Ska jag avboka grabbens körkortsutbildning för att vi inte kommer överens?

Lite svårt att hitta rätt rubrik här, så vill man förstå problemet så får man tyvärr läsa ts.

Grabben går näst sista året på gymnasiet. Jag gav honom handledar-utbildning för körtkort för ganska längesen i julklapp. Tanken var att han och jag skulle gå tillsammans så att vi kan pyssla med detta tillsammans, jag ser fortfarande fram emot att genomföra det, känns som en skön pappa/son grej att göra.

Att boka specifik tid har dragit ut på tiden eftersom han har haft väldigt mycket frånvaro i skolan, vissa perioder har det varit närmare en dag i veckan som han suttit hemma, nu har han haft praktik i ett gäng veckor och skött den bra vad det verkar och framförallt varit där varje dag. Jag har liksom använt den här utbildningen som morot för honom att gå till plugget varje dag, men det har ju inte funkat. Men jag var glad och kanske stolt för att han fixat praktiken.

Så jag bokade in en tid för utbildning för oss båda, trots att han tidigare in skött sig med skolan.

I söndags skulle vi käka söndagsmiddag hemma hos mig, grabben hade varit iväg som han ibland brukar med en kompis på lördagen och kom hem på eftermiddagen på söndagen. Då vägrade han dyka upp hos mig trots att vi avtalat detta sedan länge och att jag påmint honom, även flera gånger samma dag. Han ville vara hemma och chilla och pallade inte ens hoppa in i en taxi som jag skulle pröjsa, jag märkte på honom att det inte fanns någon chans att övertala honom. Där stod jag med flera kassar mat och var helt knäckt, jag blev lite gladare när hans lillasyster dök upp, som på eget bevåg tagit buss över hela stan.

På måndagen vägrade han att gå till skolan pga ont i magen. När han skolkar så är det antingen ont i magen eller att han är yr.

Ingenting i mig vill gå på den där utbildningen efter det här, han sköter varken sin relation till mig eller plugget, jag är sugen på att låta honom gå, men att stanna hemma själv. Men ingen av oss tjänar liksom någonting på det.

Jag och hans mamma är skilda och han kan vara lika vrång mot oss båda, har han bestämt sig för nåt så blir det så, det går inte att resonera med honom. Det är väldigt olikt oss båda som föräldrar och vi kommer inte runt det. Sen är jag väldigt glad över att han är i ett bra kompissammanhang nu, det är inget knarkande eller supande, när han var yngre har det varit mer strul (dock ej droger vad jag vet) för han är ganska kompisberoende.

Vad bör jag göra?

Gudars, satan vad jobbigt. Man får vara glad att dom var gulliga när dom var mindre så att man har det minnet att luta sig mot när nån unge blir en monster-tonåring. (och dom växer ju ur det så småningom, vissa ungar är ju såna under den tiden i livet).

Sen är det ju en tid där man genuint inte har en särdeles utvecklad empati och den går på dekis. Hos vissa så är det ett grövre skutt än för andra.

Jag har väl inga praktiska råd egentligen, mest undrande om du och ditt ex har en god relation så ni i alla har nån att snacka av er med för det måste kännas som en jävla uppförsbacke för er.

Jag hade ett liknande problem med en av mina döttrar, det tog henne upp i trettioårsåldern innan hon förstod att det bara var hon själv som drog i hennes deppnerver, sen reste hon sig så sakta och är fortfarande på väg till någorlunda normalt liv. Kan tillägga att hon var vänsterextrem feminist under hela hennes tråkiga period men det försvann direkt när hon började tjäna egna pengar och lära sig vad det innebar att vara vuxen.

Avboka utan att säga något om det, sluta tjata, visa att du har gett upp genom att uppgivet ignorera honom, ingenting annat hjälper ju när han har bestämt sig. Om han ifrågasätter så led in samtalet på att det kanske är dags att börja tänka på att han skaffar ett eget boende, vare sig det är en liten etta eller LSS-boende om han inte klarar sin vardag. Om inte det ger honom dåligt samvete och får honom att förstå att det är dags att rycka upp sig så har han bestämt sig för att bli en slacker, då är det bara att beklaga att du har en avkomma av den nya generationen som bara kommer att ligga samhället till last.

Du ska inte göra ett skit.
Du har erbjudit körkort, tid och pengar och han pissar på det. Fine. Då får han leva med konsekvensera.
Börjar du pressa och bråka blir det snabbt “kontroll” och “psykisk press”, och då står socialtjänsten där och lyssnar på hans version, och bara hans version.
Säg bara att när du vill ta körkort hör du av dig.

Avboka, han är uppenbarligen inte intresserad av vare sig körkort eller dig.

