UG - Varför tog de Malins bebis? SOC Örebro (igen)

Klart det finns statistik..

Det har de senaste 60åren varit ungefär lika många omhändertagande per år. Av 400 tusen orosanmälningar leder ca 30k till någon form av heldygnsinsats.
Vad det nu har med Malin att göra.

Jag lyfter givetvis även gärna Lilla Hjärtat eftersom det är ett av de mest missförstådda fallen vi har i vårt land. Jag skulle säga att det är en masshypnos som lett till ny lagstiftning som vi inte behövde som gör att föräldrar riskerar att bli av med vårdnaden efter bara två år med undermåliga barnutredningar som "bevis".

Lilla hjärtat dog inte för att det var fel på lagen, eller för att domstolen inte gjorde sitt jobb. Skulden låg egentligen hos socialtjänsten och socialnämnden och att de inte tillämpade den lagstiftning som redan fanns på ett korrekt sätt. Mer om det kan du läsa här: Det här alltså vad IVO säger och inte jag.

https://www.ivo.se/aktuellt/nyheter/2020/lilla-hjartat-ivo-vitesforelagger-norrkopings-kommun/

Det går ju helt på tvärs med vad svenska folket tror hände lilla hjärtat.

Det är en relevant observation att styrkeförhållandena i teorin är asymmetriska, men det är just därför förvaltningsprocessen vilar på officialprincipen som ålägger domstolen ett aktivt utredningsansvar för att säkerställa att beslutsunderlaget är objektivt och fullständigt. Domstolen ska inte bara passivt ta emot socialtjänstens paket utan har en lagstadgad skyldighet att kritiskt granska underlaget och kräva kompletteringar om utredningen framstår som ensidig eller bristfällig. För att balansera socialtjänstens roll som professionell aktör garanteras den enskilde ett offentligt biträde, vars hela uppdrag går ut på att granska myndighetens påståenden, begära ut bakomliggande källmaterial genom partsinsyn och presentera motbevisning som talar till förälderns eller barnets fördel. Det är sant att socialtjänstens yttrande väger tungt, men det krävs enligt praxis en konkret och påtaglig risk för att domstolen ska bifalla ett tvångsomhändertagande, vilket innebär att myndighetens narrativ måste hålla för en juridisk prövning där bevisbördan helt vilar på dem. Även om det i praktiken kan upplevas som en kamp i motvind, är systemet konstruerat med dessa säkerhetsspärrar just för att förhindra att saklighet och opartiskhet kringgås, och det är i samspelet mellan en aktiv domstol och ett engagerat juridiskt biträde som rättssäkerheten i realiteten prövas.

Precis så. I såväl Lilla Hjärtat som Tintin-fallet tillämpades inte den lagstiftning som redan fanns, för Lilla Hjärtat med flyttningsförbud t ex.
Tintin var föremål för vårdnadstvist, inte LVU. Eftersom det fanns en kapabel förälder (mamman) på samma sätt som det tycks göra i Örebro (pappan enligt socialtjänsten då barnet bor där). Mamman i Örebro var som alla ogifta mammor ensam vårdnadshavare och faderskap skulle fastställas. Det gjordes uppenbarligen snabbt eftersom pappan sedan var på utredningshemmet. Tvisten borde således varit i tingsrätt där frågor om vårdnad, boende, umgänge kan avgöras och inte i förvaltningsrätt. Socialnämnden har dessutom möjlighet att godkänna avtal mellan föräldrarna eller föra talan enligt 6 kap 7 § föräldrabalken och yrka att vårdnaden ska flyttas till pappan ensam. Vi fick inte mycket information om andra processer än LVU och umgängesbegränsning i första avsnittet. Kanske litar inte soc på att pappa kan hålla barnet ifrån den i deras ögon livsfarliga mamman.

Alltså, du beskriver inte hur systemet fungerar, du beskriver hur det är tänkt att fungera....

Det är två helt olika verkligheter.

Att hänvisa till officialprincipen som något slags bevis för rättssäkerhet blir mest teoretiskt fluff. Förvaltningsrätten gör inte egna utredningar i praktiken. De har inga egna socialutredare, inga hembesök, inga parallella intervjuer, inga egna experter. De sitter bokstavligen och läser det material parterna lämnar in.

Så nej... domstolen "utreder" inte.
Den bedömer det som redan producerats.

Och vem har producerat nästan allt material?
Socialtjänsten.

Det betyder att domstolen i praktiken granskar socialtjänstens färdigskrivna narrativ, inte någon objektiv "egen" verklighetsbild. Officialprincipen blir mer en skrivbordsprodukt än ett faktiskt skydd.

Samma grej med offentligt biträde. Det låter jättefint i teorin att den enskilde "garanteras ombud". I praktiken får advokaten ärendet sent, har begränsad tid och noll egna utredningsresurser. De kan argumentera juridiskt, men de kan inte trolla fram en alternativ social utredning som matchar månader eller år av myndighetsdokumentation.

Det är inte jämbördiga parter.
Det är en privatperson mot en myndighet med hela maskineriet bakom sig.

Att kalla det "balans" är rätt kreativt.

Och bevisbördan… ja, formellt ligger den på myndigheten. Men när domstolen redan utgår från att socialtjänsten är professionell och objektiv finns en uppenbar trovärdighetspresumtion. Då hamnar den faktiska bördan på den enskilde att visa att myndigheten har fel.

Det är i praktiken omvänd bevisbörda, oavsett hur lagtexten är formulerad.

Dessutom: om systemet verkligen fungerade så kritiskt och självständigt som du påstår borde det märkas i utfallet. Då skulle fler ansökningar avslås. När nästan allt går igenom är det svårt att låtsas att domstolen bedriver någon djupgående egen granskning.

Det grundläggande problemet är rätt enkelt: den som skriver utredningen kontrollerar verklighetsbeskrivningen. Det som inte dokumenteras existerar inte juridiskt. Domstolen kan inte pröva saker som aldrig kom med.

Det är en strukturell obalans. Inte något man löser genom att rabbla principer.


Teori är fint.
Men det är praktiken som avgör.

Och det finns som bekant massiv kritik mot socialtjänsten.

Det är helt obegripligt att denna statskramare till debattör inte förstår denna stora skillnad mellan teori och praktik.

Det är helt obegripligt att denna statskramare till debattör inte förstår denna stora skillnad mellan teori och praktik.

Helt olika saker. En del förväxlar förvaltningsmål med brottmål och tror att det är samma sak, men den här debattören verkar ändå förstå skillnaden, men förstår ändå inte hur hela kedjan kan brista om barnutredningen gör det. Och det är ju precis där skon klämmer.

Barnutredningarna är en fullständig katastrof och har gigantiska brister. IVO hittade väl allvarliga brister i 2 av 3 barnutredningar de undersökte för nåt år sedan. Det är mycket allvarligt.

Nej, det är inte obegripligt. Deras trick är att gömma fuskandet bakom juridisk svada och härskartekniker. Det fungerar väldigt bra. Det är mycket sjukt.

Ända tills uppdrag granskning blandar sig i. Hade de inte gjort det hade den stackars Adam och hans pappa fortfarande varit en "pedofiler" och Adam hade varit fortsatt LVU-placerad.

Hoppas media vågar ta sig an fler fall. Det är fanimej på tiden.

Som det ska vara eftersom eventuell IF-diagnos eller annan psykisk eller fysisk funktionsnedsättning eller diagnos inte är en kriterie för LVU-vård utan hur eventuell svårighet visar sig utifrån bristande föräldraförmåga.
Därför är det märkligt att större delen av FB-tråden försöker få det till att det handlar om en diagnos som ska vara felaktig… Det spelar ingen roll om hon har IF eller inte. Klarar hon inte av att tillgodose barnets behov av omsorg och dessutom inte har insikt i de brister hon har och inte vill eller kan ta emot stöd för att skapa bättre förutsättningar för barnet så är det de som är problemet..

Fast om personalen utgår från att hon har IF så kommer de ju, om än omedvetet, att se henne och hennes beteende genom de glasögonen. Saker hon gör eller inte gör för att hon är trött, sliten, förstagångsmamma osv och som de kanske normalt sett inte reagerat på, tolkar det som att hon är lite retard.

Det är så det fungerar i tvärproffesionella utredningar. Det kan inte bara bygga på det socialtjänsten säger