Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Vi är många som tydligt kan se hur fara direkt riskerar uppstå igen om LVU lyfts, och mamman därmed får fritt spelrum kring symptomtolkningar, "språkrörsroll" för barnet och försök att kontrollera vårdkontakter. Tycker det är väldigt tydligt att barnet hamnar i risk för men igen om fortsatt omhändertagande stoppas.
Citat:
Vi är många som tydligt kan se hur fara direkt riskerar uppstå igen om LVU lyfts, och mamman därmed får fritt spelrum kring symptomtolkningar, "språkrörsroll" för barnet och försök att kontrollera vårdkontakter. Tycker det är väldigt tydligt att barnet hamnar i risk för men igen om fortsatt omhändertagande stoppas.
Nej. Ni är ganska ensamma om det.
Vi är betydligt fler. Och vi blir fler för varje dag som går, för varje ny skandal som når media, för varje familj som känner igen sin egen historia i fallen Elsa och Adam, för varje förälder som öppnar sin utredning och med hjälp av AI ser vad som egentligen skrivits om dem bakom sekretessens murar.
Fallet Elsa är ett skolexempel på allt som kan gå fel när systemlogiken får råda fritt. Det innehåller varenda element av det vi kritiserat.
En socialsekreterare utan medicinsk utbildning som gör medicinska bedömningar om avancerad pediatrisk gastroenterologi. Primärkällor spärrade för mamman. En överläkare vars vittnesmål avfärdas. En behandlande läkare som under ed säger att han inte tror att mamman överdrev och som ändå inte väger tillräckligt. Ett omedelbart omhändertagande som kammarrätten undanröjer för att handläggningen brustit. MBP-anklagelsen som faller i domstol men inte hindrar LVU. Och mirakelkuren vars innehåll förblir hemligstämplat för den enda person som hade rätt att veta.
Det är inte enstaka misstag. Det är systemet som fungerar precis som det är konstruerat utan insyn, utan ansvar och utan möjlighet för den drabbade att försvara sig fullt ut.
Och ni kallar det rättssäkerhet?
Citat:
Exakt. Vad är det som är insiktslöst?
Du bemöter ingenting i sak. Du sätter etiketter och rabblar floskler om lagstiftarens intentioner.
Vi fattar vad lagens syfte är. Det bestrider ingen. En lag med goda intentioner och en process som fungerar är två helt olika saker och det är skillnaden du konsekvent vägrar att se.
Vi pratar inte om vad lagen vill uppnå. Vi pratar om vad som faktiskt händer när extrem makt över barns och familjers liv ges till tjänstemän utan medicinsk utbildning, utan personligt ansvar och utan extern kontroll.
Då får man Fallet Elsa.
En överläkares vittnesmål som avfärdas. Primärkällor spärrade för mamman. En MBP-anklagelse som faller i domstol men ändå inte stoppar LVU. En mirakelkur vars innehåll ingen utomstående får granska.
Det är inte en olycka. Det är systemet som levererar exakt det ett system utan insyn och ansvar alltid kommer att leverera.
Bemöt det i sak. Eller erkänn att du inte kan.
Citat:
Jag måste säga att under min drygt tjugoåriga erfarenhet av arbete med föräldrar och barn med psykosocial sårbarhet och därmed ibland ofrånkomligen LVU- fall, så har jag ALDRIG stött på en förälder med en sån påtaglig brist på självkritik, självrannsakan och villighet att ändra sitt synsätt som denna mamman uppvisar. Inte ett ord förekommer från mamman om att dottern genomgått en häpnadsväckande förbättring av sitt tillstånd i jourhemmet, och att hon som mamma kommer göra allt för att lära sig från jourhemmet om hur man bäst förhåller sig till flickan för att bibehålla dessa förbättringar.
Allt man hör från mamman är att både vården och rätten och socialtjänsten har fel fel fel. Utifrån det kan man inte annat än dra slutsatsen att mamman sekunden hon får dottern tillbaka kommer återgå till exakt samma rutiner de haft hela dotterns liv innan. Det vill säga dropp istället för föda, patologisering av normala vardagliga tillstånd som att vara "lite illamående", känna sig lite trött mitt på dagen och efter skolan, etc etc.
Och därmed förstår jag att socialtjänsten fortsatt bedömer det som uteslutet att flickan får flytta hem igen. Bägge papporna är uppenbarligen helt ovilliga att välja ett annat förhållningssätt än det mamman bedömt som rätt för flickan. Obehagligt att två uppenbarligen kapabla vuxna individer är så rädda för att tänka själva som dessa två "pappor". Styrs de av skräck för att mamman kan tänkas börja gråta högljutt och hysteriskt kanske? Av rädsla att mamman återigen ska skrika "jag orkar inte mer" och hota skada sig själv? Att mamman tillåter sig själv att gå upp i hysteri på ett sätt som skadar barn i hennes omgivning fick vi ju höra svart på vitt i samtalet till Kalibers reporter efter domslutet.
Därmed är det lika förståeligt att socialtjänsten bedömer att kvarvarande i familjehem är säkraste sättet att garantera ett någorlunda normalt liv för flickan framledes.
Allt man hör från mamman är att både vården och rätten och socialtjänsten har fel fel fel. Utifrån det kan man inte annat än dra slutsatsen att mamman sekunden hon får dottern tillbaka kommer återgå till exakt samma rutiner de haft hela dotterns liv innan. Det vill säga dropp istället för föda, patologisering av normala vardagliga tillstånd som att vara "lite illamående", känna sig lite trött mitt på dagen och efter skolan, etc etc.
Och därmed förstår jag att socialtjänsten fortsatt bedömer det som uteslutet att flickan får flytta hem igen. Bägge papporna är uppenbarligen helt ovilliga att välja ett annat förhållningssätt än det mamman bedömt som rätt för flickan. Obehagligt att två uppenbarligen kapabla vuxna individer är så rädda för att tänka själva som dessa två "pappor". Styrs de av skräck för att mamman kan tänkas börja gråta högljutt och hysteriskt kanske? Av rädsla att mamman återigen ska skrika "jag orkar inte mer" och hota skada sig själv? Att mamman tillåter sig själv att gå upp i hysteri på ett sätt som skadar barn i hennes omgivning fick vi ju höra svart på vitt i samtalet till Kalibers reporter efter domslutet.
Därmed är det lika förståeligt att socialtjänsten bedömer att kvarvarande i familjehem är säkraste sättet att garantera ett någorlunda normalt liv för flickan framledes.
Citat:
Skrämmande attityd. Att du ersätter medicinska fakta med fantasier om mammans personlighet bevisar bara att du helt saknar insikt i vårdens och socialtjänstens lagstadgade skyldigheter. Enligt PSL och Officialprincipen vilar ansvaret på myndigheterna – inte på en förälders ”självrannsakan”. Att du inte ser hur ditt resonemang faller på sin egen orimlighet bekräftar tyvärr bara Dunning-Kruger-effekten.
Vi är många som tydligt kan se hur fara direkt riskerar uppstå igen om LVU lyfts, och mamman därmed får fritt spelrum kring symptomtolkningar, "språkrörsroll" för barnet och försök att kontrollera vårdkontakter. Tycker det är väldigt tydligt att barnet hamnar i risk för men igen om fortsatt omhändertagande stoppas.
Citat:
De gör både medicinska bedömningar och värderingar indirekt genom att klippa och klistra i vårdens journaler, eller lägger till egna tolkningar av vad vårdpersonal sagt. Det kan man inte veta, utan man måste tyvärr lita på att det är korrekt återgiven dokumentation. Domstolen litar tyvärr oftast på socialsekreterarnas ord. Men vad som egentligen står i originalen vet bara socialtjänsten.
Citat:
Socialsekreteraren sammanfattade vad läkarna sa, valde vad som togs med, hur det formulerades och vad som utelämnades. En läkare som signerar bekräftar inte att sammanfattningen är fullständig. De bekräftar att det är deras namn längst ned.Det är där den medicinska bedömningen sker. Socialsekreteraren bestämmer vilken bild som når nämnden och domstolen. Utan medicinsk utbildning. Utan personligt ansvar.
Och du vet inte hur urvalet gick till. Ändå försvarar du slutresultatet.
Sen överläkaren. Han är ingen kompisdoktor. Han är en specialist som gått igenom hela materialet och bedömt vårdförloppet och mammans roll i det, precis den relevanta frågan. Ditt svar är att kalla honom dyrt och dåligt vittne.
Det är inte ett motargument. Det är ett sätt att slippa bemöta vad han faktiskt sa.
En socialsekreterares tolkning väger tyngre än en överläkares samlade bedömning — för att socialsekreteraren klippte filmen och överläkaren hotade narrativet.
Det säger allt om var bevisbördan egentligen låg.
Citat:
Finns vidare absolut inget krav på att ett omedelbart omhändertagande ska grundas i att en situation är akut. Då har du missuppfattat igen. Eller inte läst lagtexten. Eller båda. Det finns två rekvisit. Det ska vara sannolikt att den unge behöver beredas vård och rättens beslut om vård kan inte avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.
Citat:
Du har rätt om lagtexten. Men läs det andra rekvisitet igen.Rättens beslut kan inte avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling.
Det förutsätter en risk som inte kan vänta. Oavsett vilket ord man använder.
Och vad säger Örebro kommuns egen socialnämnd i den första orosanmälan? Att de inte uppfattar att Elsa är i behov av skydd just nu och att inget akut hot mot barnet föreligger.
Det är inte min tolkning. Det är socialtjänstens egna ord i det egna underlaget.
Dessutom undanröjde kammarrätten förvaltningsrättens första beslut om omedelbart omhändertagande och visade målet åter, just för att handläggningen brustit. Förvaltningsrätten hade nekat muntlig förhandling trots att föräldrarna begärt det, vilket kammarrätten bedömde som ett handläggningsfel.
Du citerade lagtexten korrekt. Men du tillämpade den på ett ärende där det egna underlaget motsade att rekvisiten var uppfyllda och där kammarrätten redan konstaterat att processen inte gick rätt till från start.
Citat:
Det saknar inte relevans. Det är beviset för hela problemet.MBP-anklagelsen var grunden för orosanmälan. Det var anklagelsen om att mamman medvetet framkallade eller fabricerade sjukdom som motiverade det omedelbara omhändertagandet. Det är den allvarligaste anklagelse som kan riktas mot en förälder.
Den föll i domstol.
Inte för att systemet skyddade mamman. Utan för att hon själv hade laddat ner journalerna och kunde motbevisa påståendena. Utan den dokumentationen hade MBP stått oemotsagd och vi hade aldrig fått veta vad som egentligen hände.
Sedan omsorgsbristen. Den bygger på samma underlag samma selektiva urval av referenssamtal, samma spärrade primärkällor, samma socialsekreterare utan medicinsk utbildning som klippte filmen.
Du kan inte frikoppla omsorgsbristen från MBP-anklagelsen och behandla dem som separata frågor. De växte ur samma utredning, producerad av samma part, med samma informationsasymmetri.
Att den grövsta anklagelsen föll förändrar inte att barnet fortfarande sitter i jourhem baserat på ett underlag som mamman aldrig fått granska fullt ut.
Det är inte ett argument för systemet. Det är det starkaste argumentet mot det.
Citat:
MBP saknar relevans? Verkligen?Det är den anklagelse som startade hela processen. Det är anklagelsen som motiverade det omedelbara omhändertagandet. Det är anklagelsen om att en mamma medvetet framkallade sjukdom hos sitt eget barn.
Och den föll i domstol.
Du kallar det irrelevant för att det är obekvämt. För om MBP-anklagelsen var fel och domstolen konstaterade att uppsåt inte kunde styrkas, då måste man fråga sig vad hela processen egentligen byggde på från början.
Svaret är: en socialsekreterares tolkning av splittrade läkaruppgifter, utan oberoende medicinsk granskning, med primärkällorna spärrade för mamman.
Den grövsta anklagelsen föll. Barnet sitter ändå kvar i jourhem. Och du frågar varför vi tjatar om det.
För att det är hela poängen. Ett system som kan driva en sådan anklagelse hela vägen till domstol och sedan när den faller byta till omsorgsbrist baserat på samma underlag — det systemet har inga inbyggda bromsar.
Det är därför det måste granskas. Det är därför det måste förändras.
Citat:
Samma sätt som i alla andra mål där domstolen saknar specialistkompetens.Oberoende sakkunniga. Det är standard i brottmål, byggtvister och ekonomiska mål. Varför inte i LVU-mål där anklagelsen handlar om avancerad pediatrisk medicin?
Det är inte rocket science. Det är rättssäkerhet.
Citat:
Ingen har föreslagit det.Oberoende medicinsk granskning i komplexa fall är inte samma sak som att varje domare ska läsa varje journal. Det är en sakkunnig som granskar det medicinska underlaget — precis som redan sker i andra rättsliga sammanhang.
Men notera vad du egentligen säger: systemet har inte råd med ordentlig granskning.
Det betyder att barn kan placeras felaktigt, inte för att bevisningen håller, utan för att ingen hade tid att kontrollera om den gör det.
Det är inte ett effektivitetsargument. Det är ett argument för att barnens rättssäkerhet är underordnad systemets bekvämlighet.
Citat:
Precis. En prognos.Du verkar fortfarande inte förstått att det väldigt sällan är konkreta, historiska händelser som är grund för LVU utan hur det blir framåt för barnet om inget görs. Det som står i journalerna för de inblandade vägs samman i en utredning som aldrig kan vara bättre än en prognos om framtiden, det vet alla som är inblandade och det också så det hanteras. Och så måste det få vara för att kunna hjälpa barn som riskerar att fara illa, annars får man nöja sig med de som redan farit illa.
Och vems prognos? En socialsekreterare utan medicinsk utbildning som valt ut vad som ingår i underlaget med primärkällorna spärrade för den det gäller.
En prognos är aldrig bättre än underlaget den bygger på. Och ett underlag som ingen oberoende part granskat är inte ett tillförlitligt underlag, det är en berättelse.
Att skilja barn från föräldrar på obestämd tid baserat på en okontrollerad berättelse om en framtid som ännu inte inträffat är inte barnskydd.
Det är ett system utan bromsar.
Citat:
Rätt till biträde och rätt till effektivt försvar är inte samma sak.
Det offentliga biträdet förordnas och ersätts av samma system det ska granska. Incitamentet att verkligen utmana socialtjänstens utredning, begära ut rådata, anlita egna sakkunniga, driva en aggressiv försvarslinje. Det incitamentet är minimalt när nästa uppdrag kommer från samma förvaltningsrätt.
Och du antyder att jag ska fundera på vad det betyder att biträdet ibland också är ombud. Det betyder att den person som ska företräda förälderns intressen fullt ut ibland har andra lojaliteter i samma system.
Föräldern tror sig ha någon som kämpar för dem. Verkligheten kan vara en helt annan.
Det är inte ett försvar av systemet. Det är ytterligare ett strukturellt fel.
Citat:
Skrämmande attityd. Att du ersätter medicinska fakta med fantasier om mammans personlighet bevisar bara att du helt saknar insikt i vårdens och socialtjänstens lagstadgade skyldigheter. Enligt PSL och Officialprincipen vilar ansvaret på myndigheterna – inte på en förälders ”självrannsakan”. Att du inte ser hur ditt resonemang faller på sin egen orimlighet bekräftar tyvärr bara Dunning-Kruger-effekten.
Confirmation bias och Dunning Kruger tillsammans. Där har du socionomer i ett nötskal.
Citat:
Nej. Ni är ganska ensamma om det.
Vi är betydligt fler. Och vi blir fler för varje dag som går, för varje ny skandal som når media, för varje familj som känner igen sin egen historia i fallen Elsa och Adam, för varje förälder som öppnar sin utredning och med hjälp av AI ser vad som egentligen skrivits om dem bakom sekretessens murar.
Fallet Elsa är ett skolexempel på allt som kan gå fel när systemlogiken får råda fritt. Det innehåller varenda element av det vi kritiserat.
En socialsekreterare utan medicinsk utbildning som gör medicinska bedömningar om avancerad pediatrisk gastroenterologi. Primärkällor spärrade för mamman. En överläkare vars vittnesmål avfärdas. En behandlande läkare som under ed säger att han inte tror att mamman överdrev och som ändå inte väger tillräckligt. Ett omedelbart omhändertagande som kammarrätten undanröjer för att handläggningen brustit. MBP-anklagelsen som faller i domstol men inte hindrar LVU. Och mirakelkuren vars innehåll förblir hemligstämplat för den enda person som hade rätt att veta.
Det är inte enstaka misstag. Det är systemet som fungerar precis som det är konstruerat utan insyn, utan ansvar och utan möjlighet för den drabbade att försvara sig fullt ut.
Och ni kallar det rättssäkerhet?
Vi är betydligt fler. Och vi blir fler för varje dag som går, för varje ny skandal som når media, för varje familj som känner igen sin egen historia i fallen Elsa och Adam, för varje förälder som öppnar sin utredning och med hjälp av AI ser vad som egentligen skrivits om dem bakom sekretessens murar.
Fallet Elsa är ett skolexempel på allt som kan gå fel när systemlogiken får råda fritt. Det innehåller varenda element av det vi kritiserat.
En socialsekreterare utan medicinsk utbildning som gör medicinska bedömningar om avancerad pediatrisk gastroenterologi. Primärkällor spärrade för mamman. En överläkare vars vittnesmål avfärdas. En behandlande läkare som under ed säger att han inte tror att mamman överdrev och som ändå inte väger tillräckligt. Ett omedelbart omhändertagande som kammarrätten undanröjer för att handläggningen brustit. MBP-anklagelsen som faller i domstol men inte hindrar LVU. Och mirakelkuren vars innehåll förblir hemligstämplat för den enda person som hade rätt att veta.
Det är inte enstaka misstag. Det är systemet som fungerar precis som det är konstruerat utan insyn, utan ansvar och utan möjlighet för den drabbade att försvara sig fullt ut.
Och ni kallar det rättssäkerhet?
Om vi skulle ta den här tråden som någon form av procentuell sanning så har vi väl ett ganska jämnt läge eller? Hade du dessutom fört "Fallet Elsa" på tal i ett fikarum eller på någon parmiddag så hade du insett att det är många som tänker och resonerar likt mig, ugglan, Lilla My, Adina etc.
__________________
Senast redigerad av PaleontologistKid 2026-04-27 kl. 18:11.
Senast redigerad av PaleontologistKid 2026-04-27 kl. 18:11.
Citat:
Om vi skulle ta den här tråden som någon form av procentuell sanning så har vi väl ett ganska jämnt läge eller? Hade du dessutom fört "Fallet Elsa" på tal i ett fikarum eller på någon parmiddag så hade du insett att det är många som tänker och resonerar likt mig, ugglan, Lilla My, Adina etc.
Ja ni är ganska vanliga, men ni har ju lika fel allihop eftersom ni alla skulle ändra era åsikter samma dag som ni själva råkar ut för systemet som ni vaktar med era liv.
Det handlar bara om att andra ska utsättas för detta påstådda "skydd". Aldrig era egna barn.
Citat:
Mamman ska inte förvara sig mot något alls. Det är därför ingen svarar på din fråga. Det är inte mammans ageranden eller brist på ageranden, diagnoser eller inte som är intressanta ur ett LVU-perspektiv. Det är riskerna som dessa förutsättningar och hur föräldrarna hanterat dessa som bedöms. Hur blir situationen för barnet givet de förutsättningar som finns kring barnet? Kan föräldrarna och deras nätverk se till att miljön för barnet blir trygg eller inte?
I dessa frågor finns inget att förvara sig emot.
Nästa fråga blir om föräldrarnas ansvar skulle falla om de får felaktiga uppgifter t ex från vården. Givetvis kan man tänka sig situationer där en rent felaktig diagnos (t.ex. en blindtarmsinflammation) som man som förälder accepterar och som sedan leder till att en operation genomförs som sedan visar sig onödig. Detta leder självfallet inte till ett LVU.
Men en kronisk sjukdom är något helt annat. När barnet är litet är föräldrarna dess enda uttolkare av symptom och mående. Detta av fullständigt naturliga skäl. Ju äldre barnet blir så får barnet vanligen allt mer av en egen röst och förälderns roll blir allt mer tillbakadragen. Ju allvarligare sjukdom och mer omfattande symptom desto längre behövs föräldrarna. Vissa föräldrar har svårt att släppa taget om sjukdomen, precis som andra har svårt att släppa taget om sin tonåring i stegen mot vuxenlivet. Det är inte så ovanligt eller konstigt i sig.
Det kan också vara oproblematiskt om effekten inte innebär en risk för barnets hälsa eller utveckling.
Men om vården har skrivit fel uppgifter i journalen så? Ja, alltså ett dokumentationsfel gör garanterat inte att barnet därmed inte har rätt till skydd. Dessa två omständigheter har ingen självklar koppling ens. I detta fall har en läkare under ed dessutom påstått att föräldrarna varit fullt medvetna om diskrepansen mellan vad som är ordinerat och verkligheten.
Domstolen funderade däremot säkerligen på hur en rimlig förälder skulle ha resonerat och kommit fram till att med all information som föräldrarna hade framför sig, de var assistenter till och med, så håller det i detta fall inte att skylla ifrån sig på vårdens misstag eller fel. Föräldraansvaret är alltså större än så. Personligen tycker jag det verkar vara rimligt. Jag är för stor frihet och med det följer också ett stort ansvar.
En del av hur vissa sjukdomar behandlas är beroende av patientens upplevelse av sin sjukdom. Hur mycket besvär och smärtor avgör hur invasiva insatser som är rimliga och därmed behövs. I dessa fall blir en direktkontakt med patienten avgörande och kritisk för att hitta rätt insatser.
Detta är alltså ingen brottsmålsförhandling där någon fälls till ansvar för ett gärningspåstående där åklagaren antingen lyckas att bevisa att gärningspåståendet, utom rimligt tvivel, stämmer.
Skulle det ställas sådana beviskrav i tvångsvårdsmål skulle väldigt få med beroendeproblematik få hjälp, väldigt få med allvarlig psykisk sjukdom få hjälp och väldigt få barn få hjälp när deras uppväxtmiljö innebär risker för barnet.
Att beviskraven är lägre, man brukar säga att det ska göras sannolikt är enligt min uppfattning en fullt rimlig kompromiss mellan rättssäkerhet och effekt för barnen. Ett högre ställt krav skulle i praktiken innebära att bara barn som varit med om konkreta händelser som går att styrka skulle kunna räddas från dåliga miljöer, det tror jag skulle skada fler barn än nuvarande system. Men fler föräldrar skulle få ha kvar sina barn hemma i alla fall.
Det är inte heller så att alla uppgifter i en journal ”spärras” som någon uttryckt det i tråden. Bara sådana uppgifter som kan innebära att barnet kan antas att lida men får döljas. Ett rakt skaderekvisit som innebär att offentlighet är huvudregeln.
Jag har i ärlighetens namn svårt att se att det skulle kunna finnas särskilt mycket uppgifter i journalen som omfattas av sekretess mot vårdnadshavarna i ett sådant här ärende. Och det som kan finnas har rimligen tämligen liten betydelse för ärendet rättsliga prövning.
Det som påstås vara risken för barnet är ju att uppgifterna som lämnas till vården inte är helt sanningsenliga i alla delar. Symptomen som beskrivs stämmer inte överens med de iakttagelser som man trots allt kan göra. Man får inte ihop bilderna som målas upp och uppgiftslämnare är föräldrarna. Hur skulle detta kunna framgå av journalen? Hur skulle det påverka mammas ”försvar”?
För att kunna reda i vad som är vad i en sådan här komplex och faktiskt också ganska riskfylld situation så finns det, oavsett vad vissa av experterna i tråden påstår, starka skäl som talar för att en separation egentligen är det enda sättet att utreda vidare med fullgod effekt. I förevarande ärende fick man på kort tid bekräftat hela sin misstanke egentligen. Det är märkligt att ingen av granskarna har granskat detta faktum. Hur förklarar man att symptomen har försvunnit nästan helt på bara några månader med mindre än att teorin stämde? Eller fanns dom ens där?
Sen tas barnets vilja att ha kontakt med sina föräldrar upp som ett skäl att vården skulle vara felaktig. Det är givetvis helt fel. Det mamman enligt domstolens domskäl har utsatt flickan för är inte saker som en 8-åring uppfattar som dåliga. Hon har varit inkännande på ett så omfattande sätt att barnets tillstånd har uppfattats som mer allvarligt än det kanske är. Vilken 8-åring skulle se igenom det? Inte en enda är svaret.
Sen den mediala kritiken. Advokater tycker saker. Nämndemän är upprörda. Kommunalpolitiker gapar och skriker.
Det hemska är att ingen av dem verkar ha förstått vad det är de tittar på. Möjligen med advokaterna som undantag men de ser ju en affärsmöjlighet när media frågar om deras inställning till socialtjänstens utredningar. Om de skulle svara, ”jo tack de räddar en massa barn från svåra situationer” så kan jag nästan garantera att det blir det färre uppdrag än om man istället leker ”barnrättskämpe”.
FB sidans kommentarer är fyllda av människor som också blivit av med sina barn och som generellt sett helt verkar sakna självinsikt. Dels om sina brister men också hur deras nuvarande agerande påverkar deras barn. Det är tragiskt att de på detta sätt straffar ut sig i förhållandet med barnen.
Det begås, som jag sagt många gånger förut, fel och misstag inom socialtjänsten precis som i alla andra verksamheter. Privata som offentliga.
Att måla upp en bild av ett havererat system när det egentligen handlar om att enstaka ärenden som ges helt orimlig vikt är helt kontraproduktivt. Kom istället med förslag på förändringar som skapar riktig skillnad och som är praktiskt genomförbara.
I dessa frågor finns inget att förvara sig emot.
Nästa fråga blir om föräldrarnas ansvar skulle falla om de får felaktiga uppgifter t ex från vården. Givetvis kan man tänka sig situationer där en rent felaktig diagnos (t.ex. en blindtarmsinflammation) som man som förälder accepterar och som sedan leder till att en operation genomförs som sedan visar sig onödig. Detta leder självfallet inte till ett LVU.
Men en kronisk sjukdom är något helt annat. När barnet är litet är föräldrarna dess enda uttolkare av symptom och mående. Detta av fullständigt naturliga skäl. Ju äldre barnet blir så får barnet vanligen allt mer av en egen röst och förälderns roll blir allt mer tillbakadragen. Ju allvarligare sjukdom och mer omfattande symptom desto längre behövs föräldrarna. Vissa föräldrar har svårt att släppa taget om sjukdomen, precis som andra har svårt att släppa taget om sin tonåring i stegen mot vuxenlivet. Det är inte så ovanligt eller konstigt i sig.
Det kan också vara oproblematiskt om effekten inte innebär en risk för barnets hälsa eller utveckling.
Men om vården har skrivit fel uppgifter i journalen så? Ja, alltså ett dokumentationsfel gör garanterat inte att barnet därmed inte har rätt till skydd. Dessa två omständigheter har ingen självklar koppling ens. I detta fall har en läkare under ed dessutom påstått att föräldrarna varit fullt medvetna om diskrepansen mellan vad som är ordinerat och verkligheten.
Domstolen funderade däremot säkerligen på hur en rimlig förälder skulle ha resonerat och kommit fram till att med all information som föräldrarna hade framför sig, de var assistenter till och med, så håller det i detta fall inte att skylla ifrån sig på vårdens misstag eller fel. Föräldraansvaret är alltså större än så. Personligen tycker jag det verkar vara rimligt. Jag är för stor frihet och med det följer också ett stort ansvar.
En del av hur vissa sjukdomar behandlas är beroende av patientens upplevelse av sin sjukdom. Hur mycket besvär och smärtor avgör hur invasiva insatser som är rimliga och därmed behövs. I dessa fall blir en direktkontakt med patienten avgörande och kritisk för att hitta rätt insatser.
Detta är alltså ingen brottsmålsförhandling där någon fälls till ansvar för ett gärningspåstående där åklagaren antingen lyckas att bevisa att gärningspåståendet, utom rimligt tvivel, stämmer.
Skulle det ställas sådana beviskrav i tvångsvårdsmål skulle väldigt få med beroendeproblematik få hjälp, väldigt få med allvarlig psykisk sjukdom få hjälp och väldigt få barn få hjälp när deras uppväxtmiljö innebär risker för barnet.
Att beviskraven är lägre, man brukar säga att det ska göras sannolikt är enligt min uppfattning en fullt rimlig kompromiss mellan rättssäkerhet och effekt för barnen. Ett högre ställt krav skulle i praktiken innebära att bara barn som varit med om konkreta händelser som går att styrka skulle kunna räddas från dåliga miljöer, det tror jag skulle skada fler barn än nuvarande system. Men fler föräldrar skulle få ha kvar sina barn hemma i alla fall.
Det är inte heller så att alla uppgifter i en journal ”spärras” som någon uttryckt det i tråden. Bara sådana uppgifter som kan innebära att barnet kan antas att lida men får döljas. Ett rakt skaderekvisit som innebär att offentlighet är huvudregeln.
Jag har i ärlighetens namn svårt att se att det skulle kunna finnas särskilt mycket uppgifter i journalen som omfattas av sekretess mot vårdnadshavarna i ett sådant här ärende. Och det som kan finnas har rimligen tämligen liten betydelse för ärendet rättsliga prövning.
Det som påstås vara risken för barnet är ju att uppgifterna som lämnas till vården inte är helt sanningsenliga i alla delar. Symptomen som beskrivs stämmer inte överens med de iakttagelser som man trots allt kan göra. Man får inte ihop bilderna som målas upp och uppgiftslämnare är föräldrarna. Hur skulle detta kunna framgå av journalen? Hur skulle det påverka mammas ”försvar”?
För att kunna reda i vad som är vad i en sådan här komplex och faktiskt också ganska riskfylld situation så finns det, oavsett vad vissa av experterna i tråden påstår, starka skäl som talar för att en separation egentligen är det enda sättet att utreda vidare med fullgod effekt. I förevarande ärende fick man på kort tid bekräftat hela sin misstanke egentligen. Det är märkligt att ingen av granskarna har granskat detta faktum. Hur förklarar man att symptomen har försvunnit nästan helt på bara några månader med mindre än att teorin stämde? Eller fanns dom ens där?
Sen tas barnets vilja att ha kontakt med sina föräldrar upp som ett skäl att vården skulle vara felaktig. Det är givetvis helt fel. Det mamman enligt domstolens domskäl har utsatt flickan för är inte saker som en 8-åring uppfattar som dåliga. Hon har varit inkännande på ett så omfattande sätt att barnets tillstånd har uppfattats som mer allvarligt än det kanske är. Vilken 8-åring skulle se igenom det? Inte en enda är svaret.
Sen den mediala kritiken. Advokater tycker saker. Nämndemän är upprörda. Kommunalpolitiker gapar och skriker.
Det hemska är att ingen av dem verkar ha förstått vad det är de tittar på. Möjligen med advokaterna som undantag men de ser ju en affärsmöjlighet när media frågar om deras inställning till socialtjänstens utredningar. Om de skulle svara, ”jo tack de räddar en massa barn från svåra situationer” så kan jag nästan garantera att det blir det färre uppdrag än om man istället leker ”barnrättskämpe”.
FB sidans kommentarer är fyllda av människor som också blivit av med sina barn och som generellt sett helt verkar sakna självinsikt. Dels om sina brister men också hur deras nuvarande agerande påverkar deras barn. Det är tragiskt att de på detta sätt straffar ut sig i förhållandet med barnen.
Det begås, som jag sagt många gånger förut, fel och misstag inom socialtjänsten precis som i alla andra verksamheter. Privata som offentliga.
Att måla upp en bild av ett havererat system när det egentligen handlar om att enstaka ärenden som ges helt orimlig vikt är helt kontraproduktivt. Kom istället med förslag på förändringar som skapar riktig skillnad och som är praktiskt genomförbara.
Bästa och mest kloka inlägget på länge. Hatten av.
