8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Men om vården inte visste hur mycket hon åt, varför fortsatte de behandlingen?
Och om de visste, varför skyller man på mamman?

Det går inte ihop.

Det är vårdens ansvar att kalla, följa upp och vid behov lägga in för observation.
Om de inte gjort det, då är det ett vårdproblem, inte ett bevis på omsorgsbrist.

Det är lätt att säga "du förstår inte". Svårare att peka på vad som faktiskt är fel i resonemanget. Vad exakt syftar du på?

På samma sätt som vården alltid gör: kalla till kontroller, lägga in för observation och följa upp objektivt.

Om de ansåg att de saknade underlag, varför gjorde de inte det?
Och om de inte gjorde det, då är det ett vårdproblem, inte ett bevis mot föräldern.

Det finns inget måendet utan påverkan. Alla barn påverkas av sin miljö, hemma, i vården och i familjehem.

Det vården kan göra är att minska påverkan genom observation och upprepade bedömningar, inte trolla fram en neutral sanning.

Så frågan är inte varför bilden inte var helt objektiv, utan varför man i efterhand låtsas att den kan bli det.

Det sket sig tyvärr redan i tredje stycket. Låt läsaren avgöra vad som är creepy.


Ja det är ju hela problemet, att mamman inte låtit vården ha kontakt med barnet. Man får till slut inte ihop det hela eftersom de beskrivna symptomen inte stämmer med verkligheten. Detta måste du faktiskt släppa nu, hela domen bygger ju på detta faktum. Dessutom inget cirkelresonemang.


Samma sak här, alla observationer kommer från mamman. Det fanns inte fakta nog att göra en nedtrappning på grund av mammans uppgifter. Inte heller ett regelrätt cirkelresonemang men jag förstår var du får det ifrån.


Nej, rätten noterar att mamman, trots att det inte finns någon medicinsk förklaring därtill, rapporterar om att barnet mår bättre under sommaren. Vid jourhemsplaceringen finns verifierbara fakta, barnet äter enbart fast föda, går i skolan och orkar med fritidsaktiviteter. Så kan det ha varit tidigare också men det är okänt för vården och socialtjänsten. Inget cirkelresonemang.


Steget mellan mycket engagerad och oengagerad är givetvis inte så litet som du vill göra gällande. Detta är inte heller ett cirkelresonemang.


Han döms inte för något alls. Däremot konstateras att han inte klarar av att skydda barnet eftersom han inte förstår att mammans uppgifter till vården riskerar att skada barnet. Han utgör därmed ingen skyddsfaktor gentemot de brister som mamman visar upp, därför kan inte heller vården upphöra och barnet bo hos honom.


Som också framgår av domen, men som du av någon anledning väljer att inte referera, så har barnet under hösten med rimligen exakt samma sjukdom inte haft någon frånvaro som avviker. Inte cirkelresonemang.



Detta är en kontextuell fråga. Problemet verkar ju vara att mamman övertolkar symptom, är överdrivet inkännande och snarare hittar problem än lösningar. Jag vet inte om du har barn men det finns i huvudsak två sorters föräldrar, de som inte vågar utsätta sina barn för livet och de som gör det. För barnet skull, som redan har ett begränsat liv, är det bekymmersamt om föräldrarna inte utmanar. Det är själva kärnan i hela ärendet. Inte heller detta är ett cirkelresonemang.


Det är inte alls det som kammarätten säger. Det du refererar är rättens bedömning av föräldrarnas påstående inför rätten att barnets situation bara beror på felbehandling från vårdens sida. Det menar kammarrätten är osannolikt med tanke på hur aktiv och påläst mamman är. Inte heller ett cirkelresonemang.


Du glömmer att de inte hade tillgång till barnet. Det är grunden för hela målet. Inte cirkelresonemang.


Se ovan.


Att inleda ett umgängesschema som man sedan riskerar behöva backa ifrån för att det får negativa konsekvenser är sämre för barnet. Inte ett cirkelresonemang.


Ett åttaårigt barn kan beskriva mycket kring sitt mående, sina smärtor och sin situation. Om det får.


Nej, men man gör samma bedömning i sak, då finns ingen anledning att skriva mer.

[quote=kurt-sune|94801695]
5. Förvaltningsrätten i Karlstad, mål 2735-25 (beslut 2025-06-19) – Omedelbart omhändertagande

Cirkelresonemang om brådska:
Orosanmälan från Örebro anger uttryckligen att "inget akut hot mot barnet föreligger." Ändå fastställs det omedelbara omhändertagandet med hänvisning till att situationen är akut. Det akuta behovet motiveras med den långvariga situationen — men det är inte vad "omedelbart omhändertagande" är till för.
[/quote]

Det behöver absolut inte vara ett akut hot. Varför tror du det? Det finns en massa situationer där hotet inte är akut men om man inte skiljer barnet från situationen det är i så kan senare en akut situation uppstå. Omedelbart omhändertagande syftar till att situationen kring barnet inte kan avvakta fyra månaders utredning och nämndens beslut. Inget cirkelresonemang.


