Problem med isolering

Jag har på 5 års tid gått från att vara social och utåtriktad, glad och sprallig, hittat på en massa roliga saker, haft lätt för att skapa nya kontakter, festat och ah, varit en tjej i sina bästa år helt enkelt…

…till att i princip aldrig gå utanför dörren förutom när jag ska till jobbet, i cirka 2-3 års tid. Mitt dåliga mående, ångest och orkeslöshet gör att det känns som om allt inuti redan tar all energi, och att det då blir övermäktigt att samtidigt hantera socialt umgänge, intryck och att fungera bland andra människor. Därmed har jag tappat alla vänner jag haft. Min hjärna är redan upptagen av oro, ångest, nedstämdhet eller stress så den blir överbelastad om den ska tänka på något annat. När de jobbiga känslorna känns så starka blir sociala situationer omöjliga att hålla ihop. Ljud, människor, samtal och krav känns för mycket. Hemma och ensam känns som det enda sätt där det går att hantera det som pågår inombords.

Sedan har de eskalerat ännu mer. Omvärlden har blivit för stark, för kontrasterande och för smärtsam att möta. När jag mår dåligt (som jag gör konstant) blir andra människors vardag såsom ljud, skratt, rörelse, normalitet outhärdlig. Inte för att jag är avundsjuk på ett enkelt sätt, utan för att det påminner om det jag själv saknar just nu.
Min hjärna har börjat tolka vanliga saker som hotfulla eller överväldigande och grannar kännas som något jag måste undvika, att gå ut genom dörren känns som världens största hinder, ljud och människor bli sensoriskt för mycket om jag går ur på gatan, andra människors glädje känns som ett bevis på mitt eget misslyckande och alla små enkla ärenden känns enorma och livsfarliga.

Är det någon som hamnat i liknande spiral och tagit sig ur? Känns som detta kommer sluta hemskt för mig om jag inte lyckas vända detta ganska snart. Det har redan gått för långt och spiralen verkar aldrig ta slut.

Jo men hamnade där självmant. Tyckte liksom det var bra detta att slippa andra människor. Ville helst bara bo i en stuga på vischan. Närmaste granne 1 mil bort. Helt fri från andras skit. Vi har nog alla stunder som det. För det tar ju just upp energi att integrera med andra. Det kräver en uppoffring, att man måste liksom stanna upp för att snacka med andra. Räcker inte med hej. Utan kommer bli en längre konversation.

Plus är ju om man får det. Kan det ju också vara bra. Att man startar att uppskatta det. Man får ju tänka att väldigt många av de som du möter kommer vara exakt som du.

Jo, så känns det för mig också. Andra människors glädje är ett bevis på ens eget misslyckande. Grannar undviker jag och det är bara hemma jag kan hantera mina inre känslor.

Det där går i perioder.

För mig var det att uppskatta och ta tillvara på allt som fanns runt omkring mig för att sedan tänka på vad jag gillade att göra. Man bygger liksom upp det där både med sig själv och med andra. Det är lätt att bli antingen hemkär eller partypingla.

Kallstarter i livet är det värsta men det blir så ibland. Där kan man alltid motiveras av att göra något man faktiskt gillar.
Det är lätt att se andras Insta och tro att alla på partybilderna i Rhodos har kul och är i stunden.

Fråga dig själv i så fall (vill du ha det) eller (vill du ha det för att ha det) eller (vill du ha det för att ha det för att ha det).

Tvärtom det är en inspiration, det tyder på att det finns saker som gör folk glada ju!

Jag tog bort sociala medier för ca 6 år sedan pga hur det fick mig att må. Men nu om jag ska gå och handla exempelvis kan jag må dåligt över alla andra som handlar med sina familjer eller som pratar i telefon med någon kompis och inse hur ensam och olycklig jag är. Eller om jag ska hämta ut ett paket och butiksbiträdet strålar av glädje, så blir jag så avundsjuk för jag vill också vara glad

Jo så känner jag också. Alla lever utom jag.

Hjärntrötthet, post traumutisk stress och socialfobi har gjort mig väldigt isolerad.

Tyvärr behöver vi andra människor, om vi inte är väldigt rika.

Du har ju en träffsäker diagnos, enligt dig själv:

(FB) Hur ser ert liv med EIPS/borderline ut?

Japp, och jag har mer än en. Men att ha en diagnos är inte någon lösning på isolering. Att i timmar försöka ta sig ut för att handla mat men det går inte för du klarar inte att möta en människa.

Hade en period i min ungdom, efter en dramatisk separation, när jag kände mig väldigt ensam. Det var kvinnlig närhet jag saknade. Saknade min tjej. Löste det via att ringa runt bland kvinnliga arbetskamrater och frågade om vi skulle hitta på något. Fick en del avslag, men även flera ja. Tog inte lång tid så hade jag ett batteri av vänner att umgås med. Hade bra rykte på jobbet, så det var inga större konstigheter.

Svårigheten är att ta sig över tröskeln och gå från tanke till handling. Acceptera en del motgångar längs med vägen.

Jag lever likadant men ser det inte som något problem. Senast jag var i förhållande var för fem år sedan och det var högljutt, krävande och fyllt av problem så jag är bara tacksam för all isolering jag kan få numera. Bara gilla läget och uppskatta fördelarna.

Är i nästan samma sits som dig. 2018-2020 var jag ute och levde rövare varje helg knöt mig nya kontakter och hade noll social ångest. Sen kom pandemin och jag isolerade mig mer och mer och mitt liv gick från att vara väldigt social till noll väldigt snabbt. Nu 6 år senare är jag fast i samma mönster. Mitt liv är i princip att gå till jobbet sen åka hem. Utöver detta har man lagt på sig 11kg och känner en extrem ångest varje gång jag träffar folk ute

Planen är för mig att börja utbilda mig till hösten eventuellt våren 2027 för att faktiskt tvinga mig själv att börja vara social så får väl se hur det kommer att gå. Kanske går det åt skogen men jag försökte iaf

Sen ska tilläggas att den absolut värsta ångesten i det hela är att jag inte har varit med en kvinna på snart 6 år pga denna isolering. Ensamheten dödar mig långsamt liksom..