Citat:
Fucking detta ^^^^
Jag tycker din beskrivning är träffande 
särskilt det du skriver om kontrollen över berättelsen och varför reaktionen blir så kraftig när någon annan själv granskar materialet.
Det du pekar på går att förstå ännu tydligare om man tittar på hur tätt berättelsen om det egna livet sitter ihop med personens bild av sig själv.
För en vanlig person är berättelsen om den egna uppväxten just en berättelse. Den kan vara känslig, absolut, men den är inte hela identiteten. Om någon ifrågasätter detaljer, eller visar att minnet inte stämmer helt, blir man kanske irriterad, skamsen eller defensiv, men man går inte i bitar av det. Självbilden klarar att justeras.
För den här typen av person är det annorlunda.
Berättelsen om det egna livet är jaget. Det är där självbilden, självförtroendet och känslan av värde sitter.
När han återger sitt liv handlar det därför inte bara om vad som hänt, utan om vem han är och då blir varje ifrågasättande existentiellt.
Det är i det ljuset man ska förstå både utelämnandena och tilläggen. Det handlar inte om slarv eller tillfälliga överdrifter, utan om att hålla ihop en identitet. Det som inte passar in tas bort, det som stärker berättelsen läggs till, och händelser ordnas om så att helheten känns rätt – inte nödvändigtvis sann.
När någon utomstående själv går till materialet och visar att berättelsen inte håller, händer något fundamentalt.
Det är inte bara en enskild osanning som avslöjas, utan hela kontrollen över narrativet försvinner.
Han kan inte längre ensam styra hur hans liv ska förstås.
Det är då reaktionen blir så kraftig.
När kontrollen hotas uppstår inte bara ilska, utan en hel kedja av svåra känslor: stark skam, känsla av avklädning, förlust av kontroll och rädsla för att hela självbilden ska spricka. För den här typen av person är det inte abstrakta obehag, utan överväldigande affekter som inte går att hålla kvar.
De känslorna måste bort, och det är här reaktionen kommer.
Inte nödvändigtvis som ett medvetet val, utan som det enda sättet att snabbt reglera ett inre tillstånd som blivit för intensivt. När han reagerar med raseri, aggressivitet eller kraftig affekt är det därför mindre en strategi och mer en reflex: känslorna tar över och driver handlingen.
I det läget förstärks ofta offerrollen ytterligare.
Händelser beskrivs ännu mer dramatiskt, språket blir mer laddat och konfliktnivån höjs. Situationen görs så känslomässigt tung att många i omgivningen backar.
Det är en vanlig mänsklig reaktion att dra sig undan när något upplevs som överväldigande eller för mycket, och just därför fungerar mönstret.
För omgivningen kan det se ut som ”automateld i raseri”, och det är en träffande beskrivning. Men det är inte slumpmässigt. Det är ett affektstyrt försvar mot skam och maktförlust, där ilska och överdrift blir sättet att slippa känna det som annars hotar att bryta ner hela självbilden.
Just därför är reaktionen ofta mer avslöjande än materialet i sig. När berättelsen verkligen håller behövs inget raseri. Det är först när identiteten är beroende av narrativet som affekten blir nödvändig.
särskilt det du skriver om kontrollen över berättelsen och varför reaktionen blir så kraftig när någon annan själv granskar materialet. Det du pekar på går att förstå ännu tydligare om man tittar på hur tätt berättelsen om det egna livet sitter ihop med personens bild av sig själv.
För en vanlig person är berättelsen om den egna uppväxten just en berättelse. Den kan vara känslig, absolut, men den är inte hela identiteten. Om någon ifrågasätter detaljer, eller visar att minnet inte stämmer helt, blir man kanske irriterad, skamsen eller defensiv, men man går inte i bitar av det. Självbilden klarar att justeras.
För den här typen av person är det annorlunda.
Berättelsen om det egna livet är jaget. Det är där självbilden, självförtroendet och känslan av värde sitter.
När han återger sitt liv handlar det därför inte bara om vad som hänt, utan om vem han är och då blir varje ifrågasättande existentiellt.
Det är i det ljuset man ska förstå både utelämnandena och tilläggen. Det handlar inte om slarv eller tillfälliga överdrifter, utan om att hålla ihop en identitet. Det som inte passar in tas bort, det som stärker berättelsen läggs till, och händelser ordnas om så att helheten känns rätt – inte nödvändigtvis sann.
