Hur ska jag förhålla mig till min partner?

classisk double bind. Det är någon omedveten shittest från kvinnor som aldrig tar slut Precis som deras vill ha begär det tar heller aldrig slut. Har aldrig träffat nån kvinna som inte ständigt vill ha eller måste ha eller ”behöver” något JÄMT. Men för det mesta har jag stängt av det finns ingen logik i de här relationsträsket påtalar man beteendet med logik så växer det och blir värre. Jag avlägsnar mig och säger ingenting.
En kvinna håller med dig och lyssnar på dig om dom behöver något av dig/dom är attraherad av dig. all annan tid är vettet bortkopplat och det är ingen ide att förklara något om någonting. Är något dåligt avlägsna dig själv istället ”varför” det kan dom lista ut om dom ”vill ha något” eller du är tillräckligt attraktiv.

Detta stämmer till punkt och pricka. Precis såhär är det tyvärr.

Jag ger samma råd som alltid i fall som detta. Stick. Lämna förhållandet. Ta ingen diskussion, inget förklarande. Bara lämna. Personer med den här typen av beteende kommer aldrig att ändra sig. De är dessutom inte intresserad av dig, vad de än säger.

Så mitt råd är att lägga benen på ryggen och dra. Bor ni ihop och har ett gemensamt boende så ta hjälp av någon. En närstående eller en kompis (som bara är din) som kan bistå under separationen. Var aldrig ensam med personen efter du påbörjat separationen. Behövs det så ta kontakt med polis.

Nej då är jag hellre särbos. Mitt mående och min stressnivå ska sjunka när jag kommer hem. Man ska ju inte behöva ta hand om sin partner som att han vore ett barn.

Ja det låter lugnare ifall man har ihop det med någon som gillar att utnyttja godhet eller bara är som ett barn mentalt. Såklart bäst att undvika helt och hållet men ibland är det svårt att inte vilja vara behjälplig.
Men man gör ju sig själv en björntjänst
Det kanske bara är en overklig dröm att få dela hem med någon där allt blir dubbelt så enkelt eftersom att man är två personer.

Fråga din hen vad den tycker att du gör bra. Om hon tycker att du är helt värdelös när det kommer till vissa sysslor och hon vill ha det på ett väldigt specifikt sätt så får du be kärringen (snällt) att göra det själv. Om man antyder och blir upprörd när tvätten tvättas pga elpriset så är man antingen jävligt fattig eller så är man nevrotisk/perfektionist. Inget fel med det men det betyder ju inte att du är det.
Det jag menar är att fokusera på dina styrkor. Eller det du kan tänkas göra som hon inte vill eller orkar.

Till exempel så skötte mitt ex tvätten för att hon ville dela in saker i 11 högar för olika program, grader och färg. Ja, 11 är inte en överdrift. Själv kör jag max fyra vilket hon tog som att ta med gäveret i kyrkan. Så hon fick sköta tvätten en gång i veckan och jag skötte mat och disk för det mesta varje dag. Städade gjorde vi tillsammans. På det sättet var det frid och fröjd.

Men mitt tips är att du sätter dig och pratar öppet och kommer överens hur ni vill göra. Och använd "när du gör/säger så här, så känner jag....". Det finns säkert något som du kan hjälpa till med. Men håll det sakligt och börjar det spåra ur så låt dig inte gaslightas. Om det händer så har ni/hon större problem och då som andra har nämnt så kanske det är dags att fundera på annat. Det blir ju inte hållbart i längden. Hejar på dig TS, lycka till!

Så sant, men den risken får man nog ta när man ger råd i denna spalt.

Kan berätta att jag utsatts exakt på samma sätt av min ex-man. Han kunde t.ex. störa sig oerhört och börja skrika och gapa om jag använde (i hans ögon) 'fel' lock på en kastrull (även om locket passade perfekt) eller om han inte blev serverad glass med 'rätt' sked -- d.v.s. en silversked som var min egen dopgåva.

