8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Jag tror att min text var svår att missförstå. Jag konstaterar bara fakta – SIP har aldrig fungerat sedan lagen infördes 2010. Socialstyrelsen, IVO, Vårdanalys, Riksrevisionen, JO och så vidare säger samma sak fast de använder förstås andra ord som i praktiken betyder samma sak. Distinktionen är bara en fråga om semantik.

Snälla nån. Det finns mängder med mer lämpade yrkesgrupper som skulle kunna göra samma jobb och dessutom göra det bättre med färre misstag. Problemen handlar om kompetens, organisation och personligt ansvar för sitt eget arbete med utredningar. Ingenting av detta fungerar idag, vilket vi kan bekräfta i flera kommuner och fall där de tvingats att göra externa utredningar av socialtjänstens arbete med barn och unga.

.Socionomer är per definition underutbildade. De kan ingenting på djupet, eftersom de läst en generalistutbildning och de lär dessutom upp varandra och sätter en kultur som fullständigt spårat ur där de gör precis vad fan de vill, skriver som de vill och domstolarna köper allt utan kontroll i princip. Det är motsatsen till rättssäkerhet.

Vad anser du är exklusiv kunskap som socionomer besitter som inte skulle kunna ersättas av flera andra yrkeskategorier? Det finns ju mängder med mer lämpade yrken att jobba med LVU och barnskydd än socionomer: Barnpsykologer, barnrättsjurister, kriminologer, beteendevetare, poliser i vissa fall. Det bästa är att anpassa teamet efter individuellt behov.

Och framförallt som måste extrem makt innebära ett extremt personligt ansvar för sin egen arbetsinsats. Det saknas helt idag i princip. Socionomer är mästare på att skydda ifrån sig och skylla på allt från arbetsmiljö till stress, hot och desinformation och gud vet allt de skyller på, istället för ta ansvar för sina egna utredningar.

Ja det vore faktiskt oerhört nyttigt att fasa ut socionomerna. särskilt för barnen ifråga. Se ovan för förslag.

Alla blir kvar. DE slutar att hitta på om det blir straffbart att skriva något som inte är sant i en utredning. Mycket mycket enkelt. Det är inget litet fel att klippa in egna citat i en barnutredning med syfte att placera ett barn. Sådant ska omedelbart beivras stenhårt.

Varför ska socionomer komma undan när andra tjänstemän och yrkeskategorier har ett personligt ansvar och legitimation. Sjuksköterskor har det, poliser har det. Läkare har det, advokater har det. MEN INTE SOCIONOMER, som har mest makt av alla yrkeskategorier alla kategorier. Totalt vansinne från början till slut. Fuskar man i barnutredningar ska man inte få jobba kvar som sociononom. Svårare än så behöver det inte vara.

Men fattar du inte att detta ska arbetas med i team enligt lagkraven för SIP? Det fullständigt otroligt att du upprepar samma saker om och om igen - och att du missar målet varje gång.

Helt ärligt så borde somliga i denna tråd spendera en månad eller två på en praktikplats på BUP och se hur vissa barn har det i dagens samhälle.

Man drar även upp enstaka fall när det finns tveksamheter såsom fallet Adam för att stärka sin tes men blundar samtidigt för lilla Hjärtat eller Tintin där ett barn kunde ha skyddats från skada genom skyddande insatser.

Även om ni har vissa poänger så drunknar dessa totalt i en extrem partiskhet, generellt myndighetsförakt och oförmåga att se nyanser.

För min del så kan jag själv se att soc inte har en lätt uppgift att uppfylla. Det är inte lätt att bedöma från fall till fall och det är självklart en sista åtgärd att skilja någon från sina föräldrar. All respekt åt de som orkar med detta jobb och skydda barn i vårt samhälle. Jag skulle inte klara av det.

