Hur kommer jag över att jag lät avliva min katt?

Så grymt och hjärtlöst gjort av dig. Djur är också barn.

Du avlivade katten alltså själv?!?! Jävla djurplågare

För en vecka sedan avlivade jag min 11 år gamla katt som jag älskade högt. Han var inte sjuk mer än att han hade tandsjukdomen FORL men led inte av den. Han hade dock sedan vi fick barn för 2,5 år sedan börjat kissa inne, på sängar, soffan i barnvagnen osv osv. Vilket blivit bättre men hände fortfarande då och. Han var också livrädd för barnet och gömde sig så fort hen närmade sig. Nu har vi fått ett nytt barn för 4 månader sen och beteendet med kissandet började igen och jag fick bara nog. Bebisen sover inte och jag är totalt utmattad och en dag satte han sig i babygymmet mitt framför ögonen på mig och kissade. Så jag tog ett beslut i desperation och fullföljde tyvärr det och nu är han död och jag ångrar mig så djupt. Jag har såna skuldkänslor och kan enbart tänka på hur fel jag gjort. Jag saknar honom så innerligt och vet inte hur jag nånsin ska kunna gå vidare. Han var en väldigt skygg katt och litade i princip bara på mig och jag svek honom på värsta möjliga vis. Kommer jag någonsin kunna tänka på honom utan att vilja implodera av självhat?

Så grymt och hjärtlöst gjort av dig. Djur är också barn.

Du avlivade katten alltså själv?!?! Jävla djurplågare

Skygghet är övergående. Katten kan absolut vänja sig vid en ny ägare. Jag vet detta men om du inte tror mig kan du ringa valfritt katthem, de har gränslöst med erfarenhet av skygga katter. Betydligt mer skygga än din katt, alltså fullständigt skräckslagna katter som har noll förtroende för alla människor för de har inte befattat sig med människor.

Människor som adopterar från katthem är typiskt kattälskande personer som har mycket tålamod. Det är inte ett lidande för katten att få ett nytt hem i en miljö som passar den bättre om den vantrivs i den existerande miljön, vilket det finns tydliga tecken på att den gjorde i och med att den började kissa på fel ställen.

Tänk själv.. om du var fullt frisk, men i en miljö där du vantrivdes starkt och av den anledningen började få vissa beteendestörningar. Vore det då "lidande" för dig att bli flyttad till en ny miljö där du har förutsättningar att blomstra även om det tar ett litet tag att vänja dig och kunna slappna av fullt ut? Tycker du verkligen att det vore rimligare att du blev avrättad för att du befann dig i en miljö som inte fungerade för dig? Eller tänk dina barn, om de skulle börja kissa på sig på dagis, vad är då en rimlig lösning? (För att vara övertydlig: Detta är inte något hot, utan en analog jämförelse med hur katten blev behandlad.)

Istället för att hålla på och hitta på ursäkter för att du gjorde det du gjorde tycket jag du kan stå upp för vad du faktiskt gjort. Det var inte för kattens skull. Du tyckte det var enkelt att åka och avrätta den och då gjorde du det. Såklart var det förskräckligt för katten, men det var inte för kattens skull du gjorde detta, det var för din bekvämlighet, på bekostnad av katten.

Tack ni är snälla. Men det som känns jobbigt är det gjordes av helt själviska skäl. Han led inte av barnen i den utsträckningen att han ville dö. Han kände nog sig bara utbytt och jag borde ha kunnat hittat lite tid att prioritera honom. Han var väldigt speciell och jag har nog underskattat exakt hur mycket han faktiskt betydde för mig. Jag skulle såklart inte ha tagit ett sånt här oåterkalleligt beslut medan jag har kronisk sömnbrist och inte är vid sinnets fulla bruk. Allt blev så fel och nu mår jag sämre än någonsin.

Japp! Om man nu tänker så! Men vi gör ju faktiskt inte så. Katter är ok att barmhärtig döda. Människor är det inta ok med.

Om du tycker det ska vara samma. Så jöjjes det är fel i ditt huvud.

Jag drog en liknelse. Nej, jag ser inte skillnad på liv.


Jag vet inte vad som är barmhärtigt i att döda en katt för att den pissar på saker. Har man det som ursäkt så har man bevisat att man inte värderar det liv man tagit sig an.

Läser man dina inlägg i tråden så låter det som att du inte fungerar normalt. I ena inlägget skriver du om hur du avlivade djuret för att det pissade inomhus, trots nästan 20 års vänskap. För att i nästa inlägg fundera på om det kanske inte vore dags med en ny katt, för de är ju så underbara.

Det låter som att dina djur allt får passa sig, för den där sprutan kan komma när som helst.

Jag resonerar väl som det ju faktiskt är ett djur. Du gör det ju inte. Om du nu ens tänker på denna katt som en typ en människa är det ju kört. Du kommer ju fan inte avliva en människa!

Så japp kört. Inget fel med det heller. Du får ta och ta det lidit tid. Sedan högst troligen landa i detta. Mest humana och med mest kärlek jag kan göra är att det blir ett snabbt och smärtfritt slut.

Nej, jag ser inte djuret som en människa. Jag ser det som ett liv, lika värdigt något annat, speciellt om det är jag själv som tagit det till mig.
Du ser det å andra sidan mer som en leksak, inte som ett liv. Mer en pryl som får hänga med så länge ditt tålamod orkar. När du tröttnat så avlivas djuret.