Hur kommer jag över att jag lät avliva min katt?

Okej, det var åtminstone bra. Eller bra, man avlivar inte friska djur. Han hade kunnat få komma till ett katthem för du ska inte ha katt.

Edit: Förlåt om jag är för hård. Läste att du skrev att du gjort något oförlåtligt. Nej det är inte oförlåtligt. Du ångrar dig och gjorde vad du kunde då. Förlåt art jag skrev som jag gjorde. Jag har gjort mycket i mitt liv som jag ångrar.

Jag kände min katt och ett katthem hade han hatat mer än allt annat så nej. Däremot borde jag såklart ha försökt omplacering privat. Jag har en till katt så ledsen att göra dig besviken där.

Du behöver inte be om ursäkt. Jag håller som sagt med. Allt alla säger är ingenting mot det som maler i huvudet dygnet runt.

För en vecka sedan avlivade jag min 11 år gamla katt som jag älskade högt. Han var inte sjuk mer än att han hade tandsjukdomen FORL men led inte av den. Han hade dock sedan vi fick barn för 2,5 år sedan börjat kissa inne, på sängar, soffan i barnvagnen osv osv. Vilket blivit bättre men hände fortfarande då och. Han var också livrädd för barnet och gömde sig så fort hen närmade sig. Nu har vi fått ett nytt barn för 4 månader sen och beteendet med kissandet började igen och jag fick bara nog. Bebisen sover inte och jag är totalt utmattad och en dag satte han sig i babygymmet mitt framför ögonen på mig och kissade. Så jag tog ett beslut i desperation och fullföljde tyvärr det och nu är han död och jag ångrar mig så djupt. Jag har såna skuldkänslor och kan enbart tänka på hur fel jag gjort. Jag saknar honom så innerligt och vet inte hur jag nånsin ska kunna gå vidare. Han var en väldigt skygg katt och litade i princip bara på mig och jag svek honom på värsta möjliga vis. Kommer jag någonsin kunna tänka på honom utan att vilja implodera av självhat?

Han var en väldigt skygg katt och litade i princip bara på mig och jag svek honom på värsta möjliga vis. Kommer jag någonsin kunna tänka på honom utan att vilja implodera av självhat?

För att han var en 11 år gammal, tandsjuk, ångestfylld katt som hatade alla människor utom mig och min sambo och kissade inne. Inte direkt lättsåld. Men nu med facit i hand så skulle jag förstås försökt.

I all välmening, du har inte direkt någon brist på egna förklaringar till varför det blev som det blev. Du tog ett för dig just då rimligt beslut. Och nu undrar du varför du måste ta ansvar för det beslutet?

Du är frisk om du känner skam och skuld. Men du måste också äga din skam och skuld om du vill komma vidare inombords. Nu har du två små barn och gissa om de kommer att klandra dig för diverse genom livet… du måste vara redo på att hantera sådant här, på att du ansvarar för beslut och liv, kanske det här kan bli en lärdom i att inte direkt agera bara för egen vinning.

Jag kände min katt och ett katthem hade han hatat mer än allt annat så nej. Däremot borde jag såklart ha försökt omplacering privat. Jag har en till katt så ledsen att göra dig besviken där.

Du behöver inte be om ursäkt. Jag håller som sagt med. Allt alla säger är ingenting mot det som maler i huvudet dygnet runt.

Katten var relativt gammal och mådde inte bra. Du gjorde rätt beslut, men jag förstår att det är tufft och att en familjemedlem är saknad.

Med tiden blir det faktiskt lättare och bättre.