8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Ni systemriddare verkar felaktigt tro att bara för att det finns en lag och utbildade personer så fungerar systemet perfekt och är ofelbart.
Men verkligheten visar gång på gång precis raka motsatsen.

Det är inte isolerade handhavandefel. Det är ett mönster. Och det är bara de fall som nått offentlighetens ljus, trots ett system konstruerat för att förhindra just det.

Lagar garanterar ingenting om de inte följs. Utbildning garanterar ingenting om den inte leder till rätt bedömningar. Och professionella titlar skyddar inte barn, de skyddar bara systemet från kritik.

En pilot är utbildad och licensierad. Det hindrar inte flygolyckor.

En kirurg är utbildad och legitimerad. Det hindrar inte operationsmisstag.

En socialsekreterare är utbildad och anställd. Det hindrar inte felaktiga LVU-beslut.

Skillnaden är att när en pilot kraschar utreds det av en oberoende haverikommission. När en kirurg begår ett misstag finns legitimation att förlora.

När en socialsekreterare förstör en familjs liv finns det ingenting. Ingen oberoende granskning. Inget personligt ansvar. Ingen legitimation att förlora.

Bara en Lex Sarah och vidare till nästa familj.
Det är inte ett fungerande system. Det är en tickande bomb.

Och barnen är de som betalar priset varje gång den detonerar.

Jaha, det viktiga är att straffa de som gör fel?

Absolut, där finns det ”brister” nuvarande system. Men alla verkar inte vara helt övertygade om att straff egentligen utgör någon vidare värst morot för utveckling av varken individ eller organisation. Det finns som tur är andra sätt att utveckla en verksamhets kunskapsnivå och få in erfarenheter från såväl bra som dåliga exempel. Tror du att sådana arbetssätt är vanliga eller ovanliga i socialtjänsten?

Jag har lyft konkreta brister i verktygslådan som socialtjänsten har att använda och har flera gånger sagt att systemet inte är ofelbart men menar att ett system som bygger på bedömningar av risker hjälper mångfalt mer barn än vad det skapar trauman.

Du har då upprepade gånger lyft ett par ärenden som fått medialt fokus och jag menar att några få fall inte utgör ett systemfel utan handläggningsfel eftersom de flesta ärenden fungerar väl.

Du har också upprepade gånger lyft IVO granskningar som visar sig säga att utredningar startas för sent och utredningarna tar för lång tid och inte alls nämner att det sker felaktiga omhändertaganden.

Eller ECHR som fällt Sverige några gånger bland annat pga att umgängesbegränsningar har varit för långtgående. Inte heller ECHR har fällt Sverige för felaktigheter

Så, du kan TYCKA att det är systemhotande med nuvarande ordning. Men det är bara vad du tycker, det är ingen sanning, den åsikten får inte stöd någonstans utom i LVU-kampanjen.

Det märks också väldigt tydligt att du aldrig har jobbat med människor och bedömningar, du tror att allt går att mäta och objektivt fastställa. Tror det är bäst att du håller dig ifrån det även i fortsättningen ärligt talat. Verkligheten skulle nog bli rätt jobbig för dig.

Ja, och det mest kännetecknande är att de som invänder bemöts med personangrepp av olika slag.

Mycket talar för att det är denna mekanism som ligger bakom fallet Elsa. Att orosanmälningar, efter så många år, kom samlade vid en tidpunkt som exakt sammanfaller med mammans IVO-anmälan av vården talar för att det finns ett samband.

Hela ditt inlägg är en metadiskussion som helt avleder från det som är relevant i fallet Elsa. Anser du att allt har gått rätt till i fallet Elsa?

Jag håller med om att vi lämnat tråden genom kurtsunes försorg. Ber om ursäkt för att jag lät mig ledas med.

Med det som är känt genom domar och föräldrarnas egna utsagor i sociala medier så är situationen för barnet just nu rimlig.

Om allt har gått rätt till har varken jag eller du tillräcklig insyn i ärendet för att ens ha en åsikt om.

Läs det du just skrev en gång till.
Först säger du att situationen för barnet är rimlig baserat på domar och föräldrarnas utsagor..

Sedan säger du att varken du eller jag har tillräcklig insyn för att ens ha en åsikt om allt gått rätt till.

Hur ska du ha det? Man kan inte välja båda alternativen..

Antingen har du tillräcklig insyn för att bedöma att situationen är rimlig och då har jag samma rätt att bedöma att den inte är det.

Eller också saknar vi båda tillräcklig insyn och då kan du inte heller påstå att det är rimligt.

Du kan inte hävda att du vet tillräckligt för att försvara systemet, men att jag inte vet tillräckligt för att kritisera det.

Det är exakt den dubbelmoral som genomsyrat hela den här tråden. Systemriddare ger sig själva tolkningsföreträde baserat på samma begränsade information som alla andra har tillgång till.

Och det är faktiskt hela problemet i ett nötskal. Ingen utomstående har full insyn. Bara socialtjänsten vet vad som faktiskt hänt bakom sekretessen.

Skillnaden mellan oss är att jag erkänner den begränsningen medan du använder den selektivt.

OK, men bara för att undvika eventuella missförstånd: Kolla på min lista med juridiska argument:
(FB) 8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Mappa punkterna i listan mot allt som framkommit. Tycker du att det verkar som att barnets bästa säkerställts på ett juridiskt korrekt sätt? Det är en binär fråga.

Men bara sluta.

Det är givetvis fullt möjligt att bedöma situationen som rimlig utifrån vad som är känt och samtidigt inte veta om allt har gått rätt till eftersom jag inte vet allt i ärendet.

Läs det DU skriver en gång till så inser du hur inskränkt du uttrycker dig.

Du har absolut samma rätt att bedöma situationen som orimlig, har aldrig sagt något annat.

Det jag vänder mig emot i ditt sätt att argumentera och uttrycka dig är att du aldrig slutar en enda mening med ”anser jag” eller ”tycker jag” eller ”enligt min bedömning” utan hela tiden lyfter dina väldigt subjektiva åsikter som vederhäftiga och objektiva sanningar, trots att du aldrig lyckas backa upp dem med några som helst konkreta bevis som säger det du påstår. Dessutom gör du det inom områden där du uppenbarligen inte besitter ens grundläggande kunskaper om mer än vad som står i tidningen och vad kompisar säger att de varit med om.

Vi andra försöker gång på gång förklara komplexiteten inom sjukvården, socialtjänsten och rättsväsendet och de bedömningar som man inom dessa områden ofta måste göra på ibland osäkra underlag. Och att vi dessutom ibland måste ta till skyddslagstiftning för att skydda de som behöver det mest.

Det är därför du upplever att vi inte bemöter dina argument, det går inte att argumentera med någon som inte förhåller sig till objektiva fakta eller verkligheten på ett rimligt sätt. Det spelar liksom inte roll vad vi säger eller bevisar, du har ändå, per definition, rätt.

Ett exempel är när du påstår att det fanns mindre ingripande vård att ta till än placering i jourhem med umgängesbegränsning som att det absolut inte skulle kunna vara rätt beslut. Hade du jobbat med människor och skyddslagstiftning så tror jag att du sett litet annorlunda på det beslutet. Det finns nämligen ganska få andra sätt att stoppa farliga situationer som man vet är effektiva.

Samma gäller ditt eviga tjat om traumat som en placering alltid innebär. Hade du sysslat med intellektuellt hederlig debatt hade du stoppat in ett ”kan” i den meningen. Alltså att skiljas från sina föräldrar kan i vissa fall skapa trauman som är farligare än omständigheterna som ligger till grund för placeringen. För så är det absolut. Och det är det ingen invänder emot. Det är därför det är en insats som man får och vill ta till i absolut sista hand. Men du gör ett blankt påstående om att 200 års trauma forskning visar (utan att kunna ens skicka en enda länk som stödjer ditt påstående) att användandet att medeltida metoder förstör alla barn som utsätt för detta så dör debatten en aning.

Eller påståendet om att alla utredningar är vinklade. Tror du ens på det själv? Vad har du för människosyn egentligen om det är din världsbild?

En nyanserad debatt utan överdrifter som förhåller sig till verkligheten och tar hänsyn till objektiva fakta är kul och givande men det du håller på med är något helt annat.

Och jag kallar dig till slut för rättshaverist precis som du kallar mig systemriddare.

Det är samma skrot och korn som härjade under pandemin.

Samma typ av debattörer som stöttade staterna världen över när de våldförde sig på medborgarna. Vaccintvång. Lockdowns som gjorde människor arbetslösa. Skolstängningar som skadade barnen, helt i onödan och utan proportionalitet.

Alla som ifrågasatte var rättshaverister och farliga konspirationsteoretiker.

Och facit? De som kritiserade fick rätt på punkt efter punkt. Åtgärderna var oproportionerliga. Skolstängningarna skadade barnen mer än de skyddade. Vaccinpassen saknade vetenskaplig grund.

