8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Men läs gärna vad jag skriver. Jag har plockat ut primärkällor i domen där Elsas behandlande läkares egna ord jämförs med de ord som en utredande socialsekreterare refererat att han sagt och de krockar med varandra på flera centrala punkter.

Din vän ugglаn i tråden har inte bemött det. Ingen har gjort det trots att texterna ligger bredvid varandra så ni kan kontrollera det själva.

Det är så typiskt hur det brukar sluta. Domstolar väljer att lita på socialtjänsten före de faktiska primärkällorna.

Och det är just det som är hela problemet i ett nötskal. Läkarens egna ord kontra socialsekreterarens version av vad läkaren sagt. Svart på vitt. Bredvid varandra. Och ändå vinner berättelsen över originalet.

Det är inte det som är problemet. Problemet är att domstolen inte utrett VARFÖR mindre ingripande åtgärder inte prövats.

Ja, och att socialtjänsten inte utrett föräldrarna ordentligt.

Malin från Örebro som också fått sitt barn felaktigt på lvu berättar i en intervju att hon fått externa utredare som egentligen jobbar som konsulter, kan vara så att det gäller här också.

Nej jag menar att inte att föräldrarna säger att de var dåliga, jag menar att när andra granskar underlaget visar materialet att det från början inte fanns någon anledning att omhänderta barnet, det är också mycket märkligt att man inte valde att ha ett möte för att diskutera med föräldrarna, om det nu eventuellt fanns kommunikationsproblem mellan vården och elsas mamma.

Ja men vad var det för utredning före januari?

Precis. Därför skulle domstolen antingen upphävt beslutet eller skickat tillbaka ärendet för en korrekt utredning.

https://www.sverigesradio.se/artikel/ny-utredning-tvangsomhandertagandet-av-elsa-bor-havas

Det är precis det som är felet.
Fritidspolitiker utan medicinsk kompetens fattar beslut om att skilja barn från sina föräldrar. Socionomer utan medicinsk utbildning tolkar läkares ord och producerar underlag som domstolar dömer på. Domstolar utan medicinsk sakkunskap värderar komplext medicinskt bevismaterial utan oberoende experthjälp.

Att det finns en lag är ingen garanti för att den följs eller tillämpas korrekt. Lilla Hjärtat visade det. Det här fallet visar det igen.

Skillnaden mot Lilla Hjärtat är att ingen dog den här gången. Men ett barn traumatiserades i elva månader. En familj slogs sönder. På lösa och vinklade anklagelser som inte höll vid en oberoende granskning.

Obegränsad makt över familjer utan kompetens, utan ansvar och utan insyn är inte ett socialt skyddssystem. Det är ett system som skadar de mest utsatta dvs barnen i skyddets namn.

Det måste förändras med rätt kompetens oberoende granskning och verkligt ansvar när systemet gör fel.

Det är enormt provocerande när du skriver vad som har hänt, jag skulle kunna ge dig ett helt annat (sannolikt) händelseförlopp men jag orkar inte tjafsa mer. Plus att det redan har varit uppe i tråden.

Du börjar med att skriva att en läkare orosanmälde istället för att kalla till SIP. Vem skulle de samordna insatser med? Sig själva? Soc var inte inkopplade.

När ska du förstå att en orosanmälan (eller telefonsamtal om det är akut) är vårdens sätt att etablera kontakt med socialen? Orosanmälan är vägen in.

Bara där så visar du ju att du inte ens fattar hur vården och samverkan fungerar.

Om MbP hade färgat hela utredningen så är det för att det, enligt allt som går att utläsa av det vi har tillgång till, fanns kraftiga drag av detta. Diskrepansen mellan bilden som beskrevs avseende symtom (som inte uppvisades i samma grad när hon var inlagd), tillväxtkurvor som inte stämmer med det förväntande, mammans kontrollerande av vårdkontakter, mammans vilja att byta vårdinrättning när vården försökte ta över kontrollen etc.

Mamman har rätt att försvara sig, med sina primärkällor som du säger. Hon fick ändå ett nej. Detta utifrån hur läget fortsatt då var och att man redan då såg en bättring hos flickan.

Nu vet inte jag hur hennes sjukdom ter sig i dagsläget (sannolikt till det bättre), men det vi med all sannolikhet kan säga är att vården har tillgång till flickan på ett annat sätt och har möjlighet att värdera hennes symtom. Detta utfall skulle mycket väl kunnat ha förelegat även om mamman inte hade härjat i media (med påståenden som totalt saknar logisk grund). LVU är ju tänkt att avslutas när det akuta skyddsbehovet är över. Nu har man säkerligen SIP, precis som ni vill.

Och det där om nedladdade journaler är fortsatt skitsnack, hon hade fått i princip samma version i skrift om hon hade bett om den efter.