Du får nog googla (eller hur du nu inhämtar information) och försöka förstå vad ”bemöta i sak” betyder i den verkliga verkligheten.
Bara för att jag uppenbarligen har med mig socialtjänsten, lagstiftningen, lagstiftaren, domstolen och de som jobbar med och förstår frågornas komplexitet så kan du inte avfärda mina objektivt sanna påståenden om hur saker fungerar i verkligheten med ordet ”systemriddare” och jag inte bemöter något i sak.
Det är ju du som helt osakligt kritiserar ett fungerande system på grund av ett par, i och för sig beklagliga fel, i ett par ärenden som fått medialt fokus. När jag ber om fler exempel ska jag googla eller så vet du det för du har läst utredningar, men du kan inte prestera ett enda exempel och förklara vilken inverkan det har haft på rättens prövning. När jag till slut fick dig att berätta vilka cirkelresonemang domstolen hade presterat hittade vi noll i dina påstådda tolv. Sen slutade du tvärt med konkreta exempel har jag noterat.
Det är ju du som osakligt med tendensiösa påståenden som helt saknar underlag kritiserar ett system som du inte förstår.
För gemene man är detta inte en stor fråga, eftersom systemet fungerar. Ni är inte många som du verkar tro. Vi andra uppfattar er nog däremot bara som tjatiga, högljudda och att ni har det litet svårt med verklighetsuppfattningen och självinsikten.
Bara för att jag uppenbarligen har med mig socialtjänsten, lagstiftningen, lagstiftaren, domstolen och de som jobbar med och förstår frågornas komplexitet så kan du inte avfärda mina objektivt sanna påståenden om hur saker fungerar i verkligheten med ordet ”systemriddare” och jag inte bemöter något i sak.
Det är ju du som helt osakligt kritiserar ett fungerande system på grund av ett par, i och för sig beklagliga fel, i ett par ärenden som fått medialt fokus. När jag ber om fler exempel ska jag googla eller så vet du det för du har läst utredningar, men du kan inte prestera ett enda exempel och förklara vilken inverkan det har haft på rättens prövning. När jag till slut fick dig att berätta vilka cirkelresonemang domstolen hade presterat hittade vi noll i dina påstådda tolv. Sen slutade du tvärt med konkreta exempel har jag noterat.
Det är ju du som osakligt med tendensiösa påståenden som helt saknar underlag kritiserar ett system som du inte förstår.
För gemene man är detta inte en stor fråga, eftersom systemet fungerar. Ni är inte många som du verkar tro. Vi andra uppfattar er nog däremot bara som tjatiga, högljudda och att ni har det litet svårt med verklighetsuppfattningen och självinsikten.
Citat:
Exakt. Vad är det som är insiktslöst?
Du bemöter ingenting i sak. Du sätter etiketter och rabblar floskler om lagstiftarens intentioner.
Vi fattar vad lagens syfte är. Det bestrider ingen. En lag med goda intentioner och en process som fungerar är två helt olika saker och det är skillnaden du konsekvent vägrar att se.
Vi pratar inte om vad lagen vill uppnå. Vi pratar om vad som faktiskt händer när extrem makt över barns och familjers liv ges till tjänstemän utan medicinsk utbildning, utan personligt ansvar och utan extern kontroll.
Då får man Fallet Elsa.
En överläkares vittnesmål som avfärdas. Primärkällor spärrade för mamman. En MBP-anklagelse som faller i domstol men ändå inte stoppar LVU. En mirakelkur vars innehåll ingen utomstående får granska.
Det är inte en olycka. Det är systemet som levererar exakt det ett system utan insyn och ansvar alltid kommer att leverera.
Bemöt det i sak. Eller erkänn att du inte kan.
Du bemöter ingenting i sak. Du sätter etiketter och rabblar floskler om lagstiftarens intentioner.
Vi fattar vad lagens syfte är. Det bestrider ingen. En lag med goda intentioner och en process som fungerar är två helt olika saker och det är skillnaden du konsekvent vägrar att se.
Vi pratar inte om vad lagen vill uppnå. Vi pratar om vad som faktiskt händer när extrem makt över barns och familjers liv ges till tjänstemän utan medicinsk utbildning, utan personligt ansvar och utan extern kontroll.
Då får man Fallet Elsa.
En överläkares vittnesmål som avfärdas. Primärkällor spärrade för mamman. En MBP-anklagelse som faller i domstol men ändå inte stoppar LVU. En mirakelkur vars innehåll ingen utomstående får granska.
Det är inte en olycka. Det är systemet som levererar exakt det ett system utan insyn och ansvar alltid kommer att leverera.
Bemöt det i sak. Eller erkänn att du inte kan.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera