Problem med isolering

Jo men hamnade där självmant. Tyckte liksom det var bra detta att slippa andra människor. Ville helst bara bo i en stuga på vischan. Närmaste granne 1 mil bort. Helt fri från andras skit. Vi har nog alla stunder som det. För det tar ju just upp energi att integrera med andra. Det kräver en uppoffring, att man måste liksom stanna upp för att snacka med andra. Räcker inte med hej. Utan kommer bli en längre konversation.

Plus är ju om man får det. Kan det ju också vara bra. Att man startar att uppskatta det. Man får ju tänka att väldigt många av de som du möter kommer vara exakt som du.

Jag lever likadant men ser det inte som något problem. Senast jag var i förhållande var för fem år sedan och det var högljutt, krävande och fyllt av problem så jag är bara tacksam för all isolering jag kan få numera. Bara gilla läget och uppskatta fördelarna.

Är i nästan samma sits som dig. 2018-2020 var jag ute och levde rövare varje helg knöt mig nya kontakter och hade noll social ångest. Sen kom pandemin och jag isolerade mig mer och mer och mitt liv gick från att vara väldigt social till noll väldigt snabbt. Nu 6 år senare är jag fast i samma mönster. Mitt liv är i princip att gå till jobbet sen åka hem. Utöver detta har man lagt på sig 11kg och känner en extrem ångest varje gång jag träffar folk ute

Planen är för mig att börja utbilda mig till hösten eventuellt våren 2027 för att faktiskt tvinga mig själv att börja vara social så får väl se hur det kommer att gå. Kanske går det åt skogen men jag försökte iaf

Sen ska tilläggas att den absolut värsta ångesten i det hela är att jag inte har varit med en kvinna på snart 6 år pga denna isolering. Ensamheten dödar mig långsamt liksom..

Jag har på 5 års tid gått från att vara social och utåtriktad, glad och sprallig, hittat på en massa roliga saker, haft lätt för att skapa nya kontakter, festat och ah, varit en tjej i sina bästa år helt enkelt…

…till att i princip aldrig gå utanför dörren förutom när jag ska till jobbet, i cirka 2-3 års tid. Mitt dåliga mående, ångest och orkeslöshet gör att det känns som om allt inuti redan tar all energi, och att det då blir övermäktigt att samtidigt hantera socialt umgänge, intryck och att fungera bland andra människor. Därmed har jag tappat alla vänner jag haft. Min hjärna är redan upptagen av oro, ångest, nedstämdhet eller stress så den blir överbelastad om den ska tänka på något annat. När de jobbiga känslorna känns så starka blir sociala situationer omöjliga att hålla ihop. Ljud, människor, samtal och krav känns för mycket. Hemma och ensam känns som det enda sätt där det går att hantera det som pågår inombords.

Sedan har de eskalerat ännu mer. Omvärlden har blivit för stark, för kontrasterande och för smärtsam att möta. När jag mår dåligt (som jag gör konstant) blir andra människors vardag såsom ljud, skratt, rörelse, normalitet outhärdlig. Inte för att jag är avundsjuk på ett enkelt sätt, utan för att det påminner om det jag själv saknar just nu.
Min hjärna har börjat tolka vanliga saker som hotfulla eller överväldigande och grannar kännas som något jag måste undvika, att gå ut genom dörren känns som världens största hinder, ljud och människor bli sensoriskt för mycket om jag går ur på gatan, andra människors glädje känns som ett bevis på mitt eget misslyckande och alla små enkla ärenden känns enorma och livsfarliga.

Är det någon som hamnat i liknande spiral och tagit sig ur? Känns som detta kommer sluta hemskt för mig om jag inte lyckas vända detta ganska snart. Det har redan gått för långt och spiralen verkar aldrig ta slut.

Jag har aldrig varit sambo så har inget att jämföra med. Men vet att jag inte skulle klara av det. Problemet är inte att jag vill ha en sambo, det är att jag vill klara av att gå utanför dörren och inte leva som en incel.

Jag har väl lite problem åt andra hållet. Eftersom jag inte går utanför dörren så gör jag inte av med någon energi rent kroppsligt, och därför behöver jag inte äta så mycket heller. Så jag är undernärd på typ 40 kilo och ser ut som ett spöke i ansiktet. Kritvit och utmärglad och mörka ringar under ögonen. Riktig jävla glow down från att tidigare sett ut som typ Margot Robbie när hon var ung.

Har du ingen släkting som kan hjälpa dig handla mat?

Jag går knappt inte utanför dörren jag heller om det är massa folk utanför vilket det alltid är när det är fint väder. Då blir det inte ens att jag sitter på balkongen eftersom det är för mycket insyn. Jag går bara ut när det är mulet och folktomt eller tidigt på morgon. Klarar inte av foksamlingar alls längre.

Känner du inte att det begränsar dig i livet?

Jag tog bort sociala medier för ca 6 år sedan pga hur det fick mig att må. Men nu om jag ska gå och handla exempelvis kan jag må dåligt över alla andra som handlar med sina familjer eller som pratar i telefon med någon kompis och inse hur ensam och olycklig jag är. Eller om jag ska hämta ut ett paket och butiksbiträdet strålar av glädje, så blir jag så avundsjuk för jag vill också vara glad