8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Kvalificerad spekulation kan man väl säga att det är. Baserad på de kanske fem domar jag tagit del av rörande detta fall, samt föräldrarnas mediala output.

Avseende pappan är min uppfattning om att han fortfarande verkar svag för mammans ord och vilja tyvärr, utifrån att han senast förra veckan satt vid mammans sida i en Aftonbladet intervju, och upprepade mammans ständiga argument om att LVU:et vilar på falska grunder, typ. Vidare sa han att han numera inte ens vågar ge Elsa en alvedon om hon har ont i huvudet, eftersom socialtjänsten så grundlöst omhändertagit Elsa på falska premisser tidigare.

Det var trist att höra på tyckte jag, hade nog hoppats att han hade fjärmat sig mer från mammans argument om att förskrivning av för lite dropp är den felaktiga grunden till hela omhändertagandet (rätt ologisk slutsats, vilket även Kammarrätten kommit fram till... ). Alltså hade jag önskat att pappan nu hade börjat ta en mer neutral roll, för att få bästa möjliga samarbete med socialtjänsten, som kunnat skydda Elsa över tid.

Tycker du skrev klokt om att ingen av föräldrarna behöver "ersänna" någonting, men de behöver säga att trots att de ser annorlunda än socialtjänsten på allt som varit, vill de nu samarbeta genom att företrädelsevis gå med på en planering där mamman inte är involverad i just Elsas sjukvård igen. Eller att de går med på att mamman inte ska vara den vårdansvariga föräldern framöver.

Det är dessvärre allt för vanligt att såna som du Lilla My
(-Prusiluskor) vill SKAPA och UNDERBLÅSA konflikt mellan föräldrar.
Elsas pappa verkar vara en bra pappa (dessutom en snygging) och då sticker det väl extra mycket i dina ögon - att han och Elsas mamma är överens..?

Vid LVU ska ju nämnden (minst) var sjätte månad bedöma om vården fortsatt behövs och hur den bör utformas. Vad jag vet prövades detta sist omkring 20:e oktober 2025, så.visst borde detta ha prövats igen nu i slutet av april? Det diskuterades här nyligen varför Fallet Elsa, dvs mamman, varit ganska inaktivt senaste veckan. Det skulle kunna vara på grund av en nedslående dom om fortsatt LVU och fortsatta umgängesbegränsningar...

Kan man spekulera kvalificerat? Vad är det ens för begrepp?

Antingen har man bevis för det man påstår, eller så spekulerar man. Att kalla sin spekulation kvalificerad förändrar inte att det är spekulation.

Du har läst fem domar och sett några mediauppträdanden. Utifrån det drar du slutsatser om pappans psykologi, hans relation till mamman och hur han borde agera för att få bästa möjliga samarbete med socialtjänsten.

Det är inte kvalificerad spekulation. Det är spågummeri på högsta nivå.

Personligen kan jag inte heller se något som sticker ut när föräldrarna berättar sin historia. Det låter precis som vilken familj som helst som fastnat i socialtjänstens kafkaprocesser. Engagerade föräldrar. Sjukt barn. Felaktig information från vården. Ett system som byggt ett ärende på sin egen berättelse och sedan spärrat bevisen för de drabbade. Det är inte ovanligt. Det är ett mönster.

Skillnaden är att den här familjen hade turen att ha rätt kompetens vid rätt tillfälle. Och att det finns domstolshandlingar som alla kan läsa.

Din kristallkula säger att pappan är för svag och för påverkad av mamman. Dokumentationen säger att MBP föll i domstol och att det akuta LVU:et undanröjdes för handläggningsfel.
Jag håller mig till dokumentationen.

Han upprepar mammans argument för att han delar hennes uppfattning, inte för att han är svag.
Och att han inte vågar ge Elsa en alvedon är inte ett tecken på bristande föräldraförmåga. Det är ett tecken på vad ett felaktigt LVU gör med en familj. Han är traumatiserad av ett system som omhändertog hans barn på grunder han bedömer som falska.

