Du som är i övre medelåldern och frivilligt/ofrivilligt barnlös, ångrar du dig?

Förstår inte din fråga. Hur kan man som ofrigvilligt barnlös ångra sig?

Nja jag har rest och sett världen och har mycket tid för mig själv och mina hobbies. Med barn så hade jag aldrig fått det utan varit helt låst. Jag känner många med barn och visst är dom mysiga men också väldigt begränsade. Jag skulle aldrig vilja ha dom på heltid.
Människor prioriterar olika och man är knappast någon ensam kuf för att man inte har barn. Jag har ett stort socialt kontaktnät. Man kan även vara del i barns liv utan att ha egna barn och bidra på sitt eget sätt.
Barnfamiljer är ju för övrigt mycket fokuserade på konsumtion och att tävla med prylar och yta, nya bilar, nytt kök och pool m.m. som är så populärt idag.

Det är verkligen inte noll mening mer livet utan barn det handlar helt enkelt om vad man vill ha ut av livet.
Att skaffa barn är väldigt begränsande och sabbar sömnen, extremt skönt att få sova och att ha sin tid till vad man vill göra. Ansvaret för barn är mycket omfattande och mycket problem att lösa, det är ingen dans på rosor. Sen så finns det absolut mycket som väger upp men man ska inte skaffa barn bara för att alla andra gör det.

Barnlösa är så objektivt som det går biologiskt misslyckade. De representerar återvändsgränder i evolutionen.

Det finns många människor utan barn som är kompletta och mogna och som verkligen inte lever i lättja.
Du framstår som stendum när du skriver som du gör.
Men tanke på hur många idioter som är föräldrar så är det knappast någon garant för att utvecklas och att bli mogen. Du är ju själv ett bevis på det.
Inte ett rätt från dig i den här tråden.

Varför tror du att alla utan barn är ensamma?

Ålder är inte relevant om man or av en viss personlighet eller har sjukdomar och syndrom. Många avstår just av dessa orsaker och bra så. Andra kanske inte har drivet överhuvudtaget.



Du har noll koll. Man kan ha goda relationer med sina släktingar och andra personer, något jag själv kan se i min släkt. Dessutom är barn aldrig en garanti på att de verkligen bryr sig om dig speciellt mycket, fastän du gjort allt rätt. Sen fattar jag inte varför man ska bli gammal, barn eller ej, men det är en annan diskussion

Det störta uppvaknandet kommer du få efter 40 när du ser alla dina vänner försvinna mer och mer och inser att du ska vara själva 40+år.

Lägg till att dina föräldrar ofta går bort där omkring. Det blir ett hårt straff.

Det är ändå lustigt hur det har blivit i vår tid, där fullt friska par i fertil ålder kan kalla sig ”frivilligt barnlösa”, utan sociala konsekvenser i form av att andra ser dem som efterblivna eller moraliskt förkastliga.

Istället handlar debatten kring barn som om det vore en sak eller ett husdjur, där argument likt ”man kan inte resa”, ”sömnen försämras” etc tas upp.

Det är sinnessjukt. Det har varit och borde vara en självklarhet och även plikt att skaffa barn för stabila par. Annars skall man med rätta ses på som konstig och lida de sociala och yrkesmässiga nackdelarna av det.

Barn behövs för vår nations fortlevnad. Utöver det självklara som inte behöver diskuteras, att barnen gör den vuxna otroligt gott och ger mening med livet samt en helt annan förståelse för livet. Man bör diskutera att frånta rösträtten om utvecklingen fortsätter för de frivilligt barnlösa och låta dem som ser till framtidens generationer bestämma.


Att man ska sitta och argumentera, just som ett barn, på internet om att man ”vill resa” och ”gå på restaurang i veckan” är totalt patetiskt. Detta kan ni göra som unga vuxna i tjugoårs-åldern. Sedan skall ni stadga er, bilda familj och hjälpa till att uppfostra nästa generation, inte leka bortskämda undomar hela livet.

Det är så pinsamt att läsa vissa av inläggen under här tråden!

Det är lugnt, jag sitter mest och skrattar för mig själv åt att absurda uttalanden avlöser varandra som någon form av religöst missions uppdrag.

Försökte mest påvisa absurditeten i några av uttalandena, som exempelvis "du vet inet, du har inte upplevt det" från någon som påstår sig veta vad framtiden innebär utan att ha upplevt den o.s.v.

I övrigt håller jag med dig.

Är de vänner du har idag de vänner du gick på dagis med?
Om så är fallet kan jag upplysa dig om att det finns nya umgängeskretsar. Om så inte är fallet så vet du redan att det finns och kan säkert se lösningen på detta utan min hjälp.

Det band och den mening som barn och familj ger går inte att förklara för någon som inte haft det.

Vi med barn har en gång varit utan barn och när barnen flyttar ut är vi ofta själva igen så vi vet skillnaderna.

De jobbiga småbarnsåren går över fort och efter det har man den starkaste relationen till människor som går att ha.

Att tälta med sin son, åka på skidsemester, spela sällskapsspel eller bara leva i samma hem trumfar enkla barnlösa liv bortom jämförelse.

Den personliga utveckligen man går igenom är också något som inte går att ta igen. Tragist nog märker man på barnlösa vuxna att någonting saknas i deras personlighet. Kanske har det alltid saknats?

Sist men inte minst så är familjen en nation i miniatyr, där värderingar och kultur gror, flätas samman med andra familjer och slutgiltigen formar vår nations framtid. Man är delaktig i mänsklighetens och sitt folks framtid.

Inte minst ser man det här på flashback. Trådar om ensamma människor. Rynkorna och de gråa hårstråna kommer komma fram. Gamla vänner är sedan länge borta. Gamla intressen uttjatade. Då vill man ha en fru, barn och kanske barnbarn till och med.