Och den ekonomiska nota som samhället nu betalar i form av inflation, psykisk ohälsa och förlorad skolgång är astronomisk.

Men systemriddarna under pandemin sa exakt samma saker som systemriddarna i den här tråden.

"Du förstår inte hur systemet fungerar."
"Du saknar kompetens att uttala dig."
"Lita på experterna."
"Det finns verktyg för att hantera eventuella fel."
Ord för ord. Identiskt.

Och nu upprepas samma mönster med LVU och socialtjänstens grova maktmissbruk. En stat som ger sig på medborgarnas barn med oproportionerliga metoder. Utan oberoende granskning. Utan personligt ansvar. Utan nödbroms.

Och systemriddarna försvarar det, precis som de försvarade lockdowns och vaccinpass.

Inte för att de har rätt. Utan för att de inte klarar av tanken att staten kan ha fundamentalt fel.

Den tanken är för obehaglig.
Men den är sann.

Bristande proportionalitet:

Sannolikt inte. Givet den samlade bilden som framkommit så fanns snarare en risk för flickans liv och man behövde snabbt få kontroll över händelseförloppet. Med ett omedelbart omhändertagande kan familjen t ex inte lämna landet.

Övervakad vård på det sätt som du beskriver har jag aldrig hört talas om men skyddsbehovet ansågs så stort att ett omhändertagande var proportionerligt.

Bristande objektivitet:
Objektivitet ska säkerställas genom att skyddsfaktorer som finns kring barnet undersöks och tas upp i utredningen. Jag har inte läst utredningen och har därför ingen uppfattning om det finns med eller ej. Utredningen slutsats var ju att man skulle ansöka om vård med stöd av LVU så bedömningen var därmed att skyddsfaktorerna inte var starka nog för att väga tyngre än bristerna. Och domstolarna höll med.

Jag vet inte om du någonsin kommer ta till dig vad jag och andra skriver just när det gäller SIP. Det är inte relevant i frågan om LVU eller ej. Det är ett verktyg för att samordna olika aktörers insatser när vård pågår eller ska lämnas över till annan instans. Om du läser 6 paragrafen i LVU som handlar om omedelbart omhändertagande så ser du att den trumfar allt annat. När LVU är beslutat och om det finns fortsatt behov av vårdkontakt i ett ärende är SIP ett viktigt och vanligt verktyg, där är vi helt överens.

Bristande kausalitet:
I det specifika fallet så tänker jag att man vid det omedelbara omhändertagandet visste rätt lite om de faktiska omständigheterna. Vården fick inte ihop anamnesen med det de såg när de träffade flickan och mammans historia. Ju mer de försökte desto konstigare och otydligare blev bilden. Det underlättades säkert inte av att vissa journalanteckningar verkar vara felaktiga. Hur det påverkar vården och barnet verkar oklart för det finns flera olika uppfattningar och uppgifter. Men uppgifterna i journalens korrekthet ändrar inte vårdens anmälningsplikt om de har en oro. Eftersom flera olika läkare på flera olika sjukhus inte längre riktigt tror att mamman ger en objektivt korrekt bild av barnets situation så verkar det väl objektivt sett som att något inte har stämt. I den delen har jag svårt att se att dosen av dropp spelar någon roll alls men helt säker kan man givetvis inte vara. Att barnet nu beskrivs som mer eller mindre symptomfri styrker rimligen också bilden av att oron var korrekt. Alternativt så fanns det aldrig några riktiga symptom och då var också LVU beslutet korrekt.

Att man inte har hävt vården tyder också på att kausaliteten fanns där redan från början och den så vanliga uppfattningen att det beror på någon slags stolthet hos socialtjänsten är givetvis inte rimlig. Det handlar om myndighetsutövning som sker under lagarna. I LVU finns tydliga rekvisit för när vården ska och får upphöra. Detta har inte uppnåtts ännu vilket framgår inte minst av uttalanden på sociala medier från mamman. Att häva LVU bara för att det pågår ett drev mot socialtjänsten är däremot inte rättssäkert.

Det omedelbara omhändertagandet är det väl ingen som har ifrågasatt. Saken handlar om det fortsatta omhändertagandet efter att misstanken om MBP avfärdats. (Detaljerna framgår av domen och har varit uppe i tråden så många gånger att jag inte upprepar dessa.)

Då SIP uppenbarligen inte upprättats för det fortsatta omhändertagandet faller relevansen av det övriga i ditt inlägg.

Hur vet du att det inte upprättats SIP efter omhändertagandet med där E placerats och senare med pappan ,vården , dietist och socialtjänst .