Det är inte svaghet. Det är en rationell reaktion på att ha förlorat kontrollen över sitt eget barns liv till en myndighet utan personligt ansvar.

Du önskar att pappan tagit avstånd från mammans argument för att få bättre samarbete med socialtjänsten.
Det är inte neutralitet. Det är ett krav på att han ska bekräfta en berättelse han inte tror på, för att blidka samma myndighet som han anser omhändertog hans barn på felaktiga grunder.

Och Kammarrätten har landat i sitt beslut, det stämmer. Men som vi upprepat gång på gång är en dom inte fakta. Den är en bedömning av socialtjänstens berättelse. Primärkällorna som skulle bekräfta eller avfärda den berättelsen är fortfarande spärrade.

Pappan delar mammans uppfattning för att han var där. Han kände sin dotter. Han såg vad som hände.
Det kallas inte svaghet. Det kallas att ha en annan bild av verkligheten än socialtjänsten.
Och den bilden har han full rätt att ha, tills primärkällorna visar något annat.


Nej. Det är inte klokt. Det är ett manipulativt kapitulationskrav.
Du säger att föräldrarna inte behöver erkänna något, men sedan kräver du att mamman permanent utestängs från sitt eget barns sjukvård. Det är samma sak fast med andra ord.

Och det kräver du utan att primärkällorna granskats. Utan att mirakelkurens innehåll redovisats. Utan att det bevisats vad mammans roll i vården faktiskt orsakat.

MBP föll i domstol. Det akuta LVU:et undanröjdes för handläggningsfel. Mindre ingripande åtgärder provades aldrig.

Och svaret på det är att mamman permanent ska fråntas sin roll i Elsas sjukvård?
Det är inte samarbete. Det är ett system som inte kan erkänna att det hade fel och som istället kräver att familjen lever som om det hade rätt.

Ja. Det är sällan skådat inskränkt, för att inte säga hjärntvättat prussiluskeri av värsta sort.
Föräldrarna ska tvingas hålla med socialtjänsten. Med sitt eget barn som gisslan. Utan att få se journalerna. Utan konkreta bevis för vad bristerna egentligen bestod av.

Och vad kallar socialtjänsten samarbete? Jo att föräldrarna ska erkänna socialtjänstens bild av deras påstådda brister. Inte bevisa dem. Inte granska dem. Bara erkänna dem.

Men vad är bristerna konkret? Det kan de inte svara på. För svaret finns i journalerna som är spärrade.
Det är så Kafkas Processen att det är skrämmande. Josef K visste aldrig vad han var anklagad för. Han förväntades ändå underkasta sig systemets dom.

Elsas föräldrar vet inte vad deras omsorgsbrist konkret bestod av. De förväntas ändå erkänna den och genomgå genomgripande förändringar.

Hur blir man så sjuk i sitt tankesätt som denna skribent?

Det är möjligt. Och om det är fallet är det djupt tragiskt.
Men notera vad du egentligen spekulerar om. Att systemet som inte kunnat bevisa sin ursprungliga anklagelse, som undanröjdes för handläggningsfel i första instans, som bytte rubrik när MBP föll, och som fortfarande håller primärkällorna spärrade och att det systemet vid sin egen omprövning landat i att LVU ska fortsätta. Det förvånar ingen. Det är precis hur systemet fungerar.

Socialtjänsten producerar underlaget till omprövningen. Socialtjänsten bedömer om föräldrarna visar tillräcklig insikt. Socialtjänsten avgör om samarbetet är tillräckligt gott. Och domstolen bedömer socialtjänstens berättelse, inte primärkällorna.

Cirkeln är sluten. Varje omprövning är en ny möjlighet för systemet att bekräfta sitt eget tidigare beslut.

Och familjens tystnad den senaste veckan kan ha många förklaringar. En nedslående dom är en av dem. Men det kan lika gärna vara strategisk tystnad inför nästa drag.

