SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Samma, singular som plural, var ett alternativ. En bastu, flera bastu. Men så var det inte. Case closed.

Det är ju inte helt ovanligt att språk lånar grammatiska ändelser från andra språk, och i samband med mer låneord är det rimligt att man även lånar utländska pluraländelser till ord som inte riktigt passar med svensk morfologi. "Avokado" är ett typexempel, där jag ytterst sällan hör någon säga "avokad*or*" utan alltid "avokado*s*", av den enkla anledningen att engelskans plural-s är mycket mer praktisk, och det är inte som att det finns många inhemska ord som slutar på -o.

Och för övrigt, om man ska vara riktigt korrekt så är ju "bastu" bara en förkortning av "badstuga", så från det perspektivet så är ju korrekt pluralform "badstugor".

På vilket sätt är plural-s mer praktiskt? I engelskan är det förstås det eftersom det är väldigt konsekvent, men i svenskan?

Grammatiska ändelser i svenskan sker ju rätt instinktivt baserat på ändelser. Ord som slutar på -a brukar blir -or i plural, de som slutar på konsonant har -er i plural och ord i neutrum har samma i singular och plural.

När gemene svensktalande blir ställd inför ett ord som "bastu", "avokado", "bingo" och ord som slutar på andra otypiska vokaler, så låter helt plötsligt alla tänkbara alternativ som onaturliga eller något fåniga, eftersom de inte följer typiska svenska fonologiska mönster.

I och med språkkontakt med engelskan, där man regelbundet hör -s ändelser för plural, så blir dessa ändelser något mer naturliga och okomplicerade. Därav blir det rent kognitivt lättare att lägga till ett -s, än att försöka övertyga sig själv att "avokadoer" eller "avokador" är helt naturligt att säga

Då är jag med på vad du menar.

En sko, två skor. En barnsko, två barnskor. En avokado, två avokador.

Tror inte min omgivning brukar använda plural-s till det ordet, även om sånt alltid är vanskligt att uttala sig om.

Bra poäng, men det är viktigt att poängtera att sko uttalas med ett långt [u:], vilket är hyffsat vanligt (ett bo, en ro t.ex.), medan avokado uttalas med kort vokal [ʊ], vilket förekommer sällan (kanske aldrig?) i inhemska ord.

Ändelsen -or i avokador skulle alltså uttalas som [ʊr:], vilket är standard för ord som slutar på -a. En sådan ändelse indikerar alltså att singularformen på "avokador" är "avokada", inte "avokado"

Tänkte passa på att kasta mig in i en antik fråga i denna tråd som inte fick några rimliga svar!

Specifikt ordet svenne (alltså inte svenner eller sven- med andra ändelser) kommer från Romani, då ändelsen 'lång konsonant + e' kan härledas till just romaniändelser (diminutiva suffix om jag minns rätt). Om jag minns rätt så är blatte också från romani och har samma ändelse.

Banjor och flamingor har kort o i singular. Mango och tango finns ju också, men kanske inte är lika vanliga i plural.

Edit: Silo är väl också ett bra exempel. Finns massor.

Förstod att det var fel längd, men kom inte på något utrum-ord med kort o tidigare i morgonstressen; de flesta är neutrum och får -n i plural. Embargo, mongo osv.

Banjo, flamingo och mango är mycket intressanta exempel, där svensken egentligen har tre alternativ, och jag har nog stött på alla tre, men från olika generationer.

Den första är att man lägger till engelskans plural -s och svenskans -ar, alltså: banjosar, flamingosar, mangosar. För de flesta låter detta jättekonstigt idag, men det är fortfarande den accepterade ändelsen på låneordet "muffin" som har blivit "en muffins, två muffinsar" (även om jag tycker detta låter sjukt fult)

Den andra är som du säger, ett -r på slutet. Personligen tycker jag att det låter krystat att säga "banjor" och "mangor" men på något känns funkar det med "flamingor". Finns dock de som tycker det låter bra.

Tredje är ju att lägga till engelskans plural -s. vad gäller specifikt "mango" så vill jag nog påstå att "mangos" låter avsevärt mer naturligt än något annat.

Men vilket spännande ämne! När jag har försökt lära ut svenska till folk så brukar de alltid ha massa frågor om våra pluraländelser, och diskussioner som dessa antyder väl på att det sällan är så enkelt som man som svensktalande kan tro.

Håller inte med om att "mangos" låter mer naturligt än "mangor", men bägge skaver lite, får jag erkänna.

Gällande muffinsar skulle jag nog använda muffins i singular, och då är pluralformen helt naturlig. Vi har ju en fin tradition i svenskan av att låna in pluralformer från engelskan som singular, som keps från "caps" osv, så om jag tillåts kasta hypoteser fritt omkring mig skulle ju den skenbart märkliga ändelsen -sar kunna komma från den typen av konstruktioner. Jag vet inte om jag hört det, men försöker jag föreställa mig min numer framlidne morfar, född på 20-talet, berätta om en mangos låter det naturligt.

Kan man göra adverbet "retrogradt" av adjektivet "retrograd" på svenska? Som man kan på danska?