU-dom är det långt ifrån säkert att det är sant.
För socialtjänsten jobbar med berättelser och återberättelser. Orosanmälningar som i sig är personliga tolkningar. Referenssamtal som är någon annans tolkning av vad en tredje person sagt. Allt filtrerat genom en socialsekreterare utan rätt kompetens med obegränsad makt, utan ansvar och utan insyn.

Lägger man samman allt det och ger en myndighet fria tyglar att skriva vad de vill i ett beslutsunderlag som ingen utomstående får granska då hamnar vi där vi är idag.
Och det priset får Elsa betala.

Hur hon mådde syns i breven hon skrev. Det är en primärkälla. Hennes egna ord. Utan filter. Utan socialsekreterare som mellanled.

Den 18 maj kommer hon hem.

Men var detta verkligen en genuin oro när MbP-anklagelsen kunde falla så pladask i domstolen?
Annars hade den hållit hela vägen.

Det är ganska uppenbart vad som hänt. Vården hade brustit under lång tid: felaktig information om droppets kalorimängd i sex år, erkänt av läkaren själv i domstol. När Elsa kom till jourhemmet fick hon äntligen rätt instruktioner. Hon fick höra att det handlade om att hon inte fick i sig tillräckligt med mat och började äta trots att det tog emot och blev "frisk".

Men vad som är mest anmärkningsvärt är att mirakelkuren är hemlig för alla utom socialtjänsten.
Mamman spärrades från journalerna. Hon fick inte en rimlig chans att kalla in kompisdoktorn igen som vittne han hade kunnat ge en helt alternativ förklaring till det plötsliga tillfrisknandet.

En förklaring som inte handlar om omsorgsbrist utan om att sjukvården äntligen gav rätt instruktioner till rätt personer.

Det är inte barnets bästa som skyddats bakom sekretessen.
Det är socialtjänstens berättelse.

Tack för genomgången av instruktionsboken.
Men verkligheten i det här fallet ser annorlunda ut.

En nämndledamot bekräftar öppet att medias granskning var avgörande. Externa utredare utan koppling till den ursprungliga utredningen rekommenderar enhälligt att LVU ska hävas efter fyra månaders oberoende granskning. Sakkunnigen ändrade sin bedömning om misshandelstesen när följdfrågor ställdes.

Det är inte 21 § LVU som driver det här beslutet. Det är att någon äntligen läste primärkällorna utan socialsekreterarens filter.

Instruktionsboken beskriver hur systemet ska fungera. Det här fallet visar hur det faktiskt fungerar när en mamma i panik hinner ladda ner journalerna innan de spärras, en kompisdoktor vittnar under ed och ett radioprogram granskar det ingen annan ville granska.

Utan det hade instruktionsboken fortsatt gälla. Och Elsa hade suttit kvar.
Det är skillnaden mellan teorin och verkligheten som du ännu inte tagit in.

1, En orosanmälan handlar inte om att "mamman ska bevisa sin oskuld". Den meningen i sig visar också vad som skiljer din rappakalja gentemot alla andras inlägg här. Ditt fokus är föräldrar som blir ifrågasatta. Föräldrar som blir anklagade. Föräldrar som ska försvara sig. I Fallet Adam har du knappt nämnt traumat för Adam - utan ditt fokus är enbart att pappan varit anklagad.

Vårdnadshavarna behöver visa att omsorgen för Elsa är god. Så istället för att lägga ner månader och åter månader av att komma med bortförklaringar och kontakta kändisar för att sprida "sin sanning" - så kunde dom ha fokuserat på Elsas "nya behandling" och visa för Socialtjänsten att dom kan ge den omsorgen för Elsa som hon behöver. Som Bodström rekommenderade henne - hon kan skriva en bok om sin sanning när Elsa väl är hemma. Inte före.

Det är också tydligt att medias roll faktiskt inte spelat så stor roll. Tar vi Fallet Lamine som exempel så var barnet hemma inom 2-3 veckor efter att det kommit ut i media. Fallet Elsa har haft strålkastarljuset på sig sedan december, bytt till Sveriges mest kända advokat etc - och det har ändå tagit flera månader. Det tyder inte på att något varit fel, som i Fallet Lamine, utan att vårdnadshavarna nu kan visa att deras omsorg är tillräcklig för Elsa. Därför kan hon få komma hem.

