Citat:
Ursprungligen postat av
MrFishboy
Fast är friktion alltid åtråvärt? Det skapar ju en idé om att ”allas krig mot alla” är något att eftersträva? Och är förändring alltid positiv?
Historiker och ekonomer brukar lyfta fram perioden ca 1945–1975 som Sveriges mest utvecklande och ekonomiskt stabila period under 1900-talet. Den kallas ofta för den svenska rekordåldern. Perioden runt 1950–1970 kan ses som en tid av både samförstånd, ekonomisk utveckling kulturell och etnisk homogenitet i Sverige. Det är evidensen. Tiden efter andra världskriget fram till Sverige 1975 skulle bli mångkulturellt.
1950 blir ju här symbolen för stabilitet, utveckling, etnisk homogenitet och inovation.
Klasskampen begravdes under korporativa överenskommelser, etniska konflikter var sällsynta och samförstånd lyftes fram genom en socialistisk nationalism i kontrast till auktoritär socialism och amerikanisering av kultur och ekonomi;”Vi
svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden” Tage Erlander
https://www.na.se/nyheter/i-dag-hade-tage-erlander-stamplats-som-rasist/
Inom ramen för Sverige och det svenska folket står din analys platt och det krävs ganska mycket för att påvisa skäl och argument, men jag hoppas du bemöter mina påståenden med relevant kritik. Debatt är utvecklade och jag misstänker att det för oss närmare svaren som Ts faktiskt söker.
Åtravärt för vem? Dig, mig? Nej, givetvis inte. Mänskligheten som art? Absolut.
Det som förenar eliten i alla länder är intresset för eugenik. Deras intresse ligger i att det finns friktion i samhället så att det alltid finns en strävan efter mer organisation, mer centralisering och mer kontroll. Och ju mer kontroll över människan, desto mer kontroll har du över dess utveckling.
Bilderna av den här tiden är ju också väldigt orkestrerade. I mästerverket "The New Totalitarians" av Roland Huntford från tidigt 70-tal så förklaras ju med precision och ofta siffror hur exceptionellt repressiv och ickedynamisk den här processen faktiskt var. Det är ett väldigt intensivt ingenjörskap där man t.ex. tar ställning mot USA på ett ganska aggressivt sätt för leda ut den påfallande inhemska frustrationen mot ett annat hatobjekt.
Samförståndet sker alltid mellan stat och näringsliv i Sverige, medborgare har ingenting att säga till om. De formas till vad de ska rösta på, undantagslöst. Man kan ha perioder av hög friktion och perioder av lägre beroende på vad du vill åstadkomma. Du kan ställa klasser mot varandra, eller raser, i högre eller lägre utsträckning.
1945 och 1975 är faktiskt rätt perfekta exempel. Sverige 1945 är ett av världens mest nyliberala lände. Väldigt mycket av industrin och bankväsendet är i privata händer (Wallenberg). Alla dagis är privata. Hyresrätt är knappt en grej. Många länder har nationaliserat sina ekonomier under och efter kriget, men Sverige är extremt liberalt.
Man släpper in mer marxistisk och till viss del rysk kultur för att åstadkomma en miljö där staten kan ha t.ex. femårsplaner, kommunala dagis och dylikt utan att det känns inskränkande för en lantis som just flyttat från en frihet. Man manar till klasskamp och ställer vänsterarbetarna mot den borgarhöger som varit ganska förtjust i Adolf Hitler.
När sedan alltings standardisering och byråkratisering är färdig så tycker svenskarna inte det är skitkul och borgerligheten är i allt väsentligt stendöd, så det börjar uppstå mycket intern friktion som bland annat syns i vissa mediers hårdhänta ton mot Wallenberg, något som aldrig skulle kunna hända idag. Palme skrider till handling och säger "titta på USAs övergrepp Vietnam". Friktionen är nu mellan Wallenbergsponsrade Sossepartiet och den amerikanska kapitalismen och man får ytterligare en socialistisk "cykel".
1975 rör du inte en fena utan Socialfascistiska Arbetarepartiet synar varje andetag du tar. Dodde Wallemberg har varit diktator sedan brorsans fall från glory och hans parti har suttit vid makten, men som vanligt mullrar det, nu åter internt. Dodde säger om Wallenbergfamiljens framtid: "Efter mig, ingenting". Det är bäddat för friktion i en helt annan sfär - den verkliga makten. Kommunistrevolution? Den arge sonen Peters drift att göra tvärtemot sin far, som nekat honom att ärva imperiet?
Dodde avlider 1982. Löntagarfondernas stora tid eller Peter Wallenbergs? Det blev det senare.
Fem år senare har Sverige världens mest liberala finanspolitik, i princip helt oreglerad. På 90-talet säljer man Socialistcykelns förvärv då man skapar friktion mellan den underbara amerikanska valfriheten, som är väldigt cool på film, och den svenska ovalfriheten.
Allt det här driver alltid teknologisk utveckling, insamling av mer data och mer kontroll. Saker som eliten småningom kommer kunna använda till att skapa en mycket häftigare homo-varelse än homo sapiens. Men framåtskridandet och det ständiga gränsvidgandet kräver som sagt sin friktion.