8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Och du kan då visa att detta endast är enstaka fall.

Du kunde inte tidigare visa att SOC insatser blir till barnets bästa, men du fortsätter den linjen så som det är verkligheten.

Man ska inte ens jämföra vården och socialtjänsten. Vårdens system fungerar därför att det faktiskt finns ett personligt ansvar och ett fungerande kvalitetssystem när fel och brister uppstår.

För socialtjänstens del finns det förvisso ett system när brister uppdagas: Lex Sarah. Men det handlar i princip bara om organisatoriska fel och pekar aldrig ut en enskild socialsekreterare. Och det är ofta de enskilda socialsekreterarna som sitter och manipulerar utredningarna på olika sätt som leder till att barn placeras felaktigt och olagiigt. Hade vården gjort likadant så hade ni blivit av med legitimationen.

Socionomer har ingen legitimation och socialsekreterare kan i princip aldrig bli av med jobbet, vad de än ställer till med. De börjar bara i grannkommunen om de mot förmodan skulle bli utköpta.

Skulle läkare manipulera journaler på samma sätt som socialsekreterare gör hade det lett till sparken. För socialsekreterare anses det ok enligt deras kultur att göra så, eftersom de anses vara barnens beskyddare. Problemet är bara att om de har fel så kommer de att skada barn för livet mentalt.

MBP är ett riktigt long shot, en extremt ovanlig diagnos, men vanlig inom socialtjänsten att anklaga föräldrar för. Det är mycket mycket märkligt att de utan några konkreta analyser från riktiga professionella får anklaga föräldrar för något sådant.

Ja men vad är egentligen "barnets bästa"? Skulle du tycka att det var ditt barns bästa om Elsa var din dotter och hon kördes 30 mil bort, all kontakt med syskon klipptes och hon får bara kommunicera med handskrivna brev, utan information om när hon får komma hem igen.

Man måste göra skillnad på det byråkratiska synsättet på "barnets bästa" och vad som faktiskt är barnets bästa på riktigt. Det är två helt olika saker. Så här behöver man inte göra med ett barn, utan det finns betydligt mildare metoder som hade kunnat användas istället. Det är just här det brister och då skadas barn istället för att skyddas.

Fast även här är lagen tydlig, precis som när det gäller SIP. Föräldrarna SKA enligt lag vara delaktiga även om vissa uppgifter (om skyddsbehov för barnet föreligger) kan maskas. En vårdplan (där det bl.a. framgår vad som krävs för att vården ska upphöra) SKA ligga till grund för omhändertagandet. En genomförandeplan SKA tas fram tillsammans med föräldrar och barn. Den SKA vara konkret så att alla vet vad som förväntas.

Vårdplanen: Övervägs av socialnämnden minst var sjätte månad. Här prövas om LVU-behovet kvarstår eller om vården kan upphöra.

Genomförandeplanen: Uppdateras löpande när vardagen ändras. Om umgänget ska trappas upp eller nya insatser sättas in, ska det skrivas in här.

Socialtjänsten är skyldig att hålla föräldrarna informerade om båda dokumenten och kommunicera kring innehållet. Det SKA finnas en kommunikation där föräldrarna kan lämna synpunkter och få veta vad som leder mot målen i vårdplanen.

Jag håller med om att det är en extrem insats och att det givetvis påverkar henne att skiljas från familj och syskon. Ett stort ingrepp. Men är det så att mamman har haft ett negativt inflytande på henne utifrån att hon medvetet eller omedvetet har påverkat barnets utveckling negativt i sin sjukdom samt att pappan inte bedöms kunna hålla henne borta från mammans inflytande så skulle det på sikt vara det bästa för barnet.

Nu vet vi att hon inte har behov av parenteral näring, smärtlindring och assistans.

Vi vet givetvis inte hur utvecklingen hade blivit utan denna insats men hur hade hennes liv sett ut på sikt om hon hade fortsatt att leva utifrån hennes då förmodade sjukdomstillstånd?

Man får väga det mot varandra. I detta mål verkar det utifrån sett som att ändåmålet stödjer medlen.

Det finns inget som stödjer det.

Det vet inte du för du sitter inte med all information som rätten har. Ingen av oss vet. Vi kan bara spekulera utifrån domstolshandlingae och mammans (högst jäviga utifrån närmast anhörig) berättelse.

Du påstår med säkerhet. Vad grundar sig den säkerheten i?

Arrogans kräver ju oftast en viss täckning i form av kompetens för att inte landa helt snett. Här saknas uppenbart den täckningen, vilket gör din överlägsna ton tämligen stollig.

Diagnosen PIPO sattes av experter när Elsa var två år. Dessa experter har inte varit delaktiga i den här ”oros”-härvan som startades av läkaren i Örebro efter mammans IVO-anmälan.

Ett normalt och förväntat agerande av vårdpersonal innan orosanmälan är att kommunicera och rådfråga de experter som är ansvariga för barnets diagnos och behandlingsregim.

Som läkare borde du vara den första att värdera evidens och noggrann dokumentation framför personliga antaganden. Att hålla fast vid en orosanmälan som direkt motsägs av vårdens egen journalföring är inte bara professionellt svagt - det är djupt oetiskt.

När en medicinsk yrkesutövare väljer att ignorera diskrepansen mellan vad som faktiskt står i journalen och vad som senare påstås i en anmälan har man lämnat vetenskapen bakom sig. Det är precis då din arroganta och överlägsna ton landar helt snett – utan täckning i vare sig kompetens eller lagkrav blir ditt agerande, som jag nämnde tidigare, tyvärr bara tämligen stolligt.

