Citat:
Ursprungligen postat av
CnB217
Du resonerar utifrån hur du tycker att världen borde fungera. Jag beskriver hur USA faktiskt resonerar. Det är två helt olika saker. I säkerhetspolitik gör stater hotbedömningar utifrån allianser och strategiska intressen, inte utifrån någon abstrakt moralisk symmetri.
Det är därför USA och väst inte ser Israel som ett säkerhetshot. Israel är en nära allierad och del av samma säkerhetsstruktur. Iran däremot har i decennier positionerat sig som en strategisk motståndare till just den ordningen. Det är ganska logiskt att USA då bedömer de två länderna olika. Det är inte “gangsterlogik”, det är ungefär hur all geopolitik fungerar.
Du kan tycka att det är orättvist eller hycklande, men att bli förvånad över att stater behandlar allierade och motståndare olika är lite som att bli chockad över att ett fotbollslag passar bollen till sina egna spelare istället för motståndarna. Så fungerar internationell politik.
Man måste beundra den intellektuella elegansen i ditt resonemang. I en värld full av onödig komplexitet har du lyckats destillera hela den globala säkerhetspolitiken till något lika självklart som ett fotbollslag som passar bollen till sina egna spelare. Enkelt. Rent. Nästan vackert.
Och du har naturligtvis rätt. Stater behandlar allierade och motståndare olika. Det är en observation så djupsinnig att den knappast kan ha undgått ens en ointresserad gymnasieelev, det räcker i själva verket med en halvtimme på en skolgård bland tioåringar för att begripa principen att den som är störst bestämmer vilka regler som gäller och, framför allt, för vem de gäller. Men det skadar aldrig att påminna om grunderna.
Det underhållande uppstår dock i nästa steg, nämligen när denna i och för sig korrekta beskrivning av hur makt fungerar liksom omärkligt glider över till att bli ett moraliskt argument för att den borde fungera så. Det är ungefär som att noggrant kartlägga hur ficktjuvar arbetar på tunnelbanan och sedan med en axelryckning konstatera att den som klagar på att bli bestulen helt enkelt "inte förstår hur kollektivtrafiken fungerar". Tekniskt korrekt, möjligen. Intellektuellt hederligt? Knappast.
Din fotbollsliknelse är för övrigt förtjusande, men jag misstänker att den är mer avslöjande än du avsåg. I den match du beskriver har nämligen ena laget för länge sedan slutat spela fotboll. Det äger arenan, avlönar domarna för att stanna hemma, skriver själva om regelverket under spelet, och har övergått till att gräva upp planen, elda upp målburen och systematiskt svälta ut den del av publiken som hejar på fel lag. Allt medan speakern med lugn röst förklarar att detta är "en del av spelets natur" och att den som protesterar uppenbarligen inte är bekant med idrottens grundprinciper. Det är förvisso en spelform, men fotboll är kanske inte det första ordet som kommer till en.
Det är också en smula fascinerande att det land vars olaglia kärnvapenarsenal är världens mest välkända hemlighet, en hemlighet så genomskinlig att man kan läsa om den i varje seriös säkerhetspolitisk publikation, ändå lyckas förbli en "nära allierad i säkerhetsstrukturen", medan andra länder invaderas eller bombas till oigenkännlighet för betydligt mer osäkra indicier om liknande ambitioner. Det kräver en nästan konstnärlig förmåga att hålla två motstridiga tankar i huvudet samtidigt utan att det minsta störas av gnisslet. Men det är kanske just det som skiljer den seriöse geopolitiske analytikern från oss vanliga dödliga, förmågan att betrakta dubbelmoral och se symmetri.
Du har förstås rätt i att den som häpnar över att Washington har dubbla måttstockar är lika naiv som den som chockas av att kasinot alltid vinner. Men det finns ett steg bortom naiviteten, och det är insikten att beskrivningen av ett riggat spel inte automatiskt innebär att man måste applådera fuskaren. Man kan begripa hur systemet fungerar och vägra att acceptera det. Dessa två hållningar utesluter inte varandra, de förutsätter tvärtom varandra, åtminstone för den som gör anspråk på att vara något mer än en bokförare åt den starkares rätt.
Jag är inte det minsta förvånad över hur världen fungerar. Men jag har ännu inte låtit avsaknaden av förvåning övergå i likgiltighet. Men vem är jag att ifrågasätta en så välfungerande ordning. Resultaten talar ju för sig själva.
