Ett sista rop på hjälp

Hur mår du idag? Åkte du in till akut psyk?

Man ska inte ge upp inför sjukdomen. Berätta för psykakuten din situation, att du haft det så här i flera år och att det är jättejobbigt för dig. Det är mycket möjligt att du får snabbare vård då.

Jag var faktiskt hos öppenpsykiatrin idag och jag gjorde som ni bad mig att göra. Jag var helt öppen med hur jag faktiskt mådde och hur min situation såg ut. Högre prioritering direkt och jag fick gå före i kön. Så nu om 2 veckor så har jag en bokad tid och ska få gå på utredning och påbörja behandling på riktigt.

Jag ska även få träffa en kurator inom kort som ska hjälpa mig med den ekonomiska biten.

Jag hade nog aldrig vågat säga så som det var, och hur jag faktiskt kände, på det här mötet om inte ni alla hade skrivit så som ni gjort. Äntligen känner jag mig tagen på allvar och för första gången på månader känner jag lite medvind. Jag ser verkligen fram emot att påbörja behandling och jag känner mig otroligt redo att börja försöka pussla ihop mitt liv.

Tack för alla era tips och råd. Det hade genuint inte gått utan er. Jag är skyldig er alla en stor tjänst.

Jag blir så himla glad att höra det här. Det kan kännas så tufft och ensamt när man är längst ner och inte ser ljuset. Du gjorde det rätta och sökte dig hit och till vården för hjälp. Det visar att du har en stor positiv kraft inom dig. Tveka inte att skriva här igen för stöttning framåt. Tänk på att vändningen tar tid också. Jag önskar dig allt gott.

Tänk inte att du ska vänta på att sjukvården ska hjälpa dig utan det är du som borde försöka ändra din livssituation. Många människor har psyska problem beroende på hur deras liv ser ut för tillfället och problemen försvinner när de böjar leva annorlunda t.ex. får ett jobb som de trivs med.

Psykvården i Sverige är skit för de mesta och för de flesta till vårdens försvar får man å andra sidan säga att psykiska problem inte är lätta att lösa många gånger.

Det är mörkt i skogen men klarar du av att ta ett steg framåt och fortsätta gå!

Vet inte riktigt vem som kommer se detta men tänkte uppdatera lite hur det går.

Det går käpprätt åt helvete. Jag fick gå på basutredningen och sedan skulle de höra av sig inom en vecka eller så. Det har gått snart en hel månad och inte ett enda pip längre.

Jag har gått över från bara ångest till en djup depression. Inte ett smack ger mig lycka. Allt känns bara så otroligt hopplöst. Jag är så missnöjd med mitt liv och ser genuint ingen lösning. Så länge ångesten är kvar så kommer jag vara kvar här där jag är. Och den ångesten verkar inte vilja försvinna. Jag har ätit och tränat som en dåre, undvikit droger och alkohol, exponerat mig varje dag och läst en massa böcker om ämnet samt inte missat en enda dag av min medicin - och ändå sitter ångesten kvar som ett ärr på mig.

Jag har också börjat självskada mig. Jag trodde innan att det var pseudovetenskap och nånting som människor gör för uppmärksamhet. Men det känns så jävla skönt att göra det. Det är det enda som får mig att må bra i stunden. Jag kan inte sluta. Och denna kväll var inget undantag.

Jag vill egentligen inte dö men samtidigt vill jag inte vara kvar. Jag hoppas och tror i ena stunden att det finns hjälp för mig och jag ser då hopp, men i andra stunden känns allt så tungt att det blir omöjligt att fortsätta. Och då känns det även hopplöst att ens försöka.

Jag pendlar så mycket mellan hopp och tortyr att det blir olidligt.

Vart vänder jag mig nu? Såhär vill jag inte må längre. Inte alls. Tack.

Det är en klen tröst men de flesta mottagningar är överbelastade så försök kontakta dem och kräv svar och en samtalskontakt akut! Oavsett diagnos så behöver du ju få prata med någon om allt det här.
Om du kan då hoppas jag du fortsätter vara ärlig med allt så du får den hjälp du behöver.
Du klarar det här!