Ateister vs kristna debatt

Vetenskapen korrigerar sig ständigt i sökandet efter exaktare kunskap men det finns en gräns som den aldrig når, i varje fall inte med rådande paradigmer. Allt som finns kan inte observeras, hypotetiseras, deduceras, testas eller falsifieras. Detta är bara vetenskapliga ideal eller åsikter som ska definiera vad som finns eller inte.

​Jag diskuterar och citerar och demonstrerar, men jag predikar inte och hävdar inte någon religion.

Gud skänker tröst!

Men det är skillnad mellan religion, med regler som skiljer mellan vi och dom, och en tro på en för alla gemensam skapare. Och det är inte religion att citera vad någon har sagt.

Kommen till mig, I alla som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro. Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat; 'så skolen I finna ro för edra själar'. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt. — Matteus 11:28-30

Vad är det då som finns, men som inte kan "observeras, hypotetiseras, deduceras, testas eller falsifieras"?

Med andra ord, hur kan man i så fall vara säker på ATT det finns?

Eller aningen skarpare: om det helt saknas belägg för att något finns, hur kan man ens TRO att det finns?

Ja det är frågor av betydelse. Ska vi definiera vad som finns och inte finns eller vara ödmjuka? Ska egna obevisbara upplevelser stigmatiseras av ett konsensuskrävande samhälle?

Vi vet inte ens vad som finns i universum eller om det finns ett oändligt multiverse där kunskapsutveckling har pågått i biljontals år. Och på vilka grunder kan vi utesluta icke-materiellt liv eller obeskrivlig makt?

Det är du själv som tröstar dig. Dina tankar om gud ger dig tröst. Om du trodde lika mycket på en nallebjörn skulle det ge dig samma tröst.

Egna upplevelser är egna upplevelser och har inget med samhället eller nån annan att göra. Man kan ha hur många egna upplevelser som helst, det stör väl ingen?

Men om man går ut och försöker påverka samhället och alla andra med påståenden om egna upplevelser så går man över en grundläggande gräns. Samhället är inte baserat på "privata upplevelser" och kan omöjligtvis fungera utgående från sådana "privata upplevelser", så då behöver man kunna styrka det man påstår att man upplevt på nåt sätt. Att det skulle vara att "stigmatisera" upplevelserna är inte sant, det är snarare tvärtom.

Ingen behöver utesluta nånting, varken icke-materiellt liv eller obeskrivlig makt. Vi behöver inte ens utesluta att det kan på en liten polkarandig flygande elefant bakom mitt kylskåp, som emellanåt flyger fram och viskar grundläggande sanningar i mitt öra. Jag FÅR gå omkring och tro det, och får inkorporera de framviskade sanningarna i min egen världsbild. Men jag kan INTE hävda att den elefanten, eller det icke-materiella livet och den obeskrivliga makten, finns på riktigt om jag inte kan föra det i bevis. Och jag kan framförallt inte börja kräva och hävda att resten av samhället och alla andra människor ska börja följa det jag säger, det som min lilla elefant viskat till mig.

Någonstans där går gränsen mellan trosfrihet och absurditet. Och trosfriheten ger oss alla rätt att tro på i princip vad som helt och utan bevis, i vår egen personliga trosfrihetssfär. Som tur är (för mig) ger den också rätt att förkasta en sådan egen trosbaserad världsbild och istället försöka använda en egen evidensbaserad världsbild.

Vi ska utgå ifrån det som vi vet här och nu, det är så man håller sig till fakta och verklighet. Att tanka på vad som eventuellt finns är att ägna sig åt fantasier och önsketänkande.

Tack och lov, att jag fattar noll vad innebär (notis) om. Matteus ....

Det är så skönt att jag lever gott än er allihopa med troende och fastbunden till religion

Okej tråkigt för dig att inte uppleva det onaturliga.

Inte mig

Som barn har jag som alla andra barn fått "uppleva det onaturliga." Det är meningen, om vi följer den naturliga utvecklingen, att vi växer ