Citat:
Ursprungligen postat av
Valentin90
Fucking detta ^^^^
Jag tror fantamig du är något på spåret här. Du skrev en lång mycket tänkvärd text tidigare i tråden, till mig, som jag tänkt att svara på. Tid och lite hemmakaos har inte gett mig utrymmet, känns taskigt, för det var väldigt kloka ord.
För Jockiboi kan det här vara en identitetsfråga, av existentiella mått. Mentalt existentiella mått i alla fall.
Han kan vara på jakt efter att hitta yttre faktorer som skulle ’ursäkta’ hans udda varande, beteende och jobbiga inre känslor. Att hävda att han hade varit som alla andra, om inte A, B och C (yttre faktorer) hänt. Så är det ju inte. Då hade han ju inte betett sig i princip likadant än idag.
Att någon annan granskar, journalerna, kan ju bara vara farligt ifall någon ser vad han förvanskar. Ifall någon ser att det som står stämmer, det är ju inte farligt, det är ju styrkande.
Det i sig, avslöjar ju att Jockibois lögner är medvetna. Om han inte visste att han ljuger, hur skulle han då veta vad han behöver skydda?
Frågan om ’hur’ medvetet det är, är däremot en knivigare fråga.
Det är nog därför han attackerar Bodin med anmälningar (som han gör med alla andra också). Jockiboi anmäler inte Bodin för ärekränkning eller varumärkessabotage eller för att Bodin skulle ha fel, har inte genomfört en informationskampanj som säger SVT skulle ha fel heller. Jockiboi anmäler bara Bodin för att han har tillgång till journalerna. DET är nog nyckeln.
Skulle han säga SVT har fel, så riktar han strålkastarljuset mot journalerna, som han inte vill andra ska läsa på annat sätt än han gör själv, och han bjuder då in till en debatt och genomlysning av dom. Så han avstår från det, är rädd för det.
Det här skulle då stämma nästan perfekt överens som förklaring till varför han är så såld (läs: tilltalad) över det han själv läser in i journalerna, att han t.o.m. offrar hela sin egna familj till vargarna.
Och i så fall är det ingen varumärkesmässig marknadsföringskampanj av sig själv för pengar (att utmåla sig som ’stackars mig’). Utan det är nog existentiellt för honom. Får han inte utmåla sig som en Fågel Fenix, och får erkännande för det, så faller han tillbaka in i verkligheten igen, och den står han inte ut med.
Kul att du gillade den och att, i alla fall, någon orkade igenom den
Existentiellt...
När människor pratar om lögner i uppmärksammade fall tänker de ofta att det handlar om cynism eller kall beräkning. Att någon vet att de ljuger och helt enkelt fortsätter eftersom det lönar sig. Men när man tittar närmare på vissa fall blir det tydligt att det som pågår är något annat, och mycket mer mänskligt – och samtidigt mycket mer destruktivt.
Elizabeth Holmes är ett sådant exempel.
I böcker, dokumentärer och rättegångar kring Theranos framträder inte i första hand bilden av någon som kallt justerar sin berättelse efter fakta. Tvärtom ser man en person som verkar oförmögen att backa, även när bevisen staplas på hög.
När journalister, experter och till slut rättsväsendet ifrågasatte tekniken och siffrorna, förändrades inte hennes berättelse i riktning mot realism. Den blev mer emotionell, mer absolut, mer offerorienterad, och framförallt mer isolerad från omvärlden.
Det intressanta är att hennes självbild var fullständigt sammanflätad med berättelsen om företaget.
Hon var Theranos. Hon var visionen.
Att erkänna att tekniken inte fungerade hade inte bara inneburit att erkänna ett misslyckande, utan att erkänna att den person hon byggt hela sitt liv kring inte fanns.
I det läget blir sanningen inte något befriande, utan något existentiellt hotfullt.
Det som utifrån ser ut som en envis lögn framstår inifrån som ett desperat försök att hålla ihop sig själv.
Lance Armstrong visar samma mönster, fast i en annan miljö.
Under många år var hans berättelse inte bara att han var oskyldig till dopning, utan att han var ett offer för en häxjakt.
Journalister, tidigare lagkamrater och antidopingorganisationer beskrevs som fiender.
Kritiker attackerades hårt, både offentligt och privat.
Ju mer bevis som kom fram, desto mer aggressivt blev försvaret.
Det som ofta förbryllade omgivningen var inte bara att han förnekade, utan hur långt han var beredd att gå för att skydda sin version av verkligheten.
Relationer förstördes, människor skadades, och ändå fortsatte han. Först när allt redan var förlorat (karriären, titlarna, ryktet) kom ett begränsat erkännande, och även då var ansvaret noggrant avgränsat.
Han erkände vissa handlingar, men höll fast vid en berättelse där omständigheterna, kulturen och
“alla andra” bar minst lika stor skuld.
I båda fallen ser man samma grundläggande sak: när berättelsen om det egna livet blir identiteten, går det inte att justera den stegvis. Det finns ingen mjuk övergång från lögn till sanning.
Antingen håller berättelsen, eller så kollapsar allt. Och eftersom kollapsen upplevs som outhärdlig, väljer psyket att hålla fast vid berättelsen, även när priset blir enormt – för andra och till slut även för en själv.
Det här är också anledningen till att omgivningen ofta reagerar som den gör. Många vill tro att fakta till slut ska vinna. Att dokument, vittnesmål och bevis ska leda till insikt.
Men när de möter den här typen av person händer något annat. Affekten tar över. Konflikten blir känslomässigt tung. Och många drar sig undan med formuleringar som “sanningen ligger väl någonstans i mitten” eller “det är säkert mer komplicerat”.
Det är inte feghet. Det är mänskligt. Att verkligen acceptera att någon ljuger om sitt eget liv, inte för att vinna något konkret utan för att överleva psykiskt, är djupt obehagligt.
Det rubbar vår föreställning om autenticitet och ansvar. Därför blir dessa fall så polariserande,
och därför leder ifrågasättandet så sällan till den sorts uppvaknande som många hoppas på.
Det finns många exempel på liknande mönster i dokumentärer, rättsfall och offentliga skandaler.
Det som förenar dem är inte graden av lögn, utan reaktionen när berättelsen hotas. Där ser man tydligt skillnaden mellan någon som kan erkänna fel och någon som inte kan göra det utan att hela självbilden riskerar att rasa.