Citat:
Du får nog läsa på om hur välfärdssystemet fungerar och hur många som är beroende av det v/s arbetar inom det. Arbetlösa och sjuka genererar otroligt mycket arbeten, fler än man kan tro. Vad tror du händer i Sverige om vi helt plötsligt inte hade några sjuka och arbetslösa?
Det är ju allmänt känt att Sveriges sjukskrivna egentligen driver hela samhällsekonomin. Skattebetalarna? De är mest där som ett slags frivilliga statister i välfärdsteatern.
Varje månad vaknar den tappre löntagaren, gnuggar sömnen ur ögonen och tänker: ”Undrar hur jag bäst kan stötta landets sjukskrivna idag?” Sedan marscherar hen iväg till jobbet, producerar lite värde, betalar in skatt – allt för att säkerställa att någon med utmattningssyndrom, en trasig rygg eller en pågående cancerbehandling ska kunna få sjukpenning. Ett äkta kall.
Och vem är det som administrerar denna lilla pengacirkus? Jo, den mytomspunna myndigheten Försäkringskassan. De sitter där som ekonomins trollkarlar och förvandlar skattepengar till sjukpenning snabbare än någon hinner säga ”arbetsförmågebedömning”.
Systemet finansieras genom skatter och arbetsgivaravgifter – alltså pengar från människor och företag som arbetar. Dessa medel går in i statskassan och därifrån betalas ersättning ut till den som på grund av sjukdom inte kan arbeta. Det är liksom hela poängen med en gemensam socialförsäkring: att vi som kan jobba bidrar, så att den som inte kan jobba just nu ändå klarar hyran och maten.
Men visst, man skulle kunna låtsas som att det är tvärtom. Att de sjukskrivna i hemlighet sitter och genererar mystiska energipoäng som försörjer resten av befolkningen. Att deras vilande ryggar och återhämtande hjärnor pumpar in resurser i statskassan genom ren viljekraft.
Fast i verkligheten är det betydligt mindre magiskt och betydligt mer solidariskt: skattebetalare finansierar sjukförsäkringen. Punkt. Och i ett system som det svenska är tanken att rollerna kan bytas när som helst. Den som idag betalar kan imorgon behöva stödet.
Så ja – skattebetalare försörjer sjukskrivna. Inte tvärtom. Det är liksom hela idén.
Varje månad vaknar den tappre löntagaren, gnuggar sömnen ur ögonen och tänker: ”Undrar hur jag bäst kan stötta landets sjukskrivna idag?” Sedan marscherar hen iväg till jobbet, producerar lite värde, betalar in skatt – allt för att säkerställa att någon med utmattningssyndrom, en trasig rygg eller en pågående cancerbehandling ska kunna få sjukpenning. Ett äkta kall.
Och vem är det som administrerar denna lilla pengacirkus? Jo, den mytomspunna myndigheten Försäkringskassan. De sitter där som ekonomins trollkarlar och förvandlar skattepengar till sjukpenning snabbare än någon hinner säga ”arbetsförmågebedömning”.
Systemet finansieras genom skatter och arbetsgivaravgifter – alltså pengar från människor och företag som arbetar. Dessa medel går in i statskassan och därifrån betalas ersättning ut till den som på grund av sjukdom inte kan arbeta. Det är liksom hela poängen med en gemensam socialförsäkring: att vi som kan jobba bidrar, så att den som inte kan jobba just nu ändå klarar hyran och maten.
Men visst, man skulle kunna låtsas som att det är tvärtom. Att de sjukskrivna i hemlighet sitter och genererar mystiska energipoäng som försörjer resten av befolkningen. Att deras vilande ryggar och återhämtande hjärnor pumpar in resurser i statskassan genom ren viljekraft.
Fast i verkligheten är det betydligt mindre magiskt och betydligt mer solidariskt: skattebetalare finansierar sjukförsäkringen. Punkt. Och i ett system som det svenska är tanken att rollerna kan bytas när som helst. Den som idag betalar kan imorgon behöva stödet.
Så ja – skattebetalare försörjer sjukskrivna. Inte tvärtom. Det är liksom hela idén.
då socialbidrag är aktuellt, vilket det varit några gånger i livet. Planering krävs absolut men någon raketforskning är det inte.
