Citat:
Ursprungligen postat av
scaloppina
De troende lever kvar i ett stadium där fantasin har samma värde som fakta. De styrs av önsketänkande, om de behöver en gud så finns gud. Alla har vi varit fantasi styrda som små. Vid ungefär sex års ålder börjar dom flesta lämna det fantasi styrda tankesätt och börjar leta efter fakta. De börjar ifrågasatta, tänka om något är sannolikt eller möjligt. De lämnar det allsmäktiga och nöjer sig med att allt inte funkar som man önskar, att fantasin löser inte våra problem. De accepterar verkligheten och förstår hur lite de kan styra den.
Gudstron handlar inte om fakta och sanning, det handlar om känslor. Det är ett behov av att ha en allsmäktig gud/far som löser alla våra problem och ger oss det vi önskar, fast i fantasin som man ser som fakta och sanning. Kanske handlar det mycket om att de saknar känslan av grundtrygghet som de löser med hjälp av fantasier?
De skulle kunna vara precis så som du säger, men det stora bekymret är att vi trots allt "bara" är människor - på gott och ont. Den verklighet vi vet så mycket om genom vårt vetenskapliga, systematiserande tänkande är trots allt
vår verklighet. Hurdan verkligheten
egentligen är, om vi kunde stiga ut ur oss själva, det kan vi inte veta (och det borde inte chockera någon att det förhåller sig så). Platon var inne på detta för snart tvåtusen femhundra år sedan.
Sedan är det förmodligen inte en bra grogrund för dialog att man infantiliserar den andra sidan.
Men jag tror trots allt att du är inne på något viktigt när du skriver:
"
Kanske handlar det mycket om att de saknar känslan av grundtrygghet som de löser med hjälp av fantasier?" Det är nog något alla människor brottas med, på sätt och vis.
Kanske får man också dela upp Gud i olika "funktioner". I alla fall i dessa två:
A. Som alltings skapare och "garant" ("Ingenjören")
B. Som den som lyssnar till bön och finns närvarande i religiösa upplevelser ("Kuratorn")
De flesta troende förmodar jag anser båda lika viktiga och kompletterande?
