Hur kommer jag över att jag lät avliva min katt?

För en vecka sedan avlivade jag min 11 år gamla katt som jag älskade högt. Han var inte sjuk mer än att han hade tandsjukdomen FORL men led inte av den. Han hade dock sedan vi fick barn för 2,5 år sedan börjat kissa inne, på sängar, soffan i barnvagnen osv osv. Vilket blivit bättre men hände fortfarande då och. Han var också livrädd för barnet och gömde sig så fort hen närmade sig. Nu har vi fått ett nytt barn för 4 månader sen och beteendet med kissandet började igen och jag fick bara nog. Bebisen sover inte och jag är totalt utmattad och en dag satte han sig i babygymmet mitt framför ögonen på mig och kissade. Så jag tog ett beslut i desperation och fullföljde tyvärr det och nu är han död och jag ångrar mig så djupt. Jag har såna skuldkänslor och kan enbart tänka på hur fel jag gjort. Jag saknar honom så innerligt och vet inte hur jag nånsin ska kunna gå vidare. Han var en väldigt skygg katt och litade i princip bara på mig och jag svek honom på värsta möjliga vis. Kommer jag någonsin kunna tänka på honom utan att vilja implodera av självhat?

Katten var relativt gammal och mådde inte bra. Du gjorde rätt beslut, men jag förstår att det är tufft och att en familjemedlem är saknad.

Med tiden blir det faktiskt lättare och bättre.

Vila i frid lilla kisse. Du får fokusera på det positiva som du gav katten, den tiden ni hade ihop innan barnen kom. Livet handlar inte om hur länge man lever, utan hur bra man har det den tiden man faktiskt lever. Så om katten var nöjd med tillvaron i åtta år så är det något väldigt positivt som du kan påminna dig om.

Fast katten var ju ändå gammal. Och han kanske inte mådde så bra heller, i en barnfamilj med småbarn som säkert kunde vara jobbiga mot honom (det var väl därför han var rädd) och där han av naturliga skäl har glidit nedåt på rangskalan då barnen måste komma först.

Dessutom ÄR småbarnsperioden den jobbigaste perioden i livet, i de flesta människors liv, och då MÅSTE man få fatta de beslut som krävs för att familjen ska överleva som familj. Detta - att orka och att hålla ihop familjen - är helt enkelt viktigare än ett husdjur. Till och med om det hade varit ett ungt husdjur.

Att omplacera en så gammal katt, som inte litade på folk, hade heller inte varit rätt mot katten. Du fattade rätt beslut, och du kommer själv att se det så bara du får lite distans. Koncentrera dig på barnen i stället! När de har blivit större och förstår mer, och har slutat dra katten i svansen, så kan ni skaffa en ny, ung, frisk katt!

Kan vara svårt. Men katten var gammal och hade nog det svårt. Att kissa som det är ju lika med gammal och den kattens tid var nog över. Det var ju inte att du dödade den utan mer avlivade av kärlek att den katten slapp lida mera.

Det är ju inget som Gud kommer klandra dig för. Det är ju mest skaffa dig en ny katt!

Tack ni är snälla. Men det som känns jobbigt är det gjordes av helt själviska skäl. Han led inte av barnen i den utsträckningen att han ville dö. Han kände nog sig bara utbytt och jag borde ha kunnat hittat lite tid att prioritera honom. Han var väldigt speciell och jag har nog underskattat exakt hur mycket han faktiskt betydde för mig. Jag skulle såklart inte ha tagit ett sånt här oåterkalleligt beslut medan jag har kronisk sömnbrist och inte är vid sinnets fulla bruk. Allt blev så fel och nu mår jag sämre än någonsin.

Kollade ni om katten hade kronisk njursvikt? Katter kan börja kissa inomhus då och med tanke på kattens ålder tror jag inte din vän hade levt så länge till.

Tänk om man kan säga samma sak om gamla morsan. Hon är ju bara gammal och har svårt att pissa. Näe, det blir nog en avlivning för kärringen. Hon har ju levt rätt länge ändå så!

Känner förövrigt med TS. Jag var i en liknande situation en gång i livet. Hade strulat sönder mitt liv och blev utan boende med min långtida fyrfota vän. Jag gjorde allt i min makt för att lösa situationen, fick andrahandslägenhet men det kontraktet hade ett slut. Bostadslös igen och kunde inte skaffa något nytt hem åt katten. Såg bara en utväg och det var tyvärr avlivning.

Även om det här var snudd på 30 år sedan så mår jag lika dåligt varje gång jag tänker tillbaks på det. Mitt liv ser annorlunda ut nu och jag önskar att min gamle buddy hade fått ta del av det ett litet tag i alla fall. Hans liv fick ett slut på grund av mina dåliga val, det hade inte behövt vara så.

Man får tyvärr växa in i sina dåliga val och ta smärtan det innebär. Man gör i alla fall inte om det igen.

Självisk? Läs det fetade. Hur skulle du annars ha löst det?

Fakta:

1. Du har kronisk sömnbrist och är på väg att kollapsa

2. Katten befinner sig i konstant stress pga en 4 månaders och en 2,5-åring i hemmet

3. Katten kissar överallt

————

Vad skulle du råda en bästa vän som var i samma situation? Lämna bort barnen? Vänta tills h*n bryter ihop?

Jag tänker som så att många drar ut på avlivande av sina husdjur alldeles för länge. Din katt var ändå 11 år och skulle snart komma att få olika krämpor och sjukdomar.
Du slapp dra ut på det och utsätta ditt husdjur för det dåliga samvetet och som också skulle ha kommit i efterhand, det att varför tog jag inte bort djuret tidigare?
Plåga inte dig själv med alla dessa samvetskval!

Du satt i en sits som blev outhärdlig och du hade inget annat val,
du gjorde det bästa för din katt.

Oavsett varför en katt pinkar inne så här så är det ohållbart för alla.
I det läget är det bästa för djuret att få somna in.
Den mådde ju faktiskt inte så bra heller, så på ett sätt så var den ju faktiskt sjuk:-(
Jag beklagar allting, men livet är ofta som det är. Tyvärr!
En dag känns det bra igen och du kommer då själv att tycka att valet du gjorde nu var rätt.
Känner med dig❤️

Jahaja.
11 år är inte mycket på en innekatt.
Mådde den inte bra?
Du har mycket information baserat på i princip ingenting.

Avliva ett djur enbart för sin egen bekvämlighet, det är hemskt och inget annat.

Du begick en ond gärning och du är medveten om det. Du försöker hitta anledningar till varför du gjorde som du gjorde men innerst inne vet du att det du gjorde inte var okej på något sätt. Att trösta sig med att katten var gammal kan man ju göra men elva år är ingen jätteålder när det gäller katter.

Varför tog du inte reda på varför katten gjorde som hn gjorde? Varför omplacerade du inte?

Du får hålla koll på dig själv hädanefter. Kan du göra så mot en katt kanske du är slarvig med din unge också.

Veterinären är en girig liten skit som kunde ha uppmuntrat dig att rädda katten men nej, galen i pengar.