8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Men det är faktiskt en viktig poäng här: LVU-domar är inte rådata eller objektiva fakta, hur gärna man än vill se dem så. De bygger i stor utsträckning på tolkade uppgifter, filtrerade genom socialtjänstens utredning, där både urval och formuleringar påverkar hur berättelsen ser ut.

Det innebär att det som till slut hamnar i domen inte nödvändigtvis är en direkt spegling av vad som faktiskt hänt, utan en sammanställd version där olika uppgifter vägts, tolkats och satts in i ett narrativ.
När man tittar på flera LVU-domar framträder också ett mönster. Liknande formuleringar återkommer, och vissa typer av resonemang, som bristande insikt, används på ett sätt som gör dem svåra att bemöta. Invändningar från föräldrar kan då tolkas som ytterligare bevis för just den bristen, vilket skapar ett slags slutet system.

Det betyder inte att alla utredningar är felaktiga, men det visar hur viktigt det är att skilja mellan vad som är verifierbara uppgifter och vad som är tolkningar, något som socialsekreterare har mycket svårt för tyvärr.

Jag har själv tagit del av fall där man, genom att jämföra utredningen med den bakomliggande dokumentationen, får en mer nyanserad bild än den som framgår i den färdiga texten. Det är först då man verkligen ser hur mycket som hänger på hur information presenteras.

Ett råd till den som vill förstå det här bättre är just att gå till källorna, läsa utredningar och, när det är möjligt, jämföra med originalunderlaget. Det ger en helt annan förståelse för hur komplexa och ibland problematiska de här processerna kan vara.

Det jag har svårt att förstå är hur det kan vara tillåtet att en socialsekreterare tolkar medicinsk information och samtidigt gör långtgående bedömningar av föräldrars medicinska kompetens, som i det här fallet.

Du menar att läkarna inte tror att flickan har någon sjukdom vilken läkare är det som säger det?

Jag har inte läst detta. Ljuger du?

Jag har läst att en läkare säger att han tror att mamman vill väl och att det är bra att mamman vill vara delaktig.

Läser du ens vad han skriver ?

Så fort han skriver viktiga saker bemöter du inte ens detta?

Är det för att du inte kan svara?

Det fetade. Som jag fattat så var det för att familjen skulle slippa åka till Uppsala hela tiden. I början verkar det ha funkat bra i Örebro men sedan har läkaren uppenbarligen spårat ur på något sätt. Det skulle vara mycket intressant att få veta vad som egentligen hänt och varför det skurit sig så totalt mellan läkaren och mamman.

Det står svart på vitt i domen att FLERA specialistläkare anser att diagnosen kan vara felaktig eller att flickan troligen inte fått diagnosen med dagens diagnoskriterier. Nån form av tarmproblem agil föreligger väl om stomin behövs men eftersom hon uppenbarligen kan äta obehindrat och utan att må illa eller behöva smärtlindring så är kanske inte PIPO rätt diagnos. De flesta som.får den diagnosen får den först i 8-9årsåldern så att diagnosen sattes innan hon fyllt två redan kan tala för att den sattes förhastat eller utifrån brist på annan förklaring till de av mamman uppgivna symptomen.

Sen det du skriver om att mamman "kämpar för sitt barn". Mammans "kämpade" mot vården har lett till men och skada för dottern, eftersom det lett till att hon tvingats leva med invasiva, och som det visat sig helt onödiga, medicinska åtgärder i form av dropp i åratal. Hade mamman kunnat uppvisa minsta insikt i att hennes beteende skadat barnet genom att barnet utsatts för onödiga vårdåtgärder, så hade Elsa kunnat bo få hos mamman igen för längesedan.

Men den här föräldern uppvisar ingen insikt. Enligt mamman har alla andra parter gjort fel: de elva läkare som stått bakom anmälan, läkaren som förskrev droppet, socialtjänsten... Men hon kan inte se något enda hon kunnat göra annorlunda.

Att mamman fortsätter påtala näringsinnehållet i droppet i alla intervjuer och på Fallet Elsas Instagram är så otroligt insiktslöst. Det styrker ju bara det både förvaltningsrätt och Kammarrätten sett: att mamman inte förmår ta in vad oron från vården, socialtjänst och rättsinstanser består i. Det styrker bara att mamman inte förstår sin egen del i dotterns omfattande, onödiga vård och hur detta begränsat barnet. Kan hon ens se på flickan med blicken "min pigga normala dotter" eller är hon helt fast i rollen "mamma till ett svårt sjukt barn", varpå dottern tvingas in i en identitet som domineras av diagnosen? Sådana reflektioner hade man ju gärna sett indikationer om från mammans håll.

Sålänge insikt och reflektion kring hur hon som förälder agerat saknas så bör LVU kvarstå.

