Mordet på Marie Johansson i Göteborg 2005

Mycket av det här förklarade jag redan i mina första inlägg.

Jag tänker inte tävla i förolämpningar eller etiketter. Inom stoicismen är det enkelt: jag ansvarar för mina handlingar och mina val – inte för andras tolkningar, antaganden eller vrede.
Att beskriva världen i svart och vitt må vara lockande, men verkligheten är mer komplex. Kaos för flugan är vardag för spindeln. Det betyder inte acceptans, och det betyder inte deltagande. Det betyder förståelse för att människor upplever och tolkar samma händelse på olika sätt.

Som jag skrev tidigt: att stå vid någons sida är inte detsamma som att acceptera allt. Det handlar om ansvar, gränser och att inte överge det man älskar när det blåser.

Jag har gjort mina val med öppna ögon. Det räcker för mig.

Resten – spekulationer, domar och diagnoser på distans – säger mer om den som uttalar dem än om mig.

Detta är sista gången min son tas upp i den här tråden.
Han har redan, och kommer fortsätta ha, ett tydligt försprång i livet – inte genom forumdebatter, utan genom uppfostran, mentorskap och värderingar. Jag hade inga mentorer tidigt i livet. Det misstaget upprepar jag inte med honom.
Han växer upp med stoicismens grundprinciper: ansvar för egna handlingar, självkontroll, disciplin och värdighet. När han blir äldre kommer han också introduceras till idéer och tankesätt som format generationer av ledare och entreprenörer:
– vikten av personligt ansvar och målmedvetenhet,
– att tänka långsiktigt snarare än reaktivt,
– att förstå psykologi, påverkan och självledarskap,
– att bygga kompetens, inte ursäkter,
– och att resultat alltid föregås av disciplin och arbete.
Dessa idéer har förmedlats av mentorer som Brian Tracy, Napoleon Hill, Jim Rohn, Zig Ziglar, Tony Robbins, Grant Cardone, Dan Peña, Chet Holmes, Henrik Fexeus ,Sun Tzu, Robert Greene och Niccolò Machiavelli– människor som på olika sätt betonat struktur, ansvar, mental klarhet, kommunikation och handling framför offermentalitet.
Utöver detta bär han ett arv som sträcker sig över generationer. Oavsett hur man väljer att se på efternamn bär han både historia och sammanhang, något han i vuxen ålder kommer få förvalta med mognad och eget omdöme.
Jag är inte orolig för honom. Tvärtom. Jag ser fram emot att läsa, studera, diskutera och utvecklas tillsammans med honom när han blir tonåring och vuxen – och att ge honom den visdom och det tankesätt som jag själv fick tillgång till först senare i livet.
Min son är inte ett debattämne. Punkt.

Jag upplever att jag nu upprepar det jag redan har varit tydlig med, både i mina tidigare inlägg och genom hela tråden.

Då jag har haft en stabil och trygg uppväxt. Så kommer min son att ha det med. Både jag och min son har samma bakrund och med min guidning så är jag inte orolig.

Jag har under mer än två decennier formats av mentorer, arbete, ansvar och verkliga livsval – inte av slagord, impulser eller internetdebatter.

Min livssyn är inte ny, och den är inte framtagen för den här diskussionen. Den har burit mig genom arbete, relationer och föräldraskap långt innan den här tråden fanns.

Det jag lär mitt barn är inte ord, utan konsekvens: ansvar för det som är mitt, tydliga gränser och respekt för att världen är mer komplex än enkla etiketter. Att jag inte accepterar kollektiv skuld, förenklingar eller att människor reduceras till en enda handling har jag förklarat flera gånger nu.
Mer än så finns inget nytt att tillföra.

Jag står fast vid det jag redan har skrivit – och jag tänker inte upprepa det igen.

Jag upplever att jag nu upprepar det jag redan har varit tydlig med, både i mina tidigare inlägg och genom hela tråden.

Då jag har haft en stabil och trygg uppväxt. Så kommer min son att ha det med. Både jag och min son har samma bakrund och med min guidning så är jag inte orolig.

Jag har under mer än två decennier formats av mentorer, arbete, ansvar och verkliga livsval – inte av slagord, impulser eller internetdebatter.

Min livssyn är inte ny, och den är inte framtagen för den här diskussionen. Den har burit mig genom arbete, relationer och föräldraskap långt innan den här tråden fanns.

Det jag lär mitt barn är inte ord, utan konsekvens: ansvar för det som är mitt, tydliga gränser och respekt för att världen är mer komplex än enkla etiketter. Att jag inte accepterar kollektiv skuld, förenklingar eller att människor reduceras till en enda handling har jag förklarat flera gånger nu.
Mer än så finns inget nytt att tillföra.

Jag står fast vid det jag redan har skrivit – och jag tänker inte upprepa det igen.

Min livssyn är inte ny, och den är inte framtagen för den här diskussionen. Den har burit mig genom arbete, relationer och föräldraskap långt innan den här tråden fanns.

Det jag lär mitt barn är inte ord, utan konsekvens: ansvar för det som är mitt, tydliga gränser och respekt för att världen är mer komplex än enkla etiketter. Att jag inte accepterar kollektiv skuld, förenklingar eller att människor reduceras till en enda handling har jag förklarat flera gånger nu.
Mer än så finns inget nytt att tillföra.