Citat:
Väl sammanfattat
Igår kom det en artikel där en ex-fru till en uthängd berättar vad hon fått leva med efteråt. Och det hon beskriver är ganska typiskt när en människa plötsligt hamnar i offentlig skamzon utan att själv ha gjort något. Hon pratar om skuldkänslor, trots att hon vet att hon är oskyldig. Folk som tittar snett, undviker, och till slut den klassiska konsekvensen, man dra sig undan själv.
Hon beskriver också hur inget blivit som tidigare efter uthängningen. Känslan av att vara iakttagen, att bli dömd i tysthet, att hela tiden känna sig obekväm i sociala sammanhang. Det sätter sig rätt djupt hos människor.
Hon berättar även om perioden direkt efter uthängningen. Hat, telefonsamtal, trakasserier, inte mot den uthängda utan mot folk runt omkring. Och det där fortsätter tydligen än idag till vissa del. Det beskriver mycket om hur den här typen av drev fungerar i praktiken.
Hon beskriver arbetssättet som fruktansvärt för anhöriga. Vilket inte är särskilt svårt att förstå när man ser helheten. Det här slår nästan aldrig bara mot en person. Det slår mot alla som råkar stå i närheten också. Och det är en effekt man borde ha räknat med från början.
Det hon beskriver är tyvärr inget undantag. Den typen av upplevelser dyker upp gång på gång när man tittar lite bredare än bara på själva uthängningen. Det är många anhöriga som hamnar mitt i det här kaoset, vare sig de vill eller inte.
Sen ska man komma ihåg att alla inte orkar eller vågar prata med media om det. Det kräver rätt mycket att ställa sig upp offentligt och berätta att ens liv slagits sönder fast man själv inte gjort någonting. Så i det avseendet får man nog säga att hon visar ett stort mod.
Det är också allmänt känt att den här typen av lidande hos anhöriga avfärdas ganska lättvindigt av och runt Dumpen. Och då är frågan, tycker man verkligen att det är acceptabelt beteende av Dumpen?
Är det rimligt att människor som inte gjort något fel ändå ska ta smällar på detta sätt, bara för att någon i deras närhet gjort fel? Jag har svårt att se hur man kan landa i att det är en okej väg om man säger sig vilja ha ett fungerande samhälle i längden.
Alltså, någonstans måste man ju ställa frågan, varför accepterar man att anhöriga ska behöva ta mer stryk än vad situationen redan innebär från början?
Om man nu säger sig stå på barnens, offrens och det goda samhällets sida, då borde det ju vara rimligt att också kräva att arbetsmetoder inte skapar onödigt lidande runt omkring.
Tittar man krasst på det så är det ju så att följarna är ju hela existensberättigandet. Vill man vara en god medmänniska, och samtidigt stödja något, då borde man också kunna ställa krav. Till exempel att arbetsmetoder justeras om de visar sig slå brett och skada människor som inte gjort någonting.
Annars hamnar man ju i en ganska märklig sits där man säger sig stå för omtanke, men i praktiken accepterar att oskyldiga får betala ett pris. Det är rätt svårt att få ihop logiskt.
Hon beskriver också hur inget blivit som tidigare efter uthängningen. Känslan av att vara iakttagen, att bli dömd i tysthet, att hela tiden känna sig obekväm i sociala sammanhang. Det sätter sig rätt djupt hos människor.
Hon berättar även om perioden direkt efter uthängningen. Hat, telefonsamtal, trakasserier, inte mot den uthängda utan mot folk runt omkring. Och det där fortsätter tydligen än idag till vissa del. Det beskriver mycket om hur den här typen av drev fungerar i praktiken.
Hon beskriver arbetssättet som fruktansvärt för anhöriga. Vilket inte är särskilt svårt att förstå när man ser helheten. Det här slår nästan aldrig bara mot en person. Det slår mot alla som råkar stå i närheten också. Och det är en effekt man borde ha räknat med från början.
Det hon beskriver är tyvärr inget undantag. Den typen av upplevelser dyker upp gång på gång när man tittar lite bredare än bara på själva uthängningen. Det är många anhöriga som hamnar mitt i det här kaoset, vare sig de vill eller inte.
Sen ska man komma ihåg att alla inte orkar eller vågar prata med media om det. Det kräver rätt mycket att ställa sig upp offentligt och berätta att ens liv slagits sönder fast man själv inte gjort någonting. Så i det avseendet får man nog säga att hon visar ett stort mod.
Det är också allmänt känt att den här typen av lidande hos anhöriga avfärdas ganska lättvindigt av och runt Dumpen. Och då är frågan, tycker man verkligen att det är acceptabelt beteende av Dumpen?
Är det rimligt att människor som inte gjort något fel ändå ska ta smällar på detta sätt, bara för att någon i deras närhet gjort fel? Jag har svårt att se hur man kan landa i att det är en okej väg om man säger sig vilja ha ett fungerande samhälle i längden.
Alltså, någonstans måste man ju ställa frågan, varför accepterar man att anhöriga ska behöva ta mer stryk än vad situationen redan innebär från början?
Om man nu säger sig stå på barnens, offrens och det goda samhällets sida, då borde det ju vara rimligt att också kräva att arbetsmetoder inte skapar onödigt lidande runt omkring.
Tittar man krasst på det så är det ju så att följarna är ju hela existensberättigandet. Vill man vara en god medmänniska, och samtidigt stödja något, då borde man också kunna ställa krav. Till exempel att arbetsmetoder justeras om de visar sig slå brett och skada människor som inte gjort någonting.
Annars hamnar man ju i en ganska märklig sits där man säger sig stå för omtanke, men i praktiken accepterar att oskyldiga får betala ett pris. Det är rätt svårt att få ihop logiskt.
Och hela tiden slår de ifrån sig kritiken med "Det är inte Dumpens fel/ansvar att anhöriga trakasseras"
Kan riktigt se framför mig hur dumpensvansen ser ett spädbarn ligga på marken samtidigt som någon backar en skåpbil utan att se barnet. En normal människa hade försökt få föraren att stanna. Dumpensvansen hade låtit barnet bli påkört och filmat och lagt ut det på nätet istället. Fy fan vilka vidriga människor.