De har spelat korten rätt hittills, trots en mycket svår kafkaprocess. Det finns ingen anledning att tro att de slutat tänka strategiskt nu.

I inlägget som skrevs för någon vecka sedan (angående att umgänget ökat) så skrev man även att mamman kommer få vara delaktig i vården tillsammans med pappan (Länk). Spontant tänker jag att det är bra. Nu får mamman och pappan ta del av samma information. Att LVU kvarstår i bakgrunden medan dom tillsammans kan återupprätta Elsas liv och vardag är jättebra. Nu Totius, kan du nästan vara säker på att dom har SIP-möten.

Problemet är bara att ni systemriddare inte förstår varför LVU fortfarande är kvar.
Det är ett sätt för socialtjänsten att hävda att de alltid haft rätt, utan att behöva bevisa det. Och utan att journalerna som skulle avslöja sanningen behöver öppnas.

Skräckexemplet på vad det kan leda till är Fallet Adam. Ett barn placerades felaktigt och olagligt i sju års tid utan några som helst konkreta bevis. Och ju mer som pekade på att pappan var oskyldig, desto hårdare höll systemet fast.

Varför? För förstår ni vilken megaskandal det hade blivit om de backat? Att erkänna att Adam placerats fel i sju år. Att han skadats grovt för livet av vård han aldrig behövde. Det är riktigt MBP på myndighetsnivå, att med statlig makt och skattemedel utsätta ett barn för onödiga och skadliga insatser och sedan hålla fast vid det för att slippa stå till svars.
Det är inte helt omöjligt att exakt samma sak pågår med Elsas LVU.

Det kunde lyftas imorgon. Medicinskt finns det ingen grund längre. Elsa är hemma, äter vanlig mat och CVK:n är avvecklad permanent.

Men socialnämnden vågar inte. Inte nu när fallet är känt och media bevakar. För att lyfta LVU nu är att erkänna att det aldrig borde ha funnits.
Och det erkännandet har de inte råd med.

Så Elsa får vänta. Medan systemet skyddar sig självt på hennes bekostnad.




Ja. Och skadan är redan skedd.
Om socialtjänsten hade följt lagen hade ett SIP-möte kunnat stoppa hela processen. En SIP med frivilliga insatser, rätt information om droppets funktion och oberoende medicinsk granskning hade sannolikt löst det som faktiskt var problemet, utan att skilja Elsa från sin familj en enda dag.
Det krävde lagen. Det gjordes aldrig.

Det första LVU:et var per definition fel. Underlaget sa att situationen inte var akut. Kammarrätten undanröjde beslutet för handläggningsfel. Och det byggde i grunden på en psykiatrisk diagnos MBP, som var totalt osann och som föll i domstol.

Men istället för att erkänna misstaget och rätta till det drog socialtjänsten igång en kafkaprocess med ändrad rubrik. Samma underlag. Ny etikett. Och Elsa hölls placerad på felaktiga grunder medan systemet skyddade sin egen berättelse.

Resultatet är ett barn som traumatiserats för livet helt i onödan. Som skrev med flera utropstecken att hon ville hem. Som fick sin uppväxt och sin relation till sin mamma skadad av ett system som inte följde sin egen lag.

Det går inte att ta tillbaka. Det går inte att rätta till i efterhand.
Och ingen bär ansvar för det.

BRA att detta blivit stort medialt!

Jag tror att socialdårarna hade fortsatt med att plåga Elsa med familjehemsplacering och minimal kontakt - mellan Elsa och hennes föräldrar - om ärendet inte hade uppmärksammats av media.

Jag hoppas att Elsa och hennes familj befrias från LVU och får leva vidare i lugn och ro.

Ja. Allt är fel från första början.
Det stod uttryckligen i orosanmälan att situationen inte var akut. Ändå ingrep socialnämnden med ett akut LVU. Det bröt mot lagens egna rekvisit från dag ett.

När det inte höll fortsatte rättshaverismen. Nya anklagelser konstruerades i efterhand. MBP föll, ny rubrik. Samma underlag. Samma spärrade journaler. Stinker efterhandskonstruktion på hundra meters håll.