När någon utomstående själv går till materialet och visar att berättelsen inte håller, händer något fundamentalt.
Det är inte bara en enskild osanning som avslöjas, utan hela kontrollen över narrativet försvinner.
Han kan inte längre ensam styra hur hans liv ska förstås.
Det är då reaktionen blir så kraftig.
När kontrollen hotas uppstår inte bara ilska, utan en hel kedja av svåra känslor: stark skam, känsla av avklädning, förlust av kontroll och rädsla för att hela självbilden ska spricka. För den här typen av person är det inte abstrakta obehag, utan överväldigande affekter som inte går att hålla kvar.
De känslorna måste bort, och det är här reaktionen kommer.
Inte nödvändigtvis som ett medvetet val, utan som det enda sättet att snabbt reglera ett inre tillstånd som blivit för intensivt. När han reagerar med raseri, aggressivitet eller kraftig affekt är det därför mindre en strategi och mer en reflex: känslorna tar över och driver handlingen.
I det läget förstärks ofta offerrollen ytterligare.
Händelser beskrivs ännu mer dramatiskt, språket blir mer laddat och konfliktnivån höjs. Situationen görs så känslomässigt tung att många i omgivningen backar.
Det är en vanlig mänsklig reaktion att dra sig undan när något upplevs som överväldigande eller för mycket, och just därför fungerar mönstret.
För omgivningen kan det se ut som ”automateld i raseri”, och det är en träffande beskrivning. Men det är inte slumpmässigt. Det är ett affektstyrt försvar mot skam och maktförlust, där ilska och överdrift blir sättet att slippa känna det som annars hotar att bryta ner hela självbilden.
Just därför är reaktionen ofta mer avslöjande än materialet i sig. När berättelsen verkligen håller behövs inget raseri. Det är först när identiteten är beroende av narrativet som affekten blir nödvändig.
Jag tror fantamig du är något på spåret här. Du skrev en lång mycket tänkvärd text tidigare i tråden, till mig, som jag tänkt att svara på. Tid och lite hemmakaos har inte gett mig utrymmet, känns taskigt, för det var väldigt kloka ord.
För Jockiboi kan det här vara en identitetsfråga, av existentiella mått. Mentalt existentiella mått i alla fall.
Han kan vara på jakt efter att hitta yttre faktorer som skulle ’ursäkta’ hans udda varande, beteende och jobbiga inre känslor. Att hävda att han hade varit som alla andra, om inte A, B och C (yttre faktorer) hänt. Så är det ju inte. Då hade han ju inte betett sig i princip likadant än idag.
Att någon annan granskar, journalerna, kan ju bara vara farligt ifall någon ser vad han förvanskar. Ifall någon ser att det som står stämmer, det är ju inte farligt, det är ju styrkande.
Det i sig, avslöjar ju att Jockibois lögner är medvetna. Om han inte visste att han ljuger, hur skulle han då veta vad han behöver skydda?
Frågan om ’hur’ medvetet det är, är däremot en knivigare fråga.
Det är nog därför han attackerar Bodin med anmälningar (som han gör med alla andra också). Jockiboi anmäler inte Bodin för ärekränkning eller varumärkessabotage eller för att Bodin skulle ha fel, har inte genomfört en informationskampanj som säger SVT skulle ha fel heller. Jockiboi anmäler bara Bodin för att han har tillgång till journalerna. DET är nog nyckeln.
Skulle han säga SVT har fel, så riktar han strålkastarljuset mot journalerna, som han inte vill andra ska läsa på annat sätt än han gör själv, och han bjuder då in till en debatt och genomlysning av dom. Så han avstår från det, är rädd för det.
Det här skulle då stämma nästan perfekt överens som förklaring till varför han är så såld (läs: tilltalad) över det han själv läser in i journalerna, att han t.o.m. offrar hela sin egna familj till vargarna.
Och i så fall är det ingen varumärkesmässig marknadsföringskampanj av sig själv för pengar (att utmåla sig som ’stackars mig’). Utan det är nog existentiellt för honom. Får han inte utmåla sig som en Fågel Fenix, och får erkännande för det, så faller han tillbaka in i verkligheten igen, och den står han inte ut med.
__________________
Senast redigerad av Valentin90 2026-01-26 kl. 23:32.
Senast redigerad av Valentin90 2026-01-26 kl. 23:32.
Citat:
Fucking detta ^^^^
Jag tror fantamig du är något på spåret här. Du skrev en lång mycket tänkvärd text tidigare i tråden, till mig, som jag tänkt att svara på. Tid och lite hemmakaos har inte gett mig utrymmet, känns taskigt, för det var väldigt kloka ord.
För Jockiboi kan det här vara en identitetsfråga, av existentiella mått. Mentalt existentiella mått i alla fall.
Han kan vara på jakt efter att hitta yttre faktorer som skulle ’ursäkta’ hans udda varande, beteende och jobbiga inre känslor. Att hävda att han hade varit som alla andra, om inte A, B och C (yttre faktorer) hänt. Så är det ju inte. Då hade han ju inte betett sig i princip likadant än idag.
Att någon annan granskar, journalerna, kan ju bara vara farligt ifall någon ser vad han förvanskar. Ifall någon ser att det som står stämmer, det är ju inte farligt, det är ju styrkande.
Det i sig, avslöjar ju att Jockibois lögner är medvetna. Om han inte visste att han ljuger, hur skulle han då veta vad han behöver skydda?
Frågan om ’hur’ medvetet det är, är däremot en knivigare fråga.
Det är nog därför han attackerar Bodin med anmälningar (som han gör med alla andra också). Jockiboi anmäler inte Bodin för ärekränkning eller varumärkessabotage eller för att Bodin skulle ha fel, har inte genomfört en informationskampanj som säger SVT skulle ha fel heller. Jockiboi anmäler bara Bodin för att han har tillgång till journalerna. DET är nog nyckeln.
Skulle han säga SVT har fel, så riktar han strålkastarljuset mot journalerna, som han inte vill andra ska läsa på annat sätt än han gör själv, och han bjuder då in till en debatt och genomlysning av dom. Så han avstår från det, är rädd för det.
Det här skulle då stämma nästan perfekt överens som förklaring till varför han är så såld (läs: tilltalad) över det han själv läser in i journalerna, att han t.o.m. offrar hela sin egna familj till vargarna.
Och i så fall är det ingen varumärkesmässig marknadsföringskampanj av sig själv för pengar (att utmåla sig som ’stackars mig’). Utan det är nog existentiellt för honom. Får han inte utmåla sig som en Fågel Fenix, och får erkännande för det, så faller han tillbaka in i verkligheten igen, och den står han inte ut med.
Jag tror fantamig du är något på spåret här. Du skrev en lång mycket tänkvärd text tidigare i tråden, till mig, som jag tänkt att svara på. Tid och lite hemmakaos har inte gett mig utrymmet, känns taskigt, för det var väldigt kloka ord.
För Jockiboi kan det här vara en identitetsfråga, av existentiella mått. Mentalt existentiella mått i alla fall.
Han kan vara på jakt efter att hitta yttre faktorer som skulle ’ursäkta’ hans udda varande, beteende och jobbiga inre känslor. Att hävda att han hade varit som alla andra, om inte A, B och C (yttre faktorer) hänt. Så är det ju inte. Då hade han ju inte betett sig i princip likadant än idag.
Att någon annan granskar, journalerna, kan ju bara vara farligt ifall någon ser vad han förvanskar. Ifall någon ser att det som står stämmer, det är ju inte farligt, det är ju styrkande.
Det i sig, avslöjar ju att Jockibois lögner är medvetna. Om han inte visste att han ljuger, hur skulle han då veta vad han behöver skydda?
Frågan om ’hur’ medvetet det är, är däremot en knivigare fråga.
Det är nog därför han attackerar Bodin med anmälningar (som han gör med alla andra också). Jockiboi anmäler inte Bodin för ärekränkning eller varumärkessabotage eller för att Bodin skulle ha fel, har inte genomfört en informationskampanj som säger SVT skulle ha fel heller. Jockiboi anmäler bara Bodin för att han har tillgång till journalerna. DET är nog nyckeln.
Skulle han säga SVT har fel, så riktar han strålkastarljuset mot journalerna, som han inte vill andra ska läsa på annat sätt än han gör själv, och han bjuder då in till en debatt och genomlysning av dom. Så han avstår från det, är rädd för det.
Det här skulle då stämma nästan perfekt överens som förklaring till varför han är så såld (läs: tilltalad) över det han själv läser in i journalerna, att han t.o.m. offrar hela sin egna familj till vargarna.
Och i så fall är det ingen varumärkesmässig marknadsföringskampanj av sig själv för pengar (att utmåla sig som ’stackars mig’). Utan det är nog existentiellt för honom. Får han inte utmåla sig som en Fågel Fenix, och får erkännande för det, så faller han tillbaka in i verkligheten igen, och den står han inte ut med.
Kul att du gillade den och att, i alla fall, någon orkade igenom den
Existentiellt...
När människor pratar om lögner i uppmärksammade fall tänker de ofta att det handlar om cynism eller kall beräkning. Att någon vet att de ljuger och helt enkelt fortsätter eftersom det lönar sig. Men när man tittar närmare på vissa fall blir det tydligt att det som pågår är något annat, och mycket mer mänskligt – och samtidigt mycket mer destruktivt.
Elizabeth Holmes är ett sådant exempel.
I böcker, dokumentärer och rättegångar kring Theranos framträder inte i första hand bilden av någon som kallt justerar sin berättelse efter fakta. Tvärtom ser man en person som verkar oförmögen att backa, även när bevisen staplas på hög.
När journalister, experter och till slut rättsväsendet ifrågasatte tekniken och siffrorna, förändrades inte hennes berättelse i riktning mot realism. Den blev mer emotionell, mer absolut, mer offerorienterad, och framförallt mer isolerad från omvärlden.
Det intressanta är att hennes självbild var fullständigt sammanflätad med berättelsen om företaget.
Hon var Theranos. Hon var visionen.
Att erkänna att tekniken inte fungerade hade inte bara inneburit att erkänna ett misslyckande, utan att erkänna att den person hon byggt hela sitt liv kring inte fanns.
I det läget blir sanningen inte något befriande, utan något existentiellt hotfullt. Det som utifrån ser ut som en envis lögn framstår inifrån som ett desperat försök att hålla ihop sig själv.
Lance Armstrong visar samma mönster, fast i en annan miljö.
Under många år var hans berättelse inte bara att han var oskyldig till dopning, utan att han var ett offer för en häxjakt.
Journalister, tidigare lagkamrater och antidopingorganisationer beskrevs som fiender.
Kritiker attackerades hårt, både offentligt och privat.
Ju mer bevis som kom fram, desto mer aggressivt blev försvaret.
Det som ofta förbryllade omgivningen var inte bara att han förnekade, utan hur långt han var beredd att gå för att skydda sin version av verkligheten.
Relationer förstördes, människor skadades, och ändå fortsatte han. Först när allt redan var förlorat (karriären, titlarna, ryktet) kom ett begränsat erkännande, och även då var ansvaret noggrant avgränsat.
Han erkände vissa handlingar, men höll fast vid en berättelse där omständigheterna, kulturen och “alla andra” bar minst lika stor skuld.
I båda fallen ser man samma grundläggande sak: när berättelsen om det egna livet blir identiteten, går det inte att justera den stegvis. Det finns ingen mjuk övergång från lögn till sanning. Antingen håller berättelsen, eller så kollapsar allt. Och eftersom kollapsen upplevs som outhärdlig, väljer psyket att hålla fast vid berättelsen, även när priset blir enormt – för andra och till slut även för en själv.
Det här är också anledningen till att omgivningen ofta reagerar som den gör. Många vill tro att fakta till slut ska vinna. Att dokument, vittnesmål och bevis ska leda till insikt.
Men när de möter den här typen av person händer något annat. Affekten tar över. Konflikten blir känslomässigt tung. Och många drar sig undan med formuleringar som “sanningen ligger väl någonstans i mitten” eller “det är säkert mer komplicerat”.
Det är inte feghet. Det är mänskligt. Att verkligen acceptera att någon ljuger om sitt eget liv, inte för att vinna något konkret utan för att överleva psykiskt, är djupt obehagligt.
Det rubbar vår föreställning om autenticitet och ansvar. Därför blir dessa fall så polariserande, och därför leder ifrågasättandet så sällan till den sorts uppvaknande som många hoppas på.
Det finns många exempel på liknande mönster i dokumentärer, rättsfall och offentliga skandaler.
Det som förenar dem är inte graden av lögn, utan reaktionen när berättelsen hotas. Där ser man tydligt skillnaden mellan någon som kan erkänna fel och någon som inte kan göra det utan att hela självbilden riskerar att rasa.
__________________
Senast redigerad av Pallal 2026-01-27 kl. 19:46.
Senast redigerad av Pallal 2026-01-27 kl. 19:46.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera