Men det är faktiskt en viktig poäng här: LVU-domar är inte rådata eller objektiva fakta, hur gärna man än vill se dem så. De bygger i stor utsträckning på tolkade uppgifter, filtrerade genom socialtjänstens utredning, där både urval och formuleringar påverkar hur berättelsen ser ut.
Det innebär att det som till slut hamnar i domen inte nödvändigtvis är en direkt spegling av vad som faktiskt hänt, utan en sammanställd version där olika uppgifter vägts, tolkats och satts in i ett narrativ.
När man tittar på flera LVU-domar framträder också ett mönster. Liknande formuleringar återkommer, och vissa typer av resonemang, som bristande insikt, används på ett sätt som gör dem svåra att bemöta. Invändningar från föräldrar kan då tolkas som ytterligare bevis för just den bristen, vilket skapar ett slags slutet system.
Det betyder inte att alla utredningar är felaktiga, men det visar hur viktigt det är att skilja mellan vad som är verifierbara uppgifter och vad som är tolkningar, något som socialsekreterare har mycket svårt för tyvärr.
Jag har själv tagit del av fall där man, genom att jämföra utredningen med den bakomliggande dokumentationen, får en mer nyanserad bild än den som framgår i den färdiga texten. Det är först då man verkligen ser hur mycket som hänger på hur information presenteras.
Ett råd till den som vill förstå det här bättre är just att gå till källorna, läsa utredningar och, när det är möjligt, jämföra med originalunderlaget. Det ger en helt annan förståelse för hur komplexa och ibland problematiska de här processerna kan vara.
Det jag har svårt att förstå är hur det kan vara tillåtet att en socialsekreterare tolkar medicinsk information och samtidigt gör långtgående bedömningar av föräldrars medicinska kompetens, som i det här fallet.