Hur kommer jag över att jag lät avliva min katt?

För en vecka sedan avlivade jag min 11 år gamla katt som jag älskade högt. Han var inte sjuk mer än att han hade tandsjukdomen FORL men led inte av den. Han hade dock sedan vi fick barn för 2,5 år sedan börjat kissa inne, på sängar, soffan i barnvagnen osv osv. Vilket blivit bättre men hände fortfarande då och. Han var också livrädd för barnet och gömde sig så fort hen närmade sig. Nu har vi fått ett nytt barn för 4 månader sen och beteendet med kissandet började igen och jag fick bara nog. Bebisen sover inte och jag är totalt utmattad och en dag satte han sig i babygymmet mitt framför ögonen på mig och kissade. Så jag tog ett beslut i desperation och fullföljde tyvärr det och nu är han död och jag ångrar mig så djupt. Jag har såna skuldkänslor och kan enbart tänka på hur fel jag gjort. Jag saknar honom så innerligt och vet inte hur jag nånsin ska kunna gå vidare. Han var en väldigt skygg katt och litade i princip bara på mig och jag svek honom på värsta möjliga vis. Kommer jag någonsin kunna tänka på honom utan att vilja implodera av självhat?

För en vecka sedan avlivade jag min 11 år gamla katt som jag älskade högt. Han var inte sjuk mer än att han hade tandsjukdomen FORL men led inte av den. Han hade dock sedan vi fick barn för 2,5 år sedan börjat kissa inne, på sängar, soffan i barnvagnen osv osv. Vilket blivit bättre men hände fortfarande då och. Han var också livrädd för barnet och gömde sig så fort hen närmade sig. Nu har vi fått ett nytt barn för 4 månader sen och beteendet med kissandet började igen och jag fick bara nog. Bebisen sover inte och jag är totalt utmattad och en dag satte han sig i babygymmet mitt framför ögonen på mig och kissade. Så jag tog ett beslut i desperation och fullföljde tyvärr det och nu är han död och jag ångrar mig så djupt. Jag har såna skuldkänslor och kan enbart tänka på hur fel jag gjort. Jag saknar honom så innerligt och vet inte hur jag nånsin ska kunna gå vidare. Han var en väldigt skygg katt och litade i princip bara på mig och jag svek honom på värsta möjliga vis. Kommer jag någonsin kunna tänka på honom utan att vilja implodera av självhat?

Han var inte innekatt men annars håller jag med om allt. Det är hemskt och inget annat.

Hängde med lite i början och kunde förstå till viss del.

Sedan säger du att det inte är en innekatt utan en utekatt?? Då förstår jag inte alls. Då hade du bara kunnat haft den ute, mata och kanske sätta ut ett katthus utanför.

Hade den varit en innekatt som du inte kunnat släppa ut hur som helst så hade det varit en annan femma.

Han fick komma och gå precis som han ville. Jag vill inte stänga ute en katt som vill komma in och äta och mysa? Katter ska väl inte bo utomhus, ensamma, i minusgrader. Det tycker iaf inte jag är ett värdigt liv för en katt.

Ne absolut du har rätt. Jag har en innekatt som är ute med kele.

Men har du tomt så hade du kunnat skaffa ett katthus med lite isolering osv. Det låter som katten ville markera revir eller nåt sånt, eller va sjukt.

Du hade kunnat göra eller testa massor, men aja. Inget att älta nu.
Gjort är gjort. Och jag beklagar. Du kanske ska ta dig till kyrkan och prata med en präst? Kanske skulle hjälpa även fall du inte är religiös. Som andra är inne på så känner du i vart fall ånger.

Han hade ett isolerat hus ute på trappen som han låg i då och då. Sen kom han in och kissade på någon möbel/matta/kläder whatever. Sen åt han mat. Myste lite med mig om jag inte var med någon av barnen. Skulle jag ha stoppat honom från att komma in överhuvudtaget menar du?

Själv? Jag gjorde det naturligtvis hos en veterinär eller vad menar du?

Varför var omplacering inte aktuellt?