Den hade menprövats, ja, men utifrån att alla nu vet i vilken utsträckning folk läser och begär journaler så hade i praktiken allt som varit föremål för menprövning legat bakom dolda sökord (som inte heller syns på nätet).

Så att hon hade ett bättre case utifrån sin utbildning stämmer inte.

Du skulle kunna ge ett annat händelseförlopp men orkar inte.
Det är bekvämt.

Socialtjänstens egna externa utredare orkade det. De granskade ärendet i fyra månader och rekommenderar enhälligt att LVU ska hävas.

Det är inte provocerande. Det är vad som faktiskt hände.



Du har fel. SIP kan exempelvis initieras av sjukvården ensamt när behovet av samordning identifieras och det är poängen med lagen. Sjukvården kontaktar då socialtjänsten för att etablera samverkan. Det är precis det SIP är till för. En orosanmälan är inte det enda sättet att etablera kontakt med socialtjänsten.

Jo det är precis det jag gör. Se ovan.

MbP färgade utredningen alltså dina egna ord. MbP avskrevs i domstol.

En misstanke som avskrevs men ändå färgat hela utredningen är per definition ett rättssäkerhetsproblem.

Och Elsas egen behandlande läkare sedan åtta år vittnade direkt inför rätten att han inte kände igen bilden av en mamma som manipulerade vården.

Det är inte kraftiga drag. Det är en kollapsad misstanke som elva månader för sent erkänns som grundlös av socialtjänstens egna utredare.

Mamman fick denna rätt för att hon hann ladda ner journalerna innan de spärrades. Inte för att systemet fungerade. För att hon var snabb nog.

Vad hade hänt annars? Fråga Adams pappa. Han vet. Centrala bevis klipptes bort. Barnets egna ord att han inte utsatts för övergrepp försvann ur utredningen. Det framkom bara för att primärkällorna till slut granskades.

Det är verkligheten bortom instruktionsböckerna och de fina broschyrerna om hur LVU-processen är tänkt att fungera.

Många föräldrar känner inte till sina rättigheter. De försvarar sig mot socialtjänstens berättelse utan att veta vad primärkällorna faktiskt innehåller. Utan en kompisdoktor som vittnar till deras försvar. Utan journalister som granskar journalerna. Utan ett nätverk som känner till systemets regler.

Det är direkt dödfött att försvara sig mot en myndighet som kontrollerar bevisen, väljer vad domstolen får se och aldrig behöver redovisa hur utredningen sattes ihop.

Systemriddarna försvarar ett system de aldrig själva behövt utstå.
Det är skillnaden.

Sannolikt? Var är din primärkälla för det?
SIP hade kunnat initieras långt innan LVU då det är ett lagkrav, inte ett alternativ. Det gjordes aldrig.

Och som historien utvecklat sig är det tydligt att ingen av föräldrarna var så farlig som de beskrevs i domarna. Pappan godkändes som placeringsalternativ trots att han ansågs sakna insikt. Mamman får nu hem sitt barn efter att socialtjänstens egna externa utredare enhälligt rekommenderat att LVU ska hävas.

Den sakkunnige som utredde misshandelstesen ändrade sin bedömning när följdfrågor ställdes.
Det är inte en utveckling hos föräldrarna. Det är en ny utredning utan den ursprungliga bekräftelsebiasen som kommit till en annan slutsats.

Primärkällorna sa det hela tiden. Det tog elva månader innan någon med mandat att granska dem faktiskt gjorde det.

Det är inte instruktionsboken som beskriver verkligheten. Det är verkligheten som avslöjar att instruktionsboken inte följs.

I teorin har föräldrar rätt att ta del av handlingar. I praktiken segar socialtjänsten med utlämning, tillämpar generell sekretess utan lagstöd, svarar inte på förfrågningar och lägger processhinder på processhinder medan barnet redan är placerat och klockan tickar.

Och när socialtjänsten väl har barnet kontrollerar de berättelsen. De kontrollerar primärkällorna. De kontrollerar vad domstolen får se. Ingen kan granska vad som sker bakom sekretessen.

Det är inte en konspirationsteori. Det är vad som hände i det här fallet. Journalerna spärrades efter att mamman laddade ner dem. Adams pappas fall visade att centrala bevis klipptes bort. Systemet är konstruerat för att skydda sig självt och inte för att skydda barnen.

Att citera lagtext som om den tillämpas korrekt i det verkliga livet är djupt oärligt. Alla föräldrar som varit i systemet vet det. Exakt ingen av dem håller med dig.

Menprövning ska enligt OSL göras individuellt för varje uppgift. Socialtjänsten ska pröva om det faktiskt föreligger men för den enskilde och inte tillämpa generell sekretess på hela utredningar.
I praktiken fungerar det inte så.