Ja men hur vet du att detta ens stämmer? Det är vad som står i domen och den ser ju förstås logisk ut om man läser den rakt upp och ner. Men som systemet är utformat kan man inte lita på att det som står i domen är korrekt information. Det beror på att det är socialtjänsten som väljer ut underlaget som domen ska bygga på och styr informationsflödet helt i princip.

Föräldrarna kan inte veta vad som är fel, vad som inte tagits med, vilka meningar som manipulerats och det händer även att läkares ord och diagnoser ändrats. Lägg till att domstolen inte har någon medicinsk utbildning och kan bedöma om medicinska bedömningar är korrekta, utan de förlitar sig helt på den information som socialsekreteraren samlat ihop. Risken att det blir felaktiga domar är överhängande med en sådan ordning.

Men framförallt en LVU-dom tar aldrig hänsyn till vad som händer med barnet mentalt av själva placeringen, utan allt kretsar kring att barnet ska skyddas genom att helt plockas bort från den miljö där barnet levde och växte upp. Det är mycket mycket traumatiskt för ett barn att råka ut för något sådant och det är mycket mycket skadligt. Således borde kontrollen av socialtjänstens uppgifter vara rigorös. Men det är den inte idag som läget ser ut.

Det borde alltid finnas en second opinion i sådana här fall så att inte enskilda läkare eller sjuksköterskor får får stört inflytande över en barnutredning.

Men du menar alltså att du inte förstår att det finns goda skäl att skydda barn från bristfälliga föräldrar? För det är ju det som blir konsekvensen av det du skriver här nedan?

Det är klart att föräldrarna får reda på vad som läggs dem till last! Varför påstår du något annat?

Höga kostnader antar jag att du menar kopieringstaxa? Likabehandlingsprincipen gör att man antingen tar betalt av alla eller ingen. Att det allmänna ska stå för att någon vill ha ut handlingar tycker jag verkar orättvist.

Du får så klart tycka att vem som helst (för kammarrätten och förvaltningen är nämligen en enskild politiker vem som helst) ska få ut alla handlingar om en individ. Jag tycker att det är ett rimligt skydd av integriteten att han inte får ut handlingar.

Hade en nämnd genom majoritetsbeslut begärt att få ut handlingar i ett ärende blir det en annan sak. Men nämnden såg, får man väl anta, inget skäl att få se hela underlaget.

Det verkar som att en del, inte du dock efter som fritidspolitiker i socialnämnden är de enda som är sämre på sitt jobb än socionomer, tror att socialnämnden har en granskande funktion. Så är det givetvis inte.

Socialnämndens (och andra nämnders) beslutanderätt kommer sig av regler i kommunallagen där hela den kommunala kompetensen (beslutanderätten) ligger hos fullmäktige. Sedan brukar fullmäktige genom reglementen dela ut frågor (ansvarsområden) till nämnder och i vissa fall är dessa nämnder också obligatoriska.

Nämnderna har vanligen en förvaltning knuten till sig men det kan se ut på lite olika sätt organisatoriskt. Nämnden kan välja att fatta alla beslut själva och egentligen att inte ha någon förvaltning heller, men eftersom vi har just fritidspolitiker så blir det svårt att klara detta på ett tillräckligt bra sätt.

Man anställer därför tjänstepersoner som jobbar i förvaltningen vars jobb är att sakligt och objektivt utreda och ta fram beslutsunderlag åt politiken. Sen finns dessutom en möjlighet att i vissa frågor delegera beslutanderätten till del av nämnd eller till en tjänsteperson. Formellt sett det dock alltid nämndens beslut och beslutet ska anmälas till nämnden varefter överklagande tiden börjar löpa när protokollet där beslutet anmälts anslås på kommunen (nuförtiden digitala) anslagstavla. I viss speciallagstiftning finns dessutom begränsningar om vilka frågor som får delegeras dels till tjänsteperson men också till del av nämnd.

Ett biståndsbeslut fattas av handläggare på delegation men det är ändå nämndens beslut.

Varför skriver jag allt det här? För det verkar som ingen av er förstår beslutsgången och ansvarsfördelningen.

Socialtjänsten är de som har kompetensen (även om ni tre i denna tråd tycker annat) att utreda och föreslå beslut. Nämnden kan gå emot förslaget till beslut men väljer nog inom socialtjänstens område att vanligen lita på sin förvaltning. För hur skulle det bli annars? Någon har lagt flera månader på att utreda och lära känna en situation kring ett barn och sen kommer några politiker in och läser en massa handlingar (de har ju rätt att se allt) och kommer till en helt annan slutsats. Till slut skulle ju förvaltningens roll tagits över av politikerna igen. Så vill nog ingen ha det.

Min tolkning av det som framkommit i media är att det finns saker som inte framkommit i media. Vad det är och hur det påverkar ärendet har jag ingen som helst aning om och vill inte spekulera i.

Hade jag varit tjänsteperson eller politiker i Örebro hade jag agerat precis som de gör just nu. Låt någon extern granska handläggningen för att se om det skett några fel och lär av detta. I övrigt får man inte låta ett partiskt media- och SoMedrev påverka besluten i och handläggningen av ärendet. När omständigheterna som föranledde vården på ett varaktigt sätt har förändrats ska vården upphöra. Inte på grund av hat och hot och osakliga resonemang i media och på Internetz.

Du missförstår alltihop. Barnen ska givetvis få det skydd som behövs – därför är objektiva och rättssäkra utredningar enligt lagkraven nödvändiga. Det är vad diskursen handlar om.