Du som är i övre medelåldern och frivilligt/ofrivilligt barnlös, ångrar du dig?

Jag är besviken över att det inte blev några barn för mig, jag känner att det inte riktigt finns någon anledning att fortsätta leva tills man dör en naturlig död enbart för min egen skull, slava och betala skatt, för ingenting mer än mitt eget välmående.
Jag vill vara till nytta för andra, inte enbart mig själv.
Vad spelar det för roll om jag tjänar massor pengar om jag inte har en familj att dela det med?
Till vilken nytta?

Jag sitter här ensam varje dag medans mina syskon och vänner har familjeliv med partner och barn, det suger.
Jag trodde att jag var med en kvinna som ville ha barn då hon uppgav det innan vi blev ett par, bara för att få höra flera år in i förhållandet att hon inte vill ha barn, så det var ju en jävla miss, nu är jag för gammal för att träffa en kvinna som skulle kunna tänka sig att skaffa barn med mig, det känns otroligt bittert. ^^

Ja haha förstår att jag som 30 plus inte sticker ut med min livstil. Eller jo börjar ju märka att många i min närhet börjar få "vanliga liv" villa/volvo/barn etc men rätt många i min närhet som lever som mig ändå bor i Stockholm kanske därför jag inte direkt heller känmer att jag sticker ut kan tänka mig att man blir mer utav ett "original" om man bor ensam i en etta ute i någon liten byhåla som en man som.börjar bli äldre.
Mitt höghus är fullt att ensamma män och kvinnor mellan 20-60 års åldern inget man tänker på

Hur gammal är du?

JAg är 47 nu, barnlös, frivilligt skulle ajg vl säga, ekonomiskt och emotionellt är jag inte där jag behöver vara för att kunna ta hand om nån annan, när jag knappt kan ta hand om mig själv. Alla kompisar har försvunnit helt, förutom ett par st som säkerligen snart skaffar ungar med, och då är man helt ensam. Men jag kan samtidigt inte se att jag skulle ge upp den friheten jag har nu. kommer säkert ångra mig vid 60. Man växer liksom inte riktigt upp utan ungar känner jag. I mitt huvud är jag fortfarande 30 liksom, varje gång jag kommer på att jag är närmare 50 än 40 så sjunker magen. jag har stor åldersnojja, ångest inför pappas och mammas bortgång, etc. Jag känner mig väldigt ensam måste jag säga, men det är inte ett barns uppgift att fylla det hålet, det funkar inte.

Hitta på nåt kul för pengarna istället.

Med barn:

Emot:
* Låst till att inte kunna göra något utan barnvakt
* Anpassa sitt liv efter dagistider
* Mestadels göra det barn tycker är kul
* Laga dubbla måltider eller leva på barnmat
* Bråk om arv när du dör

Vi är frivilligt barnlösa och varje gång vi träffa föräldrar till barn och / eller tonåringar så får vi en bekräftelse på att vi valde rätt.
Medans vi åker på resor och lyxar med andra barnfria vänner så sitter barnägarna hemma och oroar sig för fulla tonåringar eller ligger sömnlösa p.g.a. skrikande barn.
Medans vi tar en spontan mc-tripp genom Europa så sitter barnägare fast med logistiken kring barnvakt, dagis eller huruvida barnen är gamla nog att vara hemma själva i 2 veckor.

Nackdelen är väl att samhällets pengar sinar, men det problemet lämnar jag till nästa generation

Jaha, som sagt mina barn är vuxna och jag har flera barnbarn, jag har bra kontakt med de 5 jag uppfostrade.

Men kul att du tänker på mig.

Jag är 45 och har en ettåring. Här är mitt perspektiv:

Jag har aldrig velat ha barn. Jag har till och med ogillat barn, men lät mig i en svag stund till sist övertalas av sambon.

Det var ett misstag.

Sambon är deprimerad, sjukskriven och har aggressionsproblematik. Jag tvingas tacka nej till jobb och helt försaka min tidskrävande hobby. Jag spelar gitarr och försöker bli någon slags musicerande poet, men det är bara att glömma, finns inte tid till det över huvud taget, utan jag måste ta hand om ettåringen, som bara skriker och skriker. Det var sambon som helt plötsligt ville ha barn, men visst, jag får skylla mig själv som lät mig luras av allt snack om att hon skulle ta hand om allt och jag skulle få fortsätta mitt liv som vanligt. "Du behöver bara ta hand om mig", sa hon. Jo tjena. Just nu har barnet somnat. Jag har tio minuter för mig själv. Sambon sitter instängd i sitt sovrum och äter cornflakes och skrollar på telefonen. Glöm att hon är kapabel att göra ett dyft.

Dessutom har ingen av mina vänner barn och alla har tröttnat på att jag inte längre har tid att ses. Så de är helt försvunna nu. Skrev ett långt sms till en av dem för att förklara situationen, men han svarade aldrig. Förstår honom.

Jag hatar mitt liv. Naturligtvis ska jag ta mitt ansvar och ta hand om ungen. Jag ska aldrig visa att jag hatar varje sekund. Men mitt råd är: Skaffa aldrig barn.

Nu vaknar han och skriker. Det var den här dagen.

Problemet är att jag (med flera barn) är NOLL avundsjuk på din situation. Låter riktigt deprimerande faktiskt.

Vad hände med de andra sju?

Man gör som man vill, men tycker frivilligt barnlösa känns väldigt tragiska på något sätt, kommer ihåg när man var i 20 års åldern och var ute och backpackade och träffade en och annan 40 + free spirit utan barn och redan då tänkte man, fan hoppas inte man blir en sån

Människor är olika helt enkelt. Du tycker att det känns tragiskt att vara barnlös vid 40+, andra tycker att det känns härligt.

Det som är verkligt tragiskt är dock att vara så trångsynt att man inbillar sig själv att ens egna ambitioner i livet är de objektivt rätta.

Vissa människor är ointresserade av att resa, vissa människor är ointresserade av att göra karriär, vissa människor är ointresserade av att skaffa barn. Det är naturligtvis inte det minsta konstigt. Det handlar bara om olika personligheter och olika intressen.