Sen verkar ju pappan sakna insikt i att mamman sekunden LVU lyfts, kommer jobba intensivt men smidigt för att Elsa ska bo heltid hos henne igen. Han kommer säkert knappt märka att det sker, men plötsligt är han tillbaka i en situation då han bara träffar dottern några eftermiddagar i veckan. Det ligger i både hans och Elsas intresse att LVU kvarstår utifrån att han riskerar puttas tillbaka till utkanten av Elsas liv igen om det släpps. Ändå syns han IGEN i en intervju som mammans sidekick (denna gången i Aftonbladet), där han upprepar MAMMANS narrativ och demoniserande av sjukvården.

Han bör lära sig stå upp för sin dotter och sin relation med henne mer. Det är ju också vad socialtjänsten vill se från honom.

Det du gör här är att förskjuta vårdens ansvar på mamman och det är just ett cirkelresonemang.

Först ifrågasätts diagnosen i efterhand.
Sedan används det som argument för att mamman borde ha förstått att något var fel.
Och därefter blir hennes påstådda "brist på insikt" ett bevis mot henne.

Men diagnoser ställs av läkare, inte av föräldrar.
Om diagnosen varit osäker eller felaktig är det i grunden ett medicinskt ansvar, inte något man kan lägga på en förälder i efterhand.

Det blir alltså:
vården kan ha haft fel → mamman borde ha vetat → därför är det hennes fel.

Det håller inte logiskt.

Och när det dessutom finns uppgifter om att diagnosen bekräftats med objektiva fynd och inte ifrågasatts av behandlande läkare över tid, blir det ännu tydligare att det här inte är en enkel eller entydig bild.

Att plocka ut delar i efterhand och använda dem för att skuldbelägga mamman säger mer om hur man väljer att tolka situationen än om vad som faktiskt går att fastställa.

Du flyttar vårdens ansvar till mamman och använder det som bevis mot henne och det är ett cirkelresonemang, som är vanligt i LVU-sammanhang generellt sett.

Vården ordinerar behandling. Om den varit fel är det ett medicinskt ansvar, inte något mamman ska lastas för i efterhand.

Och "insikt" blir då ett klassiskt moment 22: håller hon med är det ett erkännande, håller hon inte med saknar hon insikt. I båda fallen används det mot henne.

Jag håller med om varje ord. I just den intervjun i Aftonbladet säger mamman "Hela mitt liv är ju om att Elsa ska ha det bra och man planerar framåt". (Länk) Det blir ett stort fokus på att hon är mamma till ett mycket sjukt barn. Självklart förstår jag deras oro över socialtjänstens eventuella agerande om Elsa blir sämre igen... men det är också besynnerligt att man inte pratar mer om framstegen Elsa gjort... istället för att börja prata om vad som sker om hon blir sämre igen.

Du gör samma cirkel igen, både mot mamman och pappan.

Det mamman säger används som bevis för att hon har fel.
Och pappan avfärdas som "utan insikt" bara för att han inte går emot henne.

Det är samma logik i båda fallen: håller de med → fel, håller de inte med → saknar insikt.

Det är inte en prövning av fakta, utan ett slutet resonemang där utfallet är givet från början.

Du gör samma cirkel igen: det mamman säger används som bevis för att hon har fel.

Att hon fortsätter ta upp näringsinnehållet tolkas som "insiktslöst", men det kan lika gärna vara att hon ifrågasätter ett felaktigt underlag, vilket också framkom i samma dom men fokuserades inte så mycket på. Du utgår alltså från att domstolens tolkning är sann och använder den för att bekräfta sig själv.

Men domstolen har ingen medicinsk kompetens, de litar på vad den utredande socialsekreteraren skrivit och då kan det sluta precis så här.

En mamma utsätts för värsta sortens häxprocess som fortfarande pågår och tyvärr även på detta forum.

Det är väl inte särskilt konstigt att de är livrädda för socialtjänsten? Vet du ens vad det innebär att gå igenom en sådan process? För många föräldrar är det det mest ingripande processerna man överhuvudtaget kan vara med om där hela ens familjeliv står på spel och där man samtidigt förväntas försvara sig mot påståenden som man upplever som felaktiga eller överdrivna, utan att få se hur uppgifterna tagits fram och vad de egentligen består av.

Att mamman pratar om sitt barn och om risken att situationen kan förändras är i det ljuset helt naturligt. Har man levt med ett sjukt barn under lång tid så finns den oron kvar, oavsett hur barnet mår just nu.

Det handlar inte om att “fastna i en roll”, utan om erfarenhet och ansvar som förälder.
Och att barnet varit sjukt är i sig inte mammans fel. Det är vården som ställer diagnoser och beslutar om behandlingar. Ändå ser man i domen hur just barnets sjukdom och vårdens misstag i efterhand vänds mot mamman, genom resonemang som gör henne ansvarig för sådant som egentligen ligger utanför hennes kontroll.