Skvaller om Joakim "Jockiboi" Lundell (f.d. Berg)

Ödets ironi hade onekligen varit total, och det skulle inte förvåna mig, med tanke på den allmänt torra juristhumorn i Sverige, men det är tyvärr inte möjligt enligt OSL

Vidare är det inte handlingarna som använts i dokumentären som har sekretess, utan myndigheten och dess personal som har tystnadsplikt.

Det här har misstolkats flera gånger de senaste månaderna. Så här fungerar lagen:
Sekretess är inte en egenskap hos handlingen, utan ett rättsligt ansvar knutet till myndigheten och dess personal.
När handlingar lämnar myndigheten, lämnas ut lagligen eller olagligen, kopieras, fotograferas eller sprids, är de inte längre sekretessbelagda i juridisk mening.
Det som kan vara brottsligt är själva utlämnandet (sekretessbrott), inte att handlingarna därefter existerar, cirkulerar eller används.
Det finns alltså ingen ”återuppväckt sekretess” som följer med handlingarna.
Om ett sekretessbrott har begåtts sker det i ögonblicket handlingarna lämnas ut av någon som har tystnadsplikt vid tidpunkten. Därefter finns det ingen juridisk ”sekretess” som följer med dokumenten, oavsett hur mycket de sprids eller av vem.
Det enda som kan prövas är utlämnarens ansvar vid tidpunkten för utlämnandet, inte vad som händer med handlingarna senare.

Sekretess upphör heller inte retroaktivt för att någon senare publicerar samma material.
Om ett sekretessbrott har skett, så skedde det vid utlämnandet. Punkt.

Journalister kan inte heller kringgå källskyddet genom att tvingas lämna in materialet i stället för att ange källa – annars vore källskyddet meningslöst.

Hear hear

Det är samma sak med skyddade adressuppgifter, vanligt folk är inte bundna av den sekretessen alls

Nej. Inte i såna här fall.

Vem som helst får lämna uppgifter till media för publicering, kallas meddelarskyddet. Myndigheter och domstolar får inte försöka ta reda på vem källan är, kallas efterforskningsförbudet. Och journalisten får inte röja källan.
Det är skyddat i Sveriges grundlag, och genom yttrandefrihetsgrundlagen. Helt medvetet konstruerat så.

Det är ren okynnesanmälning från Jockiboi bara. Han kände sig sur för att någon läste samma sak som han själv publicerat, och suttit själv och kablat ut i typ 15 poddavsnitt för flera år sen.

När Jocke återger detaljer ur journalerna, så utelämnar han nämligen väldigt många detaljer ur journalerna, och lägger till många detaljer som inte står i journalerna, och kastar om händelseförloppet i journalerna osv. Han ljuger väldigt mycket faktiskt.
Om någon utomstående avslöjar att han gör så, genom egen tillgång och graksning av journalerna, då skjuter Jocke automateld i raseri, för det tar ifrån honom kontrollen att i enmakt sprida sina lögner utan transparens.

Totalt slöseri med myndigheters tid och skattepengar.

En normal människa? Kallar du Jocke normal. Varför ser du honom som normal?

Var någonstans i min text framställer jag han som normal?

Du verkar ju försvara hans bajsrunkande med att han är svag. Det är ju helt sjukt. Ingen normal människa runkar i bajs. Det måste du ju ändå förstå?

Du skrev:
Och jag höll inte med. Det kräver inte inre styrka att låtsas, när låtsandet syftar till att dölja vad som egentligen är. Det, är bara rädsla, inte styrka.

Jag tycker din beskrivning är träffande särskilt det du skriver om kontrollen över berättelsen och varför reaktionen blir så kraftig när någon annan själv granskar materialet.
Det du pekar på går att förstå ännu tydligare om man tittar på hur tätt berättelsen om det egna livet sitter ihop med personens bild av sig själv.
För en vanlig person är berättelsen om den egna uppväxten just en berättelse. Den kan vara känslig, absolut, men den är inte hela identiteten. Om någon ifrågasätter detaljer, eller visar att minnet inte stämmer helt, blir man kanske irriterad, skamsen eller defensiv, men man går inte i bitar av det. Självbilden klarar att justeras.

För den här typen av person är det annorlunda.
Berättelsen om det egna livet är jaget. Det är där självbilden, självförtroendet och känslan av värde sitter.
När han återger sitt liv handlar det därför inte bara om vad som hänt, utan om vem han är och då blir varje ifrågasättande existentiellt.

Det är i det ljuset man ska förstå både utelämnandena och tilläggen. Det handlar inte om slarv eller tillfälliga överdrifter, utan om att hålla ihop en identitet. Det som inte passar in tas bort, det som stärker berättelsen läggs till, och händelser ordnas om så att helheten känns rätt – inte nödvändigtvis sann.

När någon utomstående själv går till materialet och visar att berättelsen inte håller, händer något fundamentalt.
Det är inte bara en enskild osanning som avslöjas, utan hela kontrollen över narrativet försvinner.
Han kan inte längre ensam styra hur hans liv ska förstås.

Det är då reaktionen blir så kraftig.
När kontrollen hotas uppstår inte bara ilska, utan en hel kedja av svåra känslor: stark skam, känsla av avklädning, förlust av kontroll och rädsla för att hela självbilden ska spricka. För den här typen av person är det inte abstrakta obehag, utan överväldigande affekter som inte går att hålla kvar.
De känslorna måste bort, och det är här reaktionen kommer.
Inte nödvändigtvis som ett medvetet val, utan som det enda sättet att snabbt reglera ett inre tillstånd som blivit för intensivt. När han reagerar med raseri, aggressivitet eller kraftig affekt är det därför mindre en strategi och mer en reflex: känslorna tar över och driver handlingen.

I det läget förstärks ofta offerrollen ytterligare.
Händelser beskrivs ännu mer dramatiskt, språket blir mer laddat och konfliktnivån höjs. Situationen görs så känslomässigt tung att många i omgivningen backar.
Det är en vanlig mänsklig reaktion att dra sig undan när något upplevs som överväldigande eller för mycket, och just därför fungerar mönstret.
För omgivningen kan det se ut som ”automateld i raseri”, och det är en träffande beskrivning. Men det är inte slumpmässigt. Det är ett affektstyrt försvar mot skam och maktförlust, där ilska och överdrift blir sättet att slippa känna det som annars hotar att bryta ner hela självbilden.

Just därför är reaktionen ofta mer avslöjande än materialet i sig. När berättelsen verkligen håller behövs inget raseri. Det är först när identiteten är beroende av narrativet som affekten blir nödvändig.

Är du helt handikappad?

Det kräver alltså svaghet att låtsas, när låtsandet syftar till att dölja vad som egentligen är?

Orkar en svag människa verkligen med det?

Sen är det ju bra att avvakta och se vad JK beslutar kanske dom redan gjort det 🤷🏽‍♀️☺️

Nu är inte jag jurist men att tro att SVTs dokumentär kommer fällas av JK är ju efterblivet. Det kommer inte hända, bara så du vet.