Citat:
Ursprungligen postat av
drottningkung
Enligt min erfarenhet går det aldrig att "vinna" en diskussion med någon som har asperger. Eftersom behovet är så stort för er att få sista ordet. Annars upplever ni ett känslomässigt kaos som ni inte klarar av.
Finns ju rätt stort spann inom autism. Vissa lunkar på med sina liv, gillar sina jobb och sina vanor, de gör samma varje dag, de får lugn av det och de är inte känslosamma. De kan störas av rutiner som blir avbrutna men de brukar lösa det.
Finns de som vill ha rätt. Inte så mycket för att vinna, men de är övertygade om att de har rätt och sanning spelar jättestor roll för dem. Det kan leda till att de inte tar in fakta eller åsikter.
Börjar du sedan lägga på saker som kan ha hänt i livet, t ex tidig och långvarig skolmobbning, det är tyvärr rätt vanligt, så blir man "överkänslig" för att bli verbalt utsatt. Då kan man i vuxen ålder vara synnerligen "lättkränkt" eftersom man kränkts så mycket i sin skolgång och man orkar inte mer. Någonstans slår deras ego tillbaka, ofta är det en rädsloreaktion, inte bara kränkthet.
Vissa lever inte enligt aspergerreglerna, de kan inte skapa rutiner själva, de kan inte ha en plan för hur man gör saker. Man blir väldigt kaotisk. Och har man även inga "rutiner" för att ta hand om sina känslor heller, så lever man ofta med antingen lätt-triggade känslor eller så går man runt och har en massa negativa känslor hela tiden.
Men jo, det finns också autister som lyssnar och tar till sig. Hänger rätt mycket på att man mognat, att man intresserat sig för människor och deras känslor och man har mycket öppenhet och nyfikenhet. Tänk här autister som lyckas i livet, som förstår sig själva och kanske jobbar med vetenskap eller skapande.
Så som J är, är ju inte bara aspergers, det finns något i honom som går förbi hur känslomässig man är. Han har fler negativa känslor och mer kaos än normalt för hans intelligensnivå. Och detta finns ju kvar idag att han tänder till snabbt, han tjurar för minsta lilla och att han på riktigt saknar något som håller ihop människor, svårt att förklara, men han har noll förmåga att klara sig själv.
Han är även mer självälskande och lever för att synas. Om det nu finns en vanlig aspergare, sätter de ofta arbetet först och kändisskapet är inte så noga, t o m att man inte vill bli känd. Men man har talang och man utför bra arbete som man vill dela med sig av. J har ju inga talanger. Däremot har han lyckats komma fram och blir sedd. Han måste gödas med uppmärksamhet. Empatin finns inte. Logiken är grumlad. Det uppstår ett felaktigt tankemönster som är väldigt svårt att bryta, som man ser hos maligna narcissister.
