8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

I fallet Adam stod det i domarna att pappan var pedofil och att Adam behövde fortsatt tvångsvård. Pappan var oskyldig. Adam var oskyldig. Båda friades i samtliga domstolsinstanser.
Men domarna sa något annat.
Det är precis det du inte förstår.

En LVU-dom innehåller inte primärkällor. Den innehåller sekundärkällor återberättade i flera led, filtrerade genom orosanmälningar, omformulerade i referenssamtal och sammanställda av en socialsekreterare utan relevant fackkunskap. Sedan bedömer domstolen den färdigklippta filmen och kallar det en rättsprövning.

Att Elsa förbättrades anmärkningsvärt efter omhändertagandet står i domarna. Det stämmer.
Men domarna förklarar inte vad förbättringen berodde på. De konstaterar ett utfall utan att granska orsaken. Var det separationen från mamman, eller var det att droppet sänktes och att kroppen svarade på det precis som fysiologin förutsäger?

Det svaret finns i journalerna från placeringen.
Som är spärrade för mamman.

Hade du läst på ordentligt hade du förstått skillnaden mellan ett utfall och ett bevis. Och skillnaden mellan en dom och en primärkälla.

Det lär de ut i mellanstadiet nuförtiden.

Nu börjar det bli intressant. För du har precis beskrivit ett systemfel i vården utan att inse det.
Du säger att vården inte fick reda på vad Elsa faktiskt åt. Att proverna visade att hon åt mer än vad som rapporterades. Att smärtor rapporterades av föräldrarna men inte kunde objektifieras av vården vid observation.
Men vems ansvar är det?

Vården visste att det fanns en diskrepans mellan rapporterat matintag och vad proverna visade. Det framgår av ditt eget inlägg. Ändå agerade man inte på den diskrepansen under åtta år. Man begärde inte oberoende observation. Man lade inte in Elsa för kontrollerad uppföljning. Man ifrågasatte inte sina egna ordinationer mot bakgrund av den diskrepansen.

Och när jourhemmet rapporterade annorlunda gick det plötsligt utmärkt att trappa upp.
Det bevisar inte att mamman ljög. Det bevisar att vårdens beslut var beroende av vem som rapporterade och inte av objektiva medicinska mätningar.

Det är ett strukturellt fel i vårdkedjan. Inte att föräldrarna brustit i sin omsorg.

Och primärkällorna som skulle avgöra vad som faktiskt kommunicerades mellan mamman och vården under åtta år, de är spärrade.

Förlåt, övertala var fel ord, menade övertyga.

Nu skulle jag inte svara dig, men det du i praktiken själv beskriver är i praktiken att en orosanmälan borde ha skickats långt tidigsre vilket jag helt och hållet håller med dig om.

Kaliber gick på överläkarens bedömning och den vårdhistorik som mamman med ren tur hann ladda ner innan journalerna spärrades. Det var det som fällde MBP-anklagelsen. Inte systemet som fungerade, utan en mamma som förstod vad som var på gång och agerade i rätt sekund.

Direkt när MBP föll fick socialtjänsten panik. Och då gjorde de det de alltid gör. De skrev om narrativet. Samma underlag. Ny rubrik. Omsorgsbrist.

Det visar tydligt hur socialtjänsten arbetar när de utreder barn. De börjar med en slutsats och bygger berättelsen baklänges. När berättelsen spricker hittar de på en ny, med samma byggstenar fast i en annan ordning.

Och läser man domarna noga och analyserar anklagelserna mot mamman så ser man det direkt. Det är anklagelser som bara kan komma från någon utan medicinsk utbildning. Påståenden om att en förälder borde ha förstått att doseringen av parenteral nutrition via CVK var fel. Att hon undanhöll positiv information baserat på felaktiga uppgifter som vården själv gett henne. Att hennes engagemang i vården var destruktivt, trots att samma engagemang i åtta år aldrig föranlett en enda formell anmärkning från vården.

