Ska jag avboka grabbens körkortsutbildning för att vi inte kommer överens?

Grejen är att han var ju så mycket värre när han var yngre, snatteri, skadegörelse, nån pyroman-grej, snuten har varit inblandad flera gånger, vi har suttit i soc-samtal med honom rätt mycket. Han rymde med en polare en natt och slog ut båda framtänderna i en skejtramp.

Men jag resonerar som så att han har ett gott hjärta, han vill ingen illa, men han har varit i sammanhang där han kan använda sin gränslöshet för att tjäna kompispoäng på att vara värst, eller mest orädd.

Där skulle jag kunna känna igen mig själv lite, jag har inga problem att vara värst eller iallafall sticka ut, men jag har svårt att se att jag skulle kunna fimpa mina föräldrar på det sätt han kan göra, speciellt om ingen annan oförrätt föreligger.

Angående mig och exet så får jag ändå säga att det funkar ok, vi vill ju båda ungarnas bästa hela tiden.

Lite svårt att hitta rätt rubrik här, så vill man förstå problemet så får man tyvärr läsa ts.

Grabben går näst sista året på gymnasiet. Jag gav honom handledar-utbildning för körtkort för ganska längesen i julklapp. Tanken var att han och jag skulle gå tillsammans så att vi kan pyssla med detta tillsammans, jag ser fortfarande fram emot att genomföra det, känns som en skön pappa/son grej att göra.

Att boka specifik tid har dragit ut på tiden eftersom han har haft väldigt mycket frånvaro i skolan, vissa perioder har det varit närmare en dag i veckan som han suttit hemma, nu har han haft praktik i ett gäng veckor och skött den bra vad det verkar och framförallt varit där varje dag. Jag har liksom använt den här utbildningen som morot för honom att gå till plugget varje dag, men det har ju inte funkat. Men jag var glad och kanske stolt för att han fixat praktiken.

Så jag bokade in en tid för utbildning för oss båda, trots att han tidigare in skött sig med skolan.

I söndags skulle vi käka söndagsmiddag hemma hos mig, grabben hade varit iväg som han ibland brukar med en kompis på lördagen och kom hem på eftermiddagen på söndagen. Då vägrade han dyka upp hos mig trots att vi avtalat detta sedan länge och att jag påmint honom, även flera gånger samma dag. Han ville vara hemma och chilla och pallade inte ens hoppa in i en taxi som jag skulle pröjsa, jag märkte på honom att det inte fanns någon chans att övertala honom. Där stod jag med flera kassar mat och var helt knäckt, jag blev lite gladare när hans lillasyster dök upp, som på eget bevåg tagit buss över hela stan.

På måndagen vägrade han att gå till skolan pga ont i magen. När han skolkar så är det antingen ont i magen eller att han är yr.

Ingenting i mig vill gå på den där utbildningen efter det här, han sköter varken sin relation till mig eller plugget, jag är sugen på att låta honom gå, men att stanna hemma själv. Men ingen av oss tjänar liksom någonting på det.

Jag och hans mamma är skilda och han kan vara lika vrång mot oss båda, har han bestämt sig för nåt så blir det så, det går inte att resonera med honom. Det är väldigt olikt oss båda som föräldrar och vi kommer inte runt det. Sen är jag väldigt glad över att han är i ett bra kompissammanhang nu, det är inget knarkande eller supande, när han var yngre har det varit mer strul (dock ej droger vad jag vet) för han är ganska kompisberoende.

Vad bör jag göra?

Du ska inte göra ett skit.
Du har erbjudit körkort, tid och pengar och han pissar på det. Fine. Då får han leva med konsekvensera.
Börjar du pressa och bråka blir det snabbt “kontroll” och “psykisk press”, och då står socialtjänsten där och lyssnar på hans version, och bara hans version.
Säg bara att när du vill ta körkort hör du av dig.

Skit i den utbildningen.
Sluta jaga din lata och egoistiska son, han förtjänar inte detta just nu.