Om man tvättade hans skjortor blev han galen om dessa efter tork inte hängdes upp på galge utan att jag knäppt översta och det tredje knapphålet eller om hans kalsonger inte var vikta på hans eget speciella sätt och travade i hans låda på ett sätt som han krävde. Inte heller fick jag polera möbler då han menade att detta förstörde dem (det var mina egna möbler). Det enda han inte lade sig i var när jag fiskade.

Det var alltid snyggt och rent i vårt hus men ändå klagade han hela tiden på att det såg ut som en 'svinstia' hemma.

Till saken hör att han tyckte väldigt bra om sig själv och såg inte många egna brister. Själv fick jag inte bära någon form av rutigt plagg eller ens måla mina naglar på ett normalt sätt och jag var hela tiden uppmanad att 'borsta mitt hår' (som inte är bångstyrigt).

Detta stod jag ut med alldeles för länge. Men sedan gick det bara inte mer. Då gifte han istället om sig redan innan vi var skilda. Fick väl en ny partner att dondera över.

Tror sådana personer är neurotiskt inställda på att allt ska göras på ett visst sätt; bara på ett sätt som de själva godkänner. Tror inte att de finner ro eller kan koppla av annars. Min ex-makes syster var likadan. Hennes man stod ut med mycket, även han alldeles för länge. Tyvärr.

LoL spalt. Fast du har rätt. Det är som "fråga psykologen" i en veckotidning.

Du får gärna läsa mitt andra inlägg i tråden med. Hon som jag bodde med en tid var inte alls lika jobbig som ditt ex, men jag förstår ändå själva grejen. Det är fruktansvärt att inte kunna slappna av i huset, vad man än gör kan det bli fel. Jag avkrävdes att både diska efter mig om kvällen och att inte diska för att det lät. Hade bara kunnat lösas med att jag slutade äta.

Du beskriver så bra att han skulle ha sin egen perfektion och inte såg minsta fel på sig själv. Jag skulle göra så det såg fint ut på ytan, men hon använde samma svamp till rengöring av både disk och golv, vilket jag tyckte var äckligt, men det gick ju inte att säga högt. Hon sa också att det var en svinstia när det var helt perfekt.

Dessa människor är sjuka och även om det inte är en egodyston sjukdom så mår de dåligt av den fast de inte fattar det själva. Förr kallade man det för anankastisk personlighet. Man menade människor som vill ha perfektion i sitt hem, att de alltid har åsikter om andras sätt att göra saker och deras moral, klagar på hur andra inte sköter sitt jobb (när de gör det eller gör mycket små och mänskliga misstag). De har inget utrymme för spontanitet och offrar gärna kärlek för perfektion och kontroll. Brukar sluta med att de dör oälskade och ensamma.

Jag tror det är totalt fel väg att gå. Låter du henne tilltala dig på ett nedlåtande sätt så vinner du absolut ingenting på att "inte lyssna". Det är, tyvärr, ett långsamt nedbrytande av respekt från hennes sida.

****


Det är förmodligen detta som TS råkat ut för och har tidigt misslyckats att "klara" testet, vilket är att säga ifrån och inte bli hunsad. Detta kommer leda till att hon ständigt måste upprepa testet för att se om det existerar någon maskulin styrka.

Sedan kan det ju också vara en kombination av att TS:s sambo är en elak och bossig person redan från början.

Nja alltså, det kanske är en maktkamp för henne.
Se det som hundar och katter, dom har sina maktkamper men det är inget man behöver att bry sig om heller.

Jag håller inte med om det. Jag tror inte att det är en "maktkamp" per se, utan att hon, säkert helt undermedvetet, vill testa om du är stark som man. Misslyckas du med testet kommer hennes respekt minska och testen måste upprepas.

Men varför skulle jag bry mig om en kvinnas syn på manlighet, hon är ju inte man själv och kan inte veta någonting.
Känslor och åsikter är är kvinnans grej, två nävar och en skalle är min.