Det är inte en medicinsk bedömning. Det är kvalificerat nonsens formulerat i myndighetsspråk.
Och domstolen stämplade det godkänt.

Det värsta är att så många i denna tråd fortfarande inte ser detta haveri.

Men med vilket syfte? Hur skulle en tidigare orosanmälan ha hjälpt Elsa?
Socialtjänsten har ingen vårdkompetens. Att ett barn har en komplicerad kronisk sjukdom är inte grund för en orosanmälan.

Det är ett medicinskt problem som kräver medicinsk lösning.
Om vården hade en oro för att diskrepansen mellan rapporterat matintag och faktiskt intag var problematisk, varför löste man inte det inom vården? Varför begärde man inte en oberoende observation? Varför lade man inte in Elsa för kontrollerad uppföljning? Varför ifrågasatte man inte sina egna ordinationer mot bakgrund av diskrepansen?

Det hade inte krävt en orosanmälan. Det hade krävt att vården gjorde sitt jobb.
En orosanmälan sätter istället en socialsekreterare utan medicinsk utbildning i förarsätet i ett avancerat medicinskt ärende. Och det är exakt vad som hände. Med känt resultat.

Vad Elsa hade behövt var inte socialtjänstens ingripande. Hon hade behövt att vården självständigt observerade henne, justerade sin ordination baserat på objektiva mätningar och gav föräldrarna korrekt information om droppets funktion.

Det gjordes aldrig. Och för det fick mamman skulden instängd cirklar hon inte kan ta sig ur, eftersom det är socialtjänsten som sitter på facit i läkarjournalerna.

Antingen visste mamman och ljög eller visste hon inte och är olämplig.
Det kallas ett falskt dilemma. Oavsett vad hon gör är hon skyldig i din konstruktion. Det är inte logik. Det är ett cirkelresonemang utan utgång.

Och notera vad du missar i mitten. Vårdens egna prover och viktkurva borde under åtta år ha signalerat om det faktiska kaloriintaget avvek från det rapporterade. Specialistläkare justerar TPN kontinuerligt baserat på exakt sådana mätningar.
Det gjordes inte och vems ansvar är det?

Man har observerat henne i vården och noterat att mammans bild inte överensstämmer med det mamman beskriver. Allt står i domarna.

Vården kan inte ta bort mamman ur ekvationen, så länge hon är med i bilden blir barnet påverkat oavsett var eller hur hon observeras. Därav orosanmälan.

Nu besvarar jag inget mer. Detta har vi redan diskuterat till leda.

Det stod i domarna att Adam och hans pappa var pedofiler. Det stämde inte.
Det stod i domarna att fortsatt tvångsvård var nödvändig. Det stämde inte.
LVU-domar är inte fakta. De är bedömningar av berättelser. Och berättelserna produceras av socialtjänsten.

Det är precis här ni systemriddare går fullständigt vilse. Ni läser en dom och ser sanning. Vi läser samma dom och ser slutprodukten av en lång kedja av tolkningar, selektiva urval och omformuleringar, utan att en enda primärkälla kontrollerats oberoende.

Och om man går på djupet i domarna och analyserar anklagelserna mot mamman ser man det direkt. Det är precis samma typ av formuleringar som återanvänds i beslutsunderlag efter beslutsunderlag. Samma floskler. Samma struktur. Ny familj och precis samma manus.
Det är inte individuella bedömningar. Det är en mall.

Du säger att vården observerat Elsa och att mammans bild inte stämde överens. Det stod i domen.
Ja. Och primärkällorna som skulle visa exakt vad som observerades, när det observerades och hur det dokumenterades, de är spärrade för mamman.

Cirkeln är sluten. Domen bygger på berättelsen. Berättelsen kontrolleras inte mot primärkällorna. Och primärkällorna är spärrade för den enda person som kan bryta cirkeln.
Det stod i domen säger ni.
Det räcker inte.

Vi som faktiskt vet, vi vet. Resten sover eller är en del av systemet själva.
Placeringar av barn är en mångmiljardindustri. Och därför är lobbyismen extrem.
Tänk på vem som tjänar på att systemet förblir som det är.

Privata HVB-hem som fakturerar kommuner hundratusentals kronor per barn och månad. Konsultbolag som säljer utredningsmetoder och utbildningar till socialtjänsten. Juridiska ombud som får offentlig ersättning oavsett utfall. Forskare och akademiker vars karriärer är knutna till samma metoder de utvärderar. Och ett helt ekosystem av aktörer vars existens förutsätter ett kontinuerligt flöde av placeringar.

Ingen av dem tjänar på färre placeringar. Ingen av dem tjänar på transparens. Ingen av dem tjänar på personligt tjänstemannaansvar.

Så när kritiken mot systemet växer mobiliserar de. De finansierar forskning som bekräftar systemets legitimitet. De ägnar sig åt lobbying mot lagändringar som skulle öka insynen. De placerar sina röster i media och i politiken. Och de kallar kritikerna haverister och desinformatörer.

Det är inte en konspirationsteori. Det är grundläggande ekonomi.
Och mitt i det ekosystemet sitter barn som Elsa och Adam, inte som människor med rättigheter och familjer som älskar dem, utan som intäktskällor i ett system som aldrig behöver bevisa att det gör nytta.

Vi vet. Och fler börjar förstå det för varje dag som går.

Om hundra år är detta problem löst och då kommer vi att undra hur i hela helvetet vi kunde göra så här mot svenska barn och deras familjer.

Varför flytta en komplex medicinsk fråga till personal utan medicinsk utbildning? Det är precis det som är ett av de mest grundläggande systemfelen.

Och sedan har vi sekretessen som gör det hela ännu mer absurt. Socialtjänsten kan inte ens prata direkt med vården, det ska ske via SIP. Som aldrig hölls i det här fallet trots att lagen kräver det.

Så vad har vi då? En felprogrammerad socialtjänst som letar efter brister utan rätt fackkunskaper, utan direktkontakt med vården och utan tillgång till primärkällorna. En socialsekreterare som sitter och tolkar återberättade uppgifter i flera led om ett av de mest komplexa pediatriska tillstånd som finns.

Och vad händer då?
Jo, precis det vi sett i fallet Elsa. Cirkelargument på cirkelargument. Anklagelser som inte håller vid grundläggande medicinsk granskning. Och läser man några LVU-domar vet man direkt att flera av anklagelserna mot mamman inte ens är originella, de är återanvända standardfloskler som socialsekreterare klistrar in i beslutsunderlag efter beslutsunderlag.

Ny familj. Samma mall. Samma floskler. Samma cirkelresonemang.
Det är inte individuella bedömningar. Det är ett trasigt system som reproducerar sina egna fel, gång på gång, utan att någon bär ansvar.

Det angår inte tydligt. Jag har läst.

Man kan inte säga att mamman inte fört en matdagbok till exempel vi vet inte vad mamman rapporterat, hade detta varit en polisutredning hade vi vetat det lilla my.

Hade detta varit n polisutredning hade det stått om mamman var ansvarig för doseringen av tpn.

Bemöt hur mamman rent polisiärt har ett lvu som ett lvu som kvarstår?


Jag lovar att det är inte är matdagboken som ligger till grund till flickans tpn.

Mamman har bara försökt hjälpa dottern att få rätt hjälp. Det är sjukvården som gett fel insats.

Förklara varför ett lvu kvarstår och vad mamman begått för osynligt brott mot sin dotter utifrån domarna ?

Vi vet att en pedofil i Sverige aldrig hade dömts med så här obefintliga grunder, vi vet också att en seriemördare heller inte skulle kunna dömas med så här vaga grunder.

Förekommer missär så finns det bevis på det. Och det finns det inte här LILLA MY.