Tonåringar kan vara vrånga, var själv vrång i den åldern. Skulle få körkortet av mina föräldrar om jag slutade röka. Slutade inte röka och fick betala mitt körkort själv. Visste precis varför jag inte fick det.
Arbetade en sommar, eller 5 månader för att få råd och köpte sedan en bil för 3000. Hade jag slutat röka kunde jag köpt en mycket finare bil, var mycket medveten om det.

Avboka tiden och låt honom själv ansvara och ta tag i det om han är intresserad.
Dock har han ju fått det i julklapp så du borde stå för pengarna, när och om det sker.

Grejen är att han var ju så mycket värre när han var yngre, snatteri, skadegörelse, nån pyroman-grej, snuten har varit inblandad flera gånger, vi har suttit i soc-samtal med honom rätt mycket. Han rymde med en polare en natt och slog ut båda framtänderna i en skejtramp.

Men jag resonerar som så att han har ett gott hjärta, han vill ingen illa, men han har varit i sammanhang där han kan använda sin gränslöshet för att tjäna kompispoäng på att vara värst, eller mest orädd.

Där skulle jag kunna känna igen mig själv lite, jag har inga problem att vara värst eller iallafall sticka ut, men jag har svårt att se att jag skulle kunna fimpa mina föräldrar på det sätt han kan göra, speciellt om ingen annan oförrätt föreligger.

Angående mig och exet så får jag ändå säga att det funkar ok, vi vill ju båda ungarnas bästa hela tiden.

Han låter inte mogen. Du får sätta ned foten mer och kräva att ni löser hans skolfrånvaro. Det är ett katastrofalt misslyckande. Speciellt den framtid som väntar honom med massarbetslöshet om han inte är antingen en fena på något arbetaryrke eller en väldigt drivande civil ingenjör.

Du ska inte heller väga saker mot varandra. Skola ska skötas oavsett om du ger honom saker eller inte. Körkort ska han inte ha för att det är en present. Det ska han ha för att det tillhör utbildningen i livet. Du ska inte ställa upp för att ge honom din tid och pengar som en gåva. Du ska göra det för att det är ditt ansvar som pappa.

Det ska alltså inte vara en "skön pappa/son grej". När du har det med honom så ska det vara resor, nöjen och att bara umgås på ett eller annat sätt.

Du ska ställa krav på honom och missköter han det så ska du vara arg (helst synkat med mamman om det går). Sen fokuserar du på dottern tills han mognar.

Nu får det vara nog med det här jävla curlandet som förstör barnen.

Haha, ungefär samma med mig, men min take på det var att jag inte slutförde utbildningen för att jag inte ville sluta röka. Dröjde massa år innan jag till slut tog det.

Din son verkar ha det jobbigt och svårt med skolan. Praktiken fungerar bra, men den är ju inte i skolan och är antagligen mer praktisk än skolan. Har ni koll på varför han mår dåligt i skolan? Mobbing? Ensam? Är det för svårt för honom att hänga med? Koncentrationsproblem? (Finns fler orsaker än ADHD).
Att vara borta från skolan mycket brukar ändå leda till en skamkänsla och det blir ännu svårare att komma tillbaka till skolan.

Men i alla fall. Om han inte visar intresse för att gå utbildningen ska du såklart avboka den, men gör ingen grej av det. Håll inte på och skambelägg honom eller tjafsa. Det tjänar du inget på och inte han heller. Du kan inte straffa honom för att han inte vill göra det du vill och tycker är smart. Det är hans val att lära sig ta körkort. Är han inte intresserad eller villig är det ingen idé att du slösar tid och pengar på det.

Angående middagen så är det tråkigt. Förklara för honom att du blev ledsen och besviken och att du undrar om inte han vill komma på söndagsmiddagar längre. Fråga om ni ska göra något annat en valfri dag i veckan istället.

Vad har han tänkt göra när han blir stor, jobba på den lokala donken eller?

Att vuxna människor daltar med sina barn, det har jag alltid haft svårt för.

Du behöver inte ”ge tillbaks” med att dra in lektionerna, utan du behöver hitta ett sätt att nå fram till honom på, ett konstruktivt sätt som passar en tonåring.
Vi har alla varit den där tonåringen (unga vuxna som beter sig som en tonåring) du pratar om, och vi vet alla hur jobbigt det KAN vara i den åldern.

Man behöver nån som stöttar en och hjälper en att pusha sig för att få vettiga förutsättningar senare i livet.

Att ni låter honom vara hemma en dag i veckan är ju anledningen till att han sen inte vill göra någonting alls som kan upplevas som jobbigt.

Det är bara att jobba på för er föräldrar, lära er att ställa lite krav.
Man är inte hemma från skolan 1dag i veckan, det vet alla att det är skitsnack. Börja i den änden.

Mkt bra sammanfattning.