Ja men soc har fått för sig att de inte kan prata med andra professioner pga sekretess. De sitter i praktiken själva och tar det tyngsta besluten själva utan den kompentens de behöver, vilket som du påpekar faktiskt är ett lagkrav. Det finns inga straff mot att bryta mot lagen och därför är lagstiftning helt meningslöst, eftersom det inte hjälper mot tjänstemän som inte ens följer den.

Ja men du missar ju poängen här. Om det nu inte är ett så lätt jobb och de har fel sina antaganden, för det vad det handlar om, så kommer de inte att skydda några barn. De kommer att skada dem istället. Och där har vi hamnat idag. Barn far illa i sina placeringar och soc har placerat så många barn att det tar upp en stor del av deras resurser och arbetstid, tid och pengar som borde gått till frivillig anpassad thjälp i hemmet.

Jag blundar inte alls för Lilla Hjärtat. Tvärtom är Lilla Hjärtat ytterligare ett exempel på varför socionomer och fritidspolitiker inte ska få jobba med sådana här fall. Hade de använt den lagstiftning som redan finns så hade hon levt idag. Socionomer och fritidspolitiker är ofta inte ens jurister och eftersom ingen verkar vara personligt ansvarig när det går fel så spelar det ändå ingen roll vad det är för lagstiftning som egentligen gäller. Hade barnrättsjurister, barnpsykologer och barnläkare jobbat med det fallet så hade hon levt idag. Det är precis samma typ av fel

IVO var inte nådig i sin kritik, så det är konstigt att svenska folket har en så skev uppfattning om vad som hände i det fallet.

Att försvara detta haveri och socionomer är för mig obegripligt. För deras egen skull skulle de behöva plockas bort från sådana här uppdrag och ägna sig åt hjälpande insatser enbart.

Lägg det ansvaret där det hör hemma: Legitimationsyrkena ska jobba med detta och med ett riktigt tjänstemannaansvar. Vi kan inte ha en lekstuga med barns liv som vi har idag, där totala amatörer får oinskränkt makt över enskilda familjers liv. Det måste bort.

Det är ingen fråga om barn har det hemskt i vårt land. Det har vissa absolut, men att placera barn på det sätt so socialtjänsten gör är inte barns bästa i de flesta fall. Det är tjänstemännens och de privata bolagens bästa som tjänar miljarder på detta. Det finns mycket forskning på ämnet och socialtjänsten verkar inte vara en så bra förälder.

I teorin låter systemet bra, men i praktiken skadar de iställt barn till mycket höga kostnader för skattebetalarna.

Ingen ifrågasätter att det finns barn som far illa i sina hem. Det förekommer i allra högsta grad. Men det är ingen ursäkt för att ge en gravt underutbildad yrkeskår oinskränkt makt över svenska barnfamiljers liv. Tvärtom är det som jag ser det ett av de störta hoten vi har mot demokratin. Barnen behöver skyddas från statens våld som läget ser ut och så många barn som blir felbehandlade i sina placeringar av socialtjänsten.

Tvång ska bara användas i absoluta extremfall och man behöver inte splittra familjer och förbjuda barn från att träffa sina egna syskon, när de är placerade. De har inget med saken att göra. Barn behöver sitt biologiska nätverk även om de är placerade.

Man behöver heller inte hämta barn med sex uniformerade polisen och köra bort dem 30 mil ut på landet och dumpa dem hos främlingar som standardlösning på sociala problem. Detta måste få ett slut, då det inte är bra för barnen.

Det är så konstigt. För alla som förespråkar detta system skulle aldrig någonsin acceptera det då det gäller deras egna barn. Det är bara andra barn som ska "skyddas" med renodlade maffiametoder och vinklade utredningar.

I fallet Elsa är det så uppenbart att det är vården som brustit och fastnat i prestige och socialtjänsten gör precis likadant. Och då hamnar vi i denna bisarra situation. Hade Elsa bott i en annan kommun och besökt en annan vårdgivare hade utfallet kunnat sett helt annorlunda ut med all sannolikhet. Det drog nitlotten denna gång och fick smaka på systemets mörkaste baksida.