Vilken tur.


Inget cirkelresonemang.


Nja, det där höll inte riktigt, eller hur? Men jag måste ändå säga att du var modig som gav dig på att läsa och tolka rättsfallen och därmed exponera din kunskapsnivå. Som framgår ovan hänger dina resonemang inte ihop, varken de rättsliga resonemangen eller i sak. Detta var en nyttig läxa hoppas jag, dina svepande resonemang höll inte när de träffade verkliga domskäl.

Min uppfattning är att LVU beslutet är objektivt sett lätt att motivera och troligen korrekt. Sen förstår nog alla att det samtidigt är en tragedi för familjen som vi alla kan känna stark sympati inför. Jag hoppas det löser sig för barnet och att barnets familj vinner insikt i hur hela situation har uppstått och att de kan ta sig vidare med denna insikt.

Åtminstone två av läkarna som har varit inblandade i vården menar att det inte är säkert att diagnosen skulle sättas idag med nytillkomna kriterier. En av läkarna som inte varit inblandad i vården men som gått igenom journalerna tror inte att det finns en allvarlig sjukdom. Den som huvudsakligen skött vården säger att suddig diagnos med inte helt klara diagnoskriterier. Och så har familjens vän, docenten, sagt att allt är korrekt i den ursprungliga diagnosen. Så spännvidden är stor.

Det är återigen inte det LVU bygger på, det bygger på svårigheten att skaffa sig en bild av situation och varför det är så.

Hur tänker du att vården skulle få tillgång till ett barn om föräldrarna vägrar nödvändig vård? Eller lämnar uppgifter som gör du att kanske överbehandlar men att inneliggande vård går inte att få till? Varför vägrar du inse föräldraansvaret i dessa frågor?

Det finns bara en lösning när det gäller barn och det heter LVU. Är du sen över 18 får du skylla dig själv.

Jag tycker att cirkelresonemangen är ovanligt tydliga i just det här fallet, det var därför jag lyfte det.

Att du inte ser dem förvånar mig inte, men det säger något om vilket tolkningsfilter du använder. När vissa antaganden tas för givna blir det lätt att missa när resonemang börjar bekräfta sig själva.
Det här handlar inte om att vilja se fel, utan om att våga ifrågasätta hur slutsatser faktiskt dras.


Det finns ett grundproblem här som du verkar missa.

Cirkelresonemang kan riktas mot vem som helst. När du väl hamnar i ett sådant, i den här typen av process, är det i praktiken omöjligt att ta sig ur. Allt du säger kan tolkas som en bekräftelse på samma tes.

Som LVU-processen fungerar i praktiken räcker den typen av resonemang för att vilket barn som helst ska kunna tvångsomhändertas och bli kvar där under lång tid.

Det intressanta är att om du analyserar flera LVU-domar så ser du ett tydligt mönster:
de är väldigt lika varandra och innehåller samma typer av standardiserade påståenden.

Det låter kanske osannolikt vid första anblick, att så många familjer skulle ha så identiska problem. Men just därför bör man reagera. Det tyder inte på identiska familjer, utan på identiska berättelser.

Och fallet Elsa är inget undantag i det avseendet.

Det du missar är att många LVU-domar inte primärt bygger på direkt verifierbara fakta, utan på en sammanställd berättelse, ofta baserad på andrahands- och tredjehandsuppgifter som filtrerats genom flera led.

Ju fler led, desto större risk för förskjutningar.

I Elsas fall ser man också hur resonemang kan vändas mot föräldern oavsett utgång:
att mamman var engagerad och kunnig blev inte en styrka, utan användes som argument för att hon borde ha vetat bättre.

Det är just så cirkelresonemang fungerar.

Du behöver kanske själv gå igenom en sådan här process med ditt eget barn i potten och först då förstår du vad jag menar med begreppet cirkelresonemang?

Flickan har en stomi hon har en tarmsjukdom, man skulle aldrig sätta en stomi på flickan annars, du, vet du att du är helt galet besatt av att mobba ut en mamma som kämpar för sitt barn.

Tror du att sjukvården skulle sätta en stomi på flickan om hon inte hade någon sjukdom.

Att föräldrarna skulle ha vägrat nödvändig vård är inte ett konstaterat faktum, det är ett påstående. Det är just den skillnaden du missar.

LVU-domar är inte fakta. De bygger i stor utsträckning på socialtjänstens utredning, alltså en sammanställd berättelse baserad på olika källor och tolkningar.

