Ett sista rop på hjälp

Jag finner ingen livslust längre. Jag är 19 år och tog studenten förra året. Fick en panikattack i oktober och utvecklade sedan ett fall av grov paniksyndrom.

Mina dagar består bara av panikattacker och skyhög ångest. Jag har tappat min inkomst och har inte ett enda öre kvar på kontot längre. Står i kö till psykiatrin och medans det söker jag jobb (jobb jag vet att min ångest hade satt stopp för ändå), men jag får oftast inte ens ett mail tillbaka. Jag har inga vänner och inga föräldrar som bryr sig. Jag ligger bara i min säng om dagarna och är nervös inför en fara som inte existerar.

Det verkar gå så jävla bra för alla andra men för mig så går det bara skit. Jag har aldrig varit särskilt duktig på ett jobb och har alltid bara ”slarvat” bort delar av mitt liv. Allting känns så omöjligt.

Jag vill bara sälja av det sista jag har (har redan sålt det mesta bara för att det ska gå runt) och köpa mig lite heroin. Uppleva jungfrusilen för första gången samtidigt som jag gör min egen död något mindre smärtsam när jag lägger mig på rälsen.

Känns så jobbigt för när man väl söker hjälp så blir man placerad på en kö i 3-6 månader. Vad fan ska jag göra under den tiden liksom?

Varenda dag är bara ett stort elände. Och varenda del av mitt liv är en serie gigantiska misslyckanden. Jag är inget mer än helt ensam, helt pank, och helt misslyckad (samtidigt som jag är fylld av ångest!)

Vart fan ska man ta vägen nu?

Akut inom vården. Jag menar du är 19 livet har ju fan knappt startat! Ring fan 112 innan du gör något dumt. De kommer ju förhoppningsvis fixa detta.

Jag har redan legat inne två gånger. Det hjälper inte jättemycket. Efter andre gången lät de mig bli utskriven med ”en tid i handen” hos öppenvården. Jag tyckte det lät bra och det kändes som jag kunde få hjälp fortare, men det visade sig bara vara ett sätt att få mig hålla käften en tag till. Jag fick sitta i en rum med någon skötare i någon kvart som i princip bara frågade mig om jag ville ta mitt liv eller inte, och sen var det åter väntetid i ett halvår eller vad fan det nu blir. Kände mig helt grundlurad.

Ta dig till pyskakuten om du har en sådan nära dig om du har planer på att begå självmord.

Får du några mediciner mot ångest idag? Annars: kontakta Vårdcentralen nu på en gång och förklara hur du mår och be att de skriver ut något till dig på en gång. Så som du mår nu skall ingen behöva må!

Dina katastroftankar på att "allt är kört" osv. - det är depressionen som talar. Lyssna inte! Kämpa på!

Ok men försök fortsatt bara. Det gäller att ha tur med detta. Komma in och få en bra läkare som fattar en. Tänk sedan du är fan bara 19. Hela livet ligger framför dig!

Jag får mediciner, och de tog bort toppen av ångesten, även om den fortfarande är där (vilket jag är väldigt tacksam över). Jag har sakta men säkert försökt återta mitt liv genom att gå ut och utmana min själv och min ångest, och det har blivit bättre över tid. Men den är fortfarande på ett sånt ställe där det inkapaciterar mig tillräckligt för mig att inte leva normalt.

Och oavsett består problemet att jag inte ens kan köpa en Marabou längre.

Är det möjligt att du fokuserar på något utomstående som är roligt och givande, som att lära sig att spela gitarr och sjunga
Eller måla?

Du borde läsa "The power of now" av Eckhart Tolle. Han var i smama situation som du, livet var slut, allt var kört sedan började han tänka på ett annat sätt.

Men du har rätt att man inte får någon hjälp av svenks psykvård. Du måste hjälpa dig själv. Sok på Youtube och nätet. Kanske testa iskalla duschar, yoga m.m. Du har ju inget att förlora på att försöka.

Iskalla duschar/ bad låter sjukt men det är faktiskt en beprövad metod.

Det finns en sak som intresserar mig faktiskt. En sak som håller mig vid liv. Tattueringar. Ett personligt intresse, och jag vägrar dö förrens jag har gaddat in skallen av ett tjockhornsfår på min nacke.

Usch, lider med dig

Men du är fortfarande ung, håll ut! Försök fokusera på att innan sommaren kommer så har du förmodligen fått komma till psykiatrin och påbörjat din resa där. De har många olika former av behandlingar och små tips som kommer hjälpa dig!

Har du orkar fram tills nu så orkar du några månader till - kämpa på!

Det finns aktivitethus för folk med psykisk ohälsa. Sök dig till ett sådant ställe för social samvaro med folk som förstår dig och din situation. Att utstå umbäranden med folk är mycket lättare än att göra det ensam.

Berätta.
Vad är det med tatueringar som är så fascinerande?

Och varför denna tjockhornsfår i nacken?

Jag själv har aldrig varit intresserad av det alls, men min bästa kompis när jag var 18, kom ner till stan och vi gick till en studio och han fick en ros på överarmen. Det var stort för honom. Senare träffade jag honom och han hade hela kroppen full av nakna damer. Han har också lidit av psykisk ohälsa.