Så kan du visa att SOC hjälper mer än av de stjälper när det omhändertar?

Det hålls alldeles för få SIP-möten. Om det verkligen fanns ett samarbete och samtal mellan olika professioner, så skulle sannolikt inte lika många barn behöva placeras och kunna få rätt hjälp hemma istället. Miljarderna som läggs på placeringar borde användas betydligt smartare Idag går det till att skada och bryta ner familjer för livet, istället för att hjälpa dem upp igen. Totalt vansinne från början till slut. Det lönar sig att betala för kompetens i sådana här fall.

Allt det här hänger ihop med den sekretesslagstiftning vi har. Myndigheter får inte prata med varandra hur som helst internt. Polisen får inte prata med soc, soc får inte prata med vården, vilket gör att socionomerna sitter själva i mycket tunga frågor som de inte behärskar.

Att de har en god vilja och vill hjälpa barn hjälper ju inte i sådana lägen. Det enda som fungerar är att riktig kompetens tillsätts och samverkar mellan olika professioner i realtid.

Inom vården finns en grundprincip: nyttan måste överväga risken. Vi vet till exempel att strålning är skadligt, men nyttan med röntgen överväger eftersom den diagnostiska informationen ofta är avgörande och svår att ersätta med mindre riskfyllda metoder. På samma sätt är det tyvärr med LVU: det är ett ingripande som i sig tyvärr ofta är traumatiskt, men där nyttan kan vara att faktiskt rädda barnet från en skadlig miljö.

Generellt tycker jag att man, när det är möjligt, i första hand bör rikta insatserna mot den vuxne och låta barnen bo kvar i sin miljö, med syskon, och kanske med stöd av andra vuxna som mor- eller farföräldrar. Men det är inte alltid tillräckligt eller lämpligt. I vissa fall handlar det om att bryta en miljö som i sig är laddad med negativa erfarenheter, rutiner och känslor. Ett barn kan ha starka kopplingar till exempelvis sjukdom, kontroll eller oro i sitt eget rum (genom medicinsk utrustning, minnen eller föremål). I sådana situationer kan ett miljöbyte vara en viktig del i att ge barnet en chans att upptäcka vad som är normalt, tryggt och friskt.

Förslaget om mer kompetens och tvärfunktionella team (med exempelvis psykologer, polis) är i grunden jättebra. Problemet är verkligheten: var ska de resurserna komma ifrån? Redan idag går socialtjänsten, vården, skolan, polisen, habiliteringen och BUP på knäna. Köerna är långa, och många barn väntar redan på insatser. Om varje utredning skulle kräva stora tvärfunktionella team riskerar vi snarare att fler barn faller mellan stolarna. SIP är ett jättebra verktyg… men även det kräver tid, samordning och framförallt resurser.

När det gäller påståendet att “23-åriga socionomer tar livsavgörande beslut” så är det en förenklad bild. Visst finns det nyutexaminerade socionomer inom socialtjänsten, men de arbetar vad jag vet aldrig ensamma i utredarrollen (om ens någonsin i den rollen).

Däremot håller jag helt med om att fritidspolitiker (eller politiker överhuvudtaget) inte bör vara involverade i LVU-beslut.

Anledningen till det är att man mjölkar systemet på pengar genom rätt uppenbar korruption.

(FB) Socialtjänsten Norrköping sticker ut. Omhändertar väldigt många barn på lösa grunder

Vi får sämre samhällsinsatser medans vi aldrig haft så här många miljonärer inom dessa sektorer. Det är väldigt enkelt att lägga två och två samman här.

Det du kallar barnrättsjurister jobbar ju med fallen som ombud för barn, somliga som kallar sig för detta och säger sig kunna hjälpa har noll utbildning inom område som rör barn , en sysslar med truckförarutbutbildning och skulle aldrig bli påtänkt i några team som utreder ärende gällande barn