När ord står mot ord väger socialtjänstens version i praktiken mycket tungt i domstol. Det innebär inte automatiskt att den är sann, men den får ofta företräde.

För att komma närmare vad som faktiskt hänt behöver man gå tillbaka till underlaget som utredningen bygger på: journaler, originalanteckningar och direkta källor. När man gör det i flera fall framträder ibland ett mönster där information tolkas och vinklas på ett sätt som missgynnar föräldrarna.

Domstolen ser däremot främst den färdiga utredningen, dvs berättelsen. Det är den som prövas. Och när värderingar eller formuleringar i utredningen presenteras, kan de i praktiken få karaktären av "fakta" i domen, trots att de bygger på tolkningar.

Det blir särskilt problematiskt i medicinska frågor. Domstolar är inte medicinska experter och är beroende av hur informationen återges. Om den redan är filtrerad genom flera led av tolkning ökar risken för att slutsatserna inte fullt ut speglar den ursprungliga informationen.

För att verkligen kunna avgöra vad som är korrekt krävs insyn i originaldokumentationen och den har vi inte tillgång till här.

Behöver jag nämna att om föräldrarna mot förmodan känner till sina rättigheter så måste de betala för att få se dessa handlingar och det kan kosta åtskilliga tusenlappar.

Ja fast har det hänt i detta fall? Vet du att det hänt? Vilket dokumentation säger det? Har du läst utredningen eller domen så har du läst socialtjänstens bild av vad som hänt och det är en tolkad bild. För att förstå vad som egentligen hänt måste du gå till originalhandlingarna och titta. Då får man ofta en helt annan bild än det som står i utredningen.

Ja men barn ska inte placeras på felaktiga eller ogrundade grunder och det finns skäl att granska hur utredningar faktiskt fungerar i praktiken. I de utredningar jag själv har gått igenom har jag sett exempel där allvarliga påståenden saknar tydligt stöd i underlaget, eller där information tolkas och presenteras på ett sätt som missgynnar föräldrarna. Det är problematiskt, eftersom sådana formuleringar kan få stor betydelse i domstol.

När utredningar bygger på sammanställningar och tolkningar snarare än direkt verifierbara uppgifter finns en uppenbar risk att bilden blir skev. Domstolen prövar i stor utsträckning den färdiga utredningen, inte hela den bakomliggande dokumentationen i detalj och då får själva berättelsen en väldigt tung roll.

Det innebär inte att alla utredningar är felaktiga, men det visar hur viktigt det är med transparens och spårbarhet. Påståenden måste gå att koppla till konkret underlag, och det måste vara tydligt vad som är fakta och vad som är tolkning. Annars finns det en risk att värderingar och antaganden får samma tyngd som verifierade uppgifter.

Särskilt i medicinska frågor blir det här känsligt, eftersom domstolar inte själva är medicinska experter utan är beroende av hur informationen återges. Om den redan filtrerats genom flera led av tolkning kan slutresultatet bli missvisande. För att verkligen kunna avgöra vad som är korrekt behöver man egentligen gå tillbaka till originaldokumentationen och det är sällan möjligt fullt ut.

Och särskilt inte för Elsas mamma som helt blockats från att få se Elsas journaler.

Precis. Det är i grunden ett beslut som vården har fattat, men i LVU-domarna hamnar ansvaret ändå på mamman. Hon framställs som drivande och "kunnig", och plötsligt förväntas hon ha samma insikt som en specialistläkare när det gäller exempelvis dosering av läkemedel. Det är ett så pass orimligt resonemang att det nästan blir svårt att ta in.

Om man läser flera LVU-domar ser man att det här inte är ett enskilt fall, utan ett återkommande mönster. Liknande formuleringar och anklagelser dyker upp gång på gång, ofta byggda på cirkelresonemang som staplas ovanpå varandra och som föräldrarna sedan förväntas bemöta.

Ett typiskt exempel är att föräldrar invänder mot tvångsvård, vilket i sig används som argument för att tvångsvården ska fortsätta. Då blir själva invändningen ett "bevis" på bristande insikt, vilket i sin tur motiverar fortsatt ingripande. Det är ett resonemang som i praktiken blir omöjligt att ta sig ur.

Konsekvensen blir att föräldrar i praktiken hamnar i ett läge där deras möjlighet att ifrågasätta beslut kraftigt urholkas. Att invända mot ett ingripande som påverkar ens familj på djupet är en grundläggande demokratisk rättighet, men i den här typen av resonemang riskerar den att vändas emot dem istället.

Rena rama kafkaprocesserna alltså.

Jag citerar (nästan) ur domen. Som du har läst. Det är läkarnas egna uppgifter som de själva har lämnat.

Jag känner stark sympati med familjen.

Å så var vi tillbaka igen. Synd.