Lite svårt att hitta rätt rubrik här, så vill man förstå problemet så får man tyvärr läsa ts.

Grabben går näst sista året på gymnasiet. Jag gav honom handledar-utbildning för körtkort för ganska längesen i julklapp. Tanken var att han och jag skulle gå tillsammans så att vi kan pyssla med detta tillsammans, jag ser fortfarande fram emot att genomföra det, känns som en skön pappa/son grej att göra.

Att boka specifik tid har dragit ut på tiden eftersom han har haft väldigt mycket frånvaro i skolan, vissa perioder har det varit närmare en dag i veckan som han suttit hemma, nu har han haft praktik i ett gäng veckor och skött den bra vad det verkar och framförallt varit där varje dag. Jag har liksom använt den här utbildningen som morot för honom att gå till plugget varje dag, men det har ju inte funkat. Men jag var glad och kanske stolt för att han fixat praktiken.

Så jag bokade in en tid för utbildning för oss båda, trots att han tidigare in skött sig med skolan.

I söndags skulle vi käka söndagsmiddag hemma hos mig, grabben hade varit iväg som han ibland brukar med en kompis på lördagen och kom hem på eftermiddagen på söndagen. Då vägrade han dyka upp hos mig trots att vi avtalat detta sedan länge och att jag påmint honom, även flera gånger samma dag. Han ville vara hemma och chilla och pallade inte ens hoppa in i en taxi som jag skulle pröjsa, jag märkte på honom att det inte fanns någon chans att övertala honom. Där stod jag med flera kassar mat och var helt knäckt, jag blev lite gladare när hans lillasyster dök upp, som på eget bevåg tagit buss över hela stan.

På måndagen vägrade han att gå till skolan pga ont i magen. När han skolkar så är det antingen ont i magen eller att han är yr.

Ingenting i mig vill gå på den där utbildningen efter det här, han sköter varken sin relation till mig eller plugget, jag är sugen på att låta honom gå, men att stanna hemma själv. Men ingen av oss tjänar liksom någonting på det.

Jag och hans mamma är skilda och han kan vara lika vrång mot oss båda, har han bestämt sig för nåt så blir det så, det går inte att resonera med honom. Det är väldigt olikt oss båda som föräldrar och vi kommer inte runt det. Sen är jag väldigt glad över att han är i ett bra kompissammanhang nu, det är inget knarkande eller supande, när han var yngre har det varit mer strul (dock ej droger vad jag vet) för han är ganska kompisberoende.

Vad bör jag göra?

Din son verkar ha det jobbigt och svårt med skolan. Praktiken fungerar bra, men den är ju inte i skolan och är antagligen mer praktisk än skolan. Har ni koll på varför han mår dåligt i skolan? Mobbing? Ensam? Är det för svårt för honom att hänga med? Koncentrationsproblem? (Finns fler orsaker än ADHD).
Att vara borta från skolan mycket brukar ändå leda till en skamkänsla och det blir ännu svårare att komma tillbaka till skolan.

Men i alla fall. Om han inte visar intresse för att gå utbildningen ska du såklart avboka den, men gör ingen grej av det. Håll inte på och skambelägg honom eller tjafsa. Det tjänar du inget på och inte han heller. Du kan inte straffa honom för att han inte vill göra det du vill och tycker är smart. Det är hans val att lära sig ta körkort. Är han inte intresserad eller villig är det ingen idé att du slösar tid och pengar på det.

Angående middagen så är det tråkigt. Förklara för honom att du blev ledsen och besviken och att du undrar om inte han vill komma på söndagsmiddagar längre. Fråga om ni ska göra något annat en valfri dag i veckan istället.

Hur ser han själv på detta med att ta körkort? Har han uppvisat något intresse av det överhuvudtaget? För äldre generationer var det väl närmast självklart att körkort var något alla ville ta, men jag har förstått att det inte nödvändigtvis är så bland ungdomar nuförtiden. Gåvor som ställer krav på mottagarens engagemang kan vara lite knepiga, speciellt om det är något som mottagaren egentligen inte är så entusiastisk inför. Att ta ett steg tillbaka och låta honom bestämma själv över hur han vill använda din gåva tror jag kan vara helt rätt i sammanhanget.

Reservation för att jag inte är förälder själv och därför inte har föräldraperspektivet helt naturligt. Som förälder vill man förstås sina barns väl och tycker de bör ta körkort för att det är bra att ha i olika sammanhang, inklusive möjligheten att få vissa jobb. Jag var klart mer intresserad av att ta körkort än min bror, som var helt ointresserad och fortfarande inte har något.

Jag är rätt säker på att han inte mår dåligt i skolan och har svårt att tro att han är mobbad. Dessutom ser han ut som en miljon kronor nu när han hänger på gymmet å så, jag gissar att det hjälper en hel del.

Han har ADHD (som ju iofs vem som helst kan diagnosticeras med) och det märker jag att det krånglar till det för honom, han har det krångligt med teoretiska kunskaper, men det är han knappast ensam med på den skolan han går.

Han visar stort intresse för att bli klar med sin utbildning och har ganska tydliga mål för sin framtid, men han har problem med inlärningen.

Om körkortet så vill han ju verkligen ta det, det är jag som inte är så sugen på att hjälpa honom just nu när han inte kan bete sig.

Lite svårt att hitta rätt rubrik här, så vill man förstå problemet så får man tyvärr läsa ts.

Grabben går näst sista året på gymnasiet. Jag gav honom handledar-utbildning för körtkort för ganska längesen i julklapp. Tanken var att han och jag skulle gå tillsammans så att vi kan pyssla med detta tillsammans, jag ser fortfarande fram emot att genomföra det, känns som en skön pappa/son grej att göra.

Att boka specifik tid har dragit ut på tiden eftersom han har haft väldigt mycket frånvaro i skolan, vissa perioder har det varit närmare en dag i veckan som han suttit hemma, nu har han haft praktik i ett gäng veckor och skött den bra vad det verkar och framförallt varit där varje dag. Jag har liksom använt den här utbildningen som morot för honom att gå till plugget varje dag, men det har ju inte funkat. Men jag var glad och kanske stolt för att han fixat praktiken.

Så jag bokade in en tid för utbildning för oss båda, trots att han tidigare in skött sig med skolan.

I söndags skulle vi käka söndagsmiddag hemma hos mig, grabben hade varit iväg som han ibland brukar med en kompis på lördagen och kom hem på eftermiddagen på söndagen. Då vägrade han dyka upp hos mig trots att vi avtalat detta sedan länge och att jag påmint honom, även flera gånger samma dag. Han ville vara hemma och chilla och pallade inte ens hoppa in i en taxi som jag skulle pröjsa, jag märkte på honom att det inte fanns någon chans att övertala honom. Där stod jag med flera kassar mat och var helt knäckt, jag blev lite gladare när hans lillasyster dök upp, som på eget bevåg tagit buss över hela stan.

På måndagen vägrade han att gå till skolan pga ont i magen. När han skolkar så är det antingen ont i magen eller att han är yr.

Ingenting i mig vill gå på den där utbildningen efter det här, han sköter varken sin relation till mig eller plugget, jag är sugen på att låta honom gå, men att stanna hemma själv. Men ingen av oss tjänar liksom någonting på det.

Jag och hans mamma är skilda och han kan vara lika vrång mot oss båda, har han bestämt sig för nåt så blir det så, det går inte att resonera med honom. Det är väldigt olikt oss båda som föräldrar och vi kommer inte runt det. Sen är jag väldigt glad över att han är i ett bra kompissammanhang nu, det är inget knarkande eller supande, när han var yngre har det varit mer strul (dock ej droger vad jag vet) för han är ganska kompisberoende.

Vad bör jag göra?