Domstolen stämplade cirkelresonemanget utan att bedöma dess rimlighet. Ingen gick till primärkällorna. Ingen anlitade oberoende medicinsk expertis. Ingen frågade varför SIP aldrig hölls, trots att lagen kräver det.

Och sedan har de mage att påstå att Elsa mådde bra i placeringen. När hennes eget ofiltrerade brev, skrivet med barnhand och flera utropstecken sa precis raka motsatsen. Barnets röst räknas bara när den passar berättelsen.

Det mest sorgliga är att det finns människor som fortfarande tror på socialtjänstens version. Men de har uppenbarligen inte läst domarna ordentligt eller förstått hur absurda anklagelserna mot mamman varit.

Anklagelser formulerade av personer utan medicinsk utbildning om avancerad pediatrisk gastroenterologi och stämplade godkända av domstolar utan kompetens att granska dem.

Lägg till att journalerna spärrades för mamman. Hon ska försvara sig mot anklagelser om omsorgsbrist utan att få se bevismaterialet. Det är inte rättssäkerhet. Det är en kafkaprocess.

Om hundra år kommer vi blicka tillbaka på det här och undra vad fan vi höll på med. Precis som vi idag ser tillbaka på steriliseringslagarna, tvångsomhändertagandena av romer och alla andra sjuka experiment i svensk socialhistoria.

Mönstret är detsamma. Staten vet bäst. Individen har inget försvar. Och de som ifrågasätter kallas farliga.

Det slutar alltid på samma sätt: med en kollektiv skam över att det fick pågå så länge.

Ja. Och det hoppas jag verkligen på och att LVU hävs och att föräldrarna tar reda på sanningen. Begär ut all dokumentation. Får svart på vitt vad mirakelkuren faktiskt bestod av och vad som dolde sig bakom sekretessens murar.

Det fina är att vid LVU så finns all dokumentation kvar. Den går inte att radera. Den går inte att skriva om i efterhand. Retroaktivt kan man rekonstruera hela förloppet och jämföra det med vad socialtjänsten påstod att det innehöll.

Det är systemets akilleshäl. Det tror sig vara skyddat av sekretessen. Men sekretessen är inte evig.
Tyvärr är det här känsliga ämnen som inte passar att delas i alla offentliga sammanhang just nu. Det finns strategiska skäl att hålla inne med en del och familjen förtjänar att få hantera det i sin egen takt, för att skydda sitt barn från gamarna i denna tråd.

Men det kan bli ett fantastiskt underlag till en bok som Elsa själv kan skriva en dag. Med sin mammas journaler. Med domarna. Med sitt eget brev med flera utropstecken som det mest ofiltrerade beviset på vad det här systemet faktiskt kostade henne.
Den boken skulle skaka om Sverige.

Ja. Och det är det mest avslöjande i hela fallet.
Det går bra hos pappan nu. Elsa träffar sin mamma utan övervakning. Livet fungerar.

Det hade fungerat från dag ett, om pappan fått samma instruktioner som jourhemmet fick. Ingen placering. Inget trauma. Ingen separation. Ingen liten flicka som skriver med utropstecken att hon vill hem.

Men det fick han inte. Och varför?
Pappans påstådda brott var att han höll med mamman om att socialtjänsten hade fel. Det var hans omsorgsbrist. Inte att han misskötte Elsa. Inte att han utsatte henne för fara. Utan att han vägrade bekräfta socialtjänstens berättelse.

Svaret från systemet var att plåga barnet.
Ta Elsa från båda föräldrarna. Placera henne hos främlingar. Begränsa umgänget till ett brev i veckan. Och håll fast vid det tills föräldrarna böjer sig.

Det är inte barnskydd. Det är bestraffning av föräldrar som vågade ifrågasätta systemet, med deras barn som redskap.

Och nu när Elsa är hemma och mår bra tar systemet åt sig äran.
Det är så sjukt att det är svårt att ta in.