2, Troligtvis hade socialtjänsten relativt snabbt själva sett via journalerna att det inte var tal om ett solklart fall av MbP. När dom därefter pratat med L.E så hade han styrkt tesen att så inte är fallet. Däremot hade dom troligen redan efter ett par dagar i jourhemmet sett att flickan äter mat som andra barn och insett att något ändå är väldigt fel. Så jag tror inte att utfallet blivit annorlunda.

Fel fokus.
Mitt fokus är rättssäkerhet och inte att försvara föräldrar. Ett system som felaktigt separerar barn från sina föräldrar skadar barnen mest.

Adams trauma är verkligt. Elsas trauma är verkligt. Det är precis därför systemet måste granskas så att färre barn traumatiseras i onödan av ett system som påstår sig skydda dem.
Att granska systemet är inte att ignorera barnen. Det är att ta dem på allvar.

Vilket alternativ hade de?
Journalerna spärrades. Primärkällorna var otillgängliga. De försvarade sig mot anklagelser de inte fick se underlaget för baserade på ett felaktigt nutritionspåstående erkänt av läkaren i domstol och en MbP-anklagelse som föll pladask direkt.

Att kalla det bortförklaringar och spridning av sin sanning är djupt oärligt.
De använde systemets egna verktyg: journalåtkomst, expertvittne under ed, mediagranskning av primärkällor och fick rätt.

Socialtjänstens egna externa utredare rekommenderar enhälligt att LVU ska hävas. En nämndledamot bekräftar att medias roll var avgörande.

Det är inte bortförklaringar. Det är vad rättssäkerhet ser ut när systemet inte fungerar.

Nämndledamoten Elias Hallman bekräftar explicit att medias roll inte går att tolka bort och att man satt en lampa på saker.
Det är inte min tolkning. Det är Elias Hallmans en person som sitter i nämnden som fattar beslutet den 18 maj.

Att det tog månader trots mediebevakning är inte ett tecken på att ingenting varit fel. Det är ett tecken på hur svårt det är att bryta sig ur ett system som skyddar sin egen berättelse även när primärkällorna pekar i motsatt riktning.

Fallet Lamine och fallet Elsa är inte jämförbara. Det vet du om du läst domarna.

"Troligtvis", "hade troligen" och "jag tror inte" är inte primärkällor.
Det vi faktiskt vet är att socialtjänsten inte snabbt korrigerade sig själv. De bytte rubrik från MbP till omsorgsbrist och drev på i månader med samma bristfälliga underlag.

L.E vittnade direkt inför rätten och skyddade mamman på samtliga centrala punkter. Domstolen gick ändå på socialsekreterarens referenssamtal.

Och en nämndledamot bekräftar explicit att medias granskning av primärkällorna var avgörande för utgången.

Utfallet hade blivit annorlunda utan media. Det är inte min spekulation. Det är vad nämndledamoten själv säger.

Redogör för vad den ursprungliga utredningen faktiskt innehöll? Det kan ingen utomstående för primärkällorna är undangömda bakom sekretess.

Det vi vet är att socialtjänsten gick all in på MbP-spåret. Föräldrarnas faktiska omsorgsförmåga utreddes i princip inte alls. MbP föll pladask i domstol efter att kompisdoktorn A.S vittnade under ed och mamman hann ladda ner journalerna i panik.

Då justerades rubriken till omsorgsbrist för att behålla LVU trots att grundanklagelsen just underkänts.
Nu görs den utredning i efterhand som borde gjorts från början. Utan MbP-spöket. Utan bekräftelsebias. Med externa utredare som faktiskt tittat på föräldrarnas omsorgsförmåga på riktigt.
Resultatet: enhällig rekommendation att LVU ska hävas.

Det är inte en positiv utveckling hos föräldrarna som driver det här beslutet. Det är en erkännande av att man började i fel ände med fel anklagelse och sedan höll sig fast vid misstanken långt efter att den borde ha släppts.

Elsa betalar priset för det med elva månaders trauma som inte går att ta tillbaka.

På felaktiga grunder visade det sig. Det föll direkt i domstol och här borde historien tagit slut och övergått i SIP istället.





Man baserade det på en felaktig misstanke om MbP utan ordentlig utredning. Sedan en ny rubrik märkt omsorgsbrist när de fick fel i domstol.

Det är standard i LVU-sammanhang. Socialtjänsten justerar berättelsen och vinner igen. Samtidigt spärrar de alla primärkällor så att ingen annan kan komma åt dem.

Därför kan socialtjänsten i princip aldrig förlora i domstol. De behöver bara justera sin berättelse.
Systemriddare tror felaktigt att denna berättelse är en källa och fakta. Men det är det inte.

Det vet alla som förstår på djupet hur LVU-processen egentligen går till bakom kulisserna och som faktiskt läst primärkällorna i original och jämfört dessa med beslutsunderlaget.

SR gjorde det. Hittade att berättelsen inte stämde med primärkällorna. Sedan spärrades journalerna.

Den 18 maj kommer Elsa hem. Inte för att berättelsen höll. För att någon äntligen granskade primärkällorna.

Det händer hela tiden.
Skolor vill bli av med NPF-barn och orosanmäler föräldrarna eller hotar med det för att de ska byta skola. Vården orosanmäler för att de inte kommer överens med en förälder. Grannar i fejd orosanmäler falskt. Instagramkändisar orosanmäls för att de druckit vin på semester.

Listan kan göras lång över hur fel allt kan gå när en socialsekreterare fått en magkänsla och en falsk orosanmälan landat på rätt skrivbord.

Men enligt systemriddarna händer detta aldrig. Aldrig någonsin.

För i deras värld är oro fakta. Har en socialsekreterare skrivit något i ett beslutsunderlag är det bara att hänvisa till det. Det är deras källhänvisning och de tycker att det räcker.
Det tycker inte jag.

En orosanmälan är en signal om att något bör utredas. Inte ett bevis. Inte en dom. Inte en primärkälla.

Det är precis den distinktionen systemriddarna konsekvent vägrar göra och det är precis den distinktionen som kostat Elsa elva månader av sitt liv.

Du vet kanske inte att det görs mer än 300 000 orosanmälningar per år gällande kring 200 000 barn , 40 % leder till utredning .

Bara en liten andel av utredningarna ca 10% leder till någon form av insats där LVU bara står för kring 3600 per år , räknar man sedan med att hälften av insatserna gäller unga över 15 år pga eget beteende så blir siffran inte särskilt hög gällande problem med något i hemmiljön .

Plus barn som redan har lvu och då kanske vi totalt är uppe i 10.000 lvu totalt.

Hur många som är nyfödda små eller 15 vet vi inte. Eller har du underlag på det?

Att de flesta orosanmälningar inte leder till LVU är inte ett försvar för de fall där de gör det på felaktigt underlag.

Elsas fall är inte ett statistiskt problem. Det är ett konkret fall där orosanmälan innehöll ett medicinskt felaktigt påstående erkänt av läkaren i domstol, MbP föll pladask direkt och socialtjänstens egna externa utredare nu enhälligt rekommenderar att LVU ska hävas.

Och du nämner inte SoL-placeringar ett minst lika allvarligt problem. Föräldrar pressas att samtycka till frivilliga placeringar under hot om tvångsvård. I praktiken är det ett förtäckt LVU utan samma rättssäkerhetsgarantier utan domstolsprövning, utan offentligt biträde, utan samma möjlighet att överklaga.

Lägger man till SoL-placeringarna i statistiken ser bilden betydligt mörkare ut.
Siffrorna döljer systemfelet. De löser det inte.

Adina glömmer givetvis alla SoL-placeringar som sker under hot om LVU.
Många placeringar är inte frivilliga mer än på pappret. Går föräldrarna inte med på den "frivilliga" placeringen ansöker socialtjänsten om LVU istället och vinner nästan alltid i domstol.

Varför vinner de nästan alltid? För att de kontrollerar primärkällorna, skriver berättelsen och delar aldrig med sig av underlaget till någon som kan granska det oberoende.

Lägger man till dessa förtäckta LVU i statistiken ser siffrorna betydligt mörkare ut än vad Adina låter påskina.

Det är inte ett litet problem med en liten andel av 3 600 LVU per år. Det är ett systemfel som drabbar långt fler barn och familjer än vad statistiken visar för de frivilliga placeringarna under tvång syns aldrig i LVU-kolumnen.

De 3600 är nya LVU per år där det inte finns några uppgifter om hur många det är som tidigare haft någon insats eller hur många som varit helt okända för soc tidigare

Finns statistik hos Socialstyrelsen , finns tabeller som är uppdelade på åldersgrupper och kön gällande de som har pågående insats utanför hemmet exempelvis 0-3 år , 4-7 år osv och vilken typ av insats .

Finns också uppgift om hur många det gäller där det blivit ett omedelbart omhändertagande vilket ligger kring 300-400 per år.