Var fjärde svensk är pank innan löning (2026)

Jag har mycket svårt att tro att någon som får låna pengar har så taskig koll på ekonomi att de inte har någon som helst buffert. De borde ju trots allt ha sparat ihop till kontantinsatsen.

Aha
Du har läst nått i en tidning, nån gång
Sen dömer du alla andra för samma sak

Hur mycket tror du att en sjukskriven eller arbetslös kan investera?

Det var ju svar på frågan?
Idiot

Slappna av nu, vi kanske kan lösa det här.

Är det så att du exakt varje månad står på precis noll just dagen innan lönen kommer?

Händer det att du får tillbaka på skatten? Kanske i år? Vad händer med dessa pengar?

Hur kan det komma sig att det som kommer in precis exakt varje månad räcker exakt till det du köper? För mig är det helt otroligt. Jag fattar inte.

Förstår mer än väl att det finns de som inte får ekonomin att gå ihop, men jag tror att det i de flesta fall handlar om dålig planering. Jag själv är urkass på att städa hemma, det är mer eller mindre alltid ett kaos, men jag kan ändå se att det beror på mig, inte på andra.

Har funderat på att be om städhjälp, men dels är det pinsamt, sedan tänker jag att jag först borde fixa det värsta själv innan, sedan tar jag inte steget, sedan ser det lika jävla vidrigt ut.

Får känslan av att de flesta av de där 25% som inte har ens femhundra innan lön är som jag, men med ekonomin.

Dessa kanske skulle antagligen kunna fixa min städning på några dagar, jag skulle antagligen kunna fixa deras ekonomi på några dagar.

Vet knappt vad jag ville ha sagt, men det där att altid ha exakt noll kronor på kontot exakt varenda månad dagen innan nästa lön kommer är för mig helt fascinerande. Det kan inte handla om att man får in för lite, utan för att man inte kan låta bli att handla när det finns pengar på kontot och att man vet att det snart fylls på.

Som svar på frågan, du kanske kan sätta undan en krona om dagen. Skulle det kunna fungera? Om två år hamnar du inte längre bland de där som har mindre än femhundra kvar innan nästa lön kommer.

Att vara pank är förfärligt och förknippat med mängder av hälsoproblem och i förlängningen förkortad livslängd. Att skapa ekonomisk trygghet bör vara av högsta prioritet, i synnerhet för den med barn eller andra i beroendeställning. För dom flesta brukat det betyda en rejäl buffert för arbetslöshet och oväntade utgifter (det brukar föreslås ungefär 1 årslön - unga vuxna bör nog lägga ambitionen betydligt lägre).

Utöver en buffert är det nog klokt att satsa på ett adekvat månadssparande för att täcka upp inkomstbortfallet vid pension - här gäller det dock att sätta en rimlig ambitionsnivå, du har högst sannolikt mycket roligare för en femhundring som 20-åring, än vad du har av dess avkastning i pensionsålder. Bättre då att istället börja spara lite mer aggressivt när karriären börjar ta fart (och småbarnsåren är över), då inkomsten oftast är som störst i förhållande till utgifter och inkomstbortfall.

Med en stabil buffert lägger jag idag c:a 20% av lönen på direkt sparande men då är kanske 1/3 av det sparande åt närstående (sedan skulle man möjligen kunna argumentera för att amorteringar på bostaden också är någon form av sparande) och har alltsomoftast bränt allt på kontot vid månadsskiftet.

När arbetsmarknaden inom min bransch stabiliseras kommer jag nog minska på sparandet än mer.

---

Det låter som att du behöver en passion och lite nya utsikter i livet. Som Bukowski så kärnfullt uttryckte det:

"Find what you love and let it kill you"

Stränder är kanske inte rätt för dig, tänk större, om du gillar motorcyklar kanske "450 mil av äventyr genom askiga vulkaner, turkosa sjöar och vidsträckt stepp" i Patagonien kan vara nåt? Är du yrkesskicklig inom ett hantverk, ta några månaders tjänstledigt och dra och volontära som handledare i subsahara-afrika? Stick till Peking och ta tåget till Nordkorea (okej, i realiteten du måste boka gruppresa i förväg)? Tri-fecta i metropoler: Seoul-Tokyo-Hong Kong?

Höj generellt ambitionen på vad du gör på dina resor, många gör misstaget att bränna sin budget på resan istället för på resmålet. Det är väldigt sällan den geografiska platsen du är där ensamt för utan ffa dom upplevelserna resmålet erbjuder som du inte kan få hemma (vilka dessvärre nästan alltid också blir fetare ju mer du kan spendera). Åk inte till nån lyxig alport om du inte också har råd med livsstilen, bättre då att bränna det du har och maxa en afterski på svenneort (åker inte skidor, så det är möjligt att detta är ett dåligt exempel och att åka puckelpist i Chamonix är en sån dröm att det är värt det även om man måste spara i ett halvår för att ha råd med korv-med-bröd för 275 kr).

Om du inte vill bli ruinerad är det oftast klokt att maxa spenderandet på resmålets styrka: åk för guds skull till Berlin för en tre-dagarsbender på klubb och inte för att äta 3-stjärnigt i Charlottenburg - är det kulinariska upplevelser du är ute efter finns bättre resmål.

Eller så skaffar du dig bara en hobby du älskar (enklare sagt än gjort förstås), då kommer du materialsporta dig in i döden med ett leende på läpparna.

Roligare än att titta på "number go up" på en datorskärm ska du nog kunna ordna iallafall!

Man får inte glömma att många har inte fått de löneförhöjningar som man skulle fått i takt att allt blir dyrare. Disponibel inkomst har minskat enormt de senaste 20 åren.

Själv kan jag säga jag har typ 0kr på kontot varje månad, dock har jag hus och studerar på universitetet. Åker på leva på sparade pengar då och då men den kassan sinar.

Får la ut 18000 (CSN) något sen ligger fasta kostnader på en 15000-18000 i månaden.

Det är väl positivt att 3 av 4 inte är panka. Resten får panta mera och äta havregröt till frukost.

Ok, jag sätter undan en krona om dagen för att städa dina toaletter? Tror inte det. Vi har liksom avskaffat slaveriet i Sverige.
Jag tror att det är troligare att det blir en revolution. Den tiden närmar sig.

Jo, de har dom.

Hur vet du det?

Hur fan kunde du så totalt missuppfatta vad jag skrev?

Jag har väl för fan inte sagt att någon ska städa hos mig, än mindre för en krona.

Vad för revolution? Att tvinga ekonomiska analfabeter in på kurser?

Jag skriver en ganska schyst förklaring till varför så många lever paycheck to paycheck, jämför med att jag vet hur man städar, men fixar det inte.

De flesta av de 25% har noll ekonomiskt sinne, med ett sådant hade de inte behövt leva som de gör. Jag har noll städsinne, med ett sådant hade jag inte behövt leva som jag gör. Att jag gör det beror inte på att jag saknar vare sig dammvippa, skurmedel eller dammsugare.

Någonstans måste man sluta att skylla på andra, och antagligen leva som man gör eller ta tag i sina problem. Det finns inte en chans någonstans att 25% av Sveriges befolkning ska behöva ha mindre än femhundra spänn kvar dagen innan nästa lön kommer inte. Inte en jävla chans.