Citat:
Ursprungligen postat av
senderoluminosa
Vi måste fan snacka om elefanten i rummet.
Varför ser alla transkillar som blir massmördare ut som totalt fucking skräp? De är skitfula både innan och efter transition, lite som en thailändsk ladyboy men precis tvärtom.
Samtidigt som föräldrarna hejjar på och säger att "Ja du har säkert fötts i fel kropp och om du bara tar piller så kommer folk att tycka om dig". Nej. Folk kommer fortfarande tycka att du är knäpp. Du behöver istället jobba på att bli en trevlig människa.
En psykiater skrev följande:
"Som kliniskt verksam psykiater vill jag säga något som i praktiken är välkänt i yrkeskåren, men som sällan formuleras öppet, om den stora ökningen av personer med upplevd könsinkongruens.
Det jag skriver nedan är inte ett ideologiskt ställningstagande utan en sammanfattning av återkommande kliniska observationer, sådana man gör när man faktiskt träffar patienter över tid – inte när man analyserar abstraherade register eller självrapporterade identiteter.
1. Klinisk verklighet: inte överrepresentation utan samma sak
I den kliniska vardagen ser jag – och detta delas av i princip alla psykiatrer jag diskuterat frågan med – att samtliga patienter som söker för upplevd könsinkongruens uppvisar autism eller tydliga autistiska drag. Det handlar alltså inte om en statistisk överrepresentation, utan om en nära nog fullständig korrelation Detta är kliniskt fullt begripligt. Autism innebär ofta:
-nedsatt metakognition (svårigheter att förstå och representera mentala tillstånd som just mentala),
-konkret och essentialistiskt tänkande (“om jag inte passar in i könsroll A måste jag vara kön B”),
-svårigheter med interoception (förmågan att uppfatta kroppens inre signaler) och affektidentifiering,
-rigid identitetslogik (“en sann förklaring måste vara total, entydig och definitiv”).
I ett sådant kognitivt landskap blir kön en tillgänglig, kulturellt laddad och socialt förstärkt förklaringsmodell för ett mer grundläggande problem i självrepresentation. Det är därför inte förvånande att kliniker upplever sambandet som deterministiskt – särskilt i selekterade vuxenpsykiatriska populationer. Detta är något kvalitativt annat än det lilla, snävt definierade fenomen som under decennier kallades "klassisk transsexualism". Under hela perioden 1960-2010 utgjordes gruppen av endast 767 personer.
2. Evidensläget: vad som får sägas och vad som kan visas
Det går redan i dag att konstatera tre saker utan att göra våld på vetenskaplig hederlighet.
a) Extrem samvariation
Registerstudier visar genomgående mycket höga nivåer av autismdiagnoser eller autistiska drag hos personer som söker för könsinkongruens, särskilt i de grupper som driver den nutida ökningen (unga, sent debuterande, ofta födda kvinnor). Detta är i praktiken ostridigt.
Det som däremot inte görs, är nästa logiska steg:
att undersöka om könsinkongruens inte längre blir en självständig variabel när man modellerar mot autistiska kärnfunktioner som metakognition, theory of mind och interoception.
Skillnaden är avgörande mellan att säga:
“ASD är överrepresenterat vid könsinkongruens” visavi
“könsinkongruens är ofta en fenomenologisk yttring av autism”.
Det senare är inte motbevisat men det är i praktiken inte tillåtet att pröva öppet!
b) Diagnostisk cirkularitet
Mycket av litteraturen lider av:
- självrapporterad identitet som primärt utfall,
- diagnoser som sätts efter kontakt med könsidentitetsvård,
- systematiskt undvikande av alternativa primärförklaringar.
Könsinkongruens blir då explanans snarare än explanandum, medan autism reduceras till “komorbiditet” – trots att den neurokognitiva profilen ofta är mer stabil, mer genomgripande och debuterar långt tidigare och alltså är en bättre förklaring.
c) Historisk diskontinuitet
Den grupp som låg till grund för den svenska lagstiftningen på 1970-talet var:
- extremt liten,
- nästan uteslutande biologiska män,
- ofta med tidig, ihållande och livslång könsdysfori,
- och hårt selekterad genom långa utredningar innan kirurgi.
Den grupp som i dag söker vård är:
- numerärt mångdubbelt större,
- demografiskt helt annorlunda,
- psykiatriskt väsensskild,
- och utvecklingsmässigt heterogen.
Detta talar starkt emot att det rör sig om “samma sak”.
3. Det politiska problemet
Här finns elefanten i rummet. Det råder i dag ett ideologiskt veto mot att:
- betrakta könsinkongruens som symptom,
- ge neuropsykiatriska förklaringar företräde,
- eller öppet formulera hypoteser som implicerar att könskorrigerande behandling kan vara felriktad för en stor grupp.
Resultatet blir att politiker tror sig “följa vetenskapen”, medan vetenskapen i praktiken filtreras genom aktivism innan den når beslutsfattare. Konsekvensen är ovanlig inom den medicinen.:
kliniker är mer konservativa i förhållningssättet till kunskapen än riktlinjerna, och den tysta kunskapen i vården är ofta mer robust än det publicerade narrativet.
4. Hur detta kan sägas vetenskapligt utan att avfärdas
Den mest hållbara formuleringen är inte:
“Alla med könsinkongruens har autism”
utan snarare:
"I kliniska populationer som driver den nutida ökningen av könsinkongruens är neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, särskilt autism med nedsatt metakognition och interoception, så genomgående att könsinkongruens ofta sannolikt är ett sekundärt fenomen snarare än en primär identitetsstörning."
Detta är:
- förenligt med klinisk erfarenhet,
- förenligt med befintliga data,
- och fullt vetenskapligt prövbart. (obs! obs!)"