Socialtjänsten lägger generell sekretess på allt. Föräldrar får svartstreckade dokument där ingenting går att läsa. Överklaganden tar månader medan barnet redan är placerat. Och när sekretessen väl hävts delvis är det för sent då LVU är redan beviljat på det underlag som doldes.

Adams pappa råkade ut för exakt detta. Centrala bevis klipptes bort. Barnets egna ord försvann ur utredningen. Det framkom bara för att primärkällorna till slut granskades av någon med tillgång till dem.

I det här fallet spärrades journalerna efter att mamman laddade ner dem. SR fick granska dem och hittade att orosanmälans centrala påstående var felaktigt.
Det är inte ett undantag. Det är ett mönster.

Socialtjänsten missbrukar OSL för att skydda sin berättelse och inte för att skydda barnen. Det är en grundläggande rättssäkerhetsbrist som drabbar de mest utsatta: föräldrar utan resurser, utan nätverk och utan kännedom om systemets regler.

De flesta har inte en mamma som hann ladda ner journalerna i tid.

Jo det är helt centralt.
Vad hade hänt om hon inte laddat ner vårdhistoriken och ringt in kompisdoktorn?
Jo hon hade fortfarande misstänkts för MBP och Elsa hade varit fortsatt tvångsplacerad på obestämd tid precis som Adam blev.

Domstolen hade inte nystat i detta om Elsas mamma inte försvarade sig som hon gjorde.
Det är just det systemriddarna inte förstår. Utgången berodde inte på att systemet fungerade. Den berodde på att en mamma var tillräckligt påläst, tillräckligt snabb och tillräckligt resursstark för att punktera socialtjänstens berättelse med primärkällorna.

De flesta föräldrar kan inte det. Och deras barn sitter kvar.

Har ingen möjlighet att i rimlig tid bemöta allt du säger. Men som du säkert förstår delar vi inte samma verklighetsuppfattning avseende detta ärende.

Kortfattat kan man dock säga att vården har ingen anledning att samverka med soc så länge det inte ryms inom ramen för en orosanmälan...

Jag har utgått från vad som faktiskt står i domarna. Scannat och analyserat dem efter cirkelresonemang.

Jämfört fallets helt centrala primär- och sekundärkällor. Lagt texterna bredvid varandra och visat exakt varför de logiskt talar emot varandra.

Ingen systemriddare i tråden har ens försökt bemöta det konkret.
Skillnaden mellan oss är enkel. Jag pratar om hur det faktiskt fungerar i den verkliga världen. Ni systemriddare pratar om hur det i teorin ska fungera.

Alla föräldrar som varit i processen vet att ni är djupt oärliga.
Och tack och lov har media äntligen vaknat. För det här är inte ett undantag då det är ett fullkomligt haveri som får motsatt effekt och istället skadar barn till mycket höga kostnader för samhället.


Fel. Det är precis vad SIP är till för.
16 kap. 3 § hälso- och sjukvårdslagen och 2 kap. 7 § socialtjänstlagen ger sjukvården både rätt och skyldighet att initiera samverkan med socialtjänsten utan att det behöver vara en orosanmälan.

En orosanmälan är inte det enda sättet att etablera kontakt. Det är det mest ingripande sättet.

SIP är det minst ingripande alternativet och det är ett lagkrav som ignorerades i det här fallet.

Instämmer helt! Folk som inte jobbat inom vården (eller socialtjänsten) kan nog inte förstå tyvärr. Och just det här med skalor och att allt inte är svart/vitt. Mamman hade helt klart måånga drag av MbP och tänk OM hon utsatt flickan för det och ingen agerade akut när situationen höll på att spåra ur och flickan var så dålig som mamman hävdade. Då hade vi istället fått höra om det i media (”vården missade MbP trots tydliga tecken”, ”socialen agerade inte trots flera orosanmälningar” osv). Sen kan jag iof tycka att flickan skulle fått komma till en släkting eller sin pappa betydligt snabbare, om inte direkt (måste vara ett fruktansvärt trauma för flickan att ryckas upp sådär).

Och knappast att vården skulle göra en orosanmälan för att mamman IVO anmält dem. Det är så många som stått bakom orosanmälan att det måste ha funnits starka belägg för den. Orosanmälan var nog på gång innan mamman skickade in IVO-anmälan och det kände hon på sig.

Något som hade varit intressant att kolla upp hade varit mammans sökningar på internet. T ex om det stämmer tidsmässigt att hon pratade med sin vän som också hade ett barn med PIPO och som flaggade för att droppet måste varit för lågt och ifrågasatte om hon fått dubbla påsar. Enligt mamman började hon ju googla ”näringsbehov barn” därefter och det var då hon började inse felbehandlingen enligt henne. Det skulle stärka mammans berättelse om hon kunde visa detta och att det stämde tidsmässigt med telefonsamtalet. Och även andra Google sökningar senaste åren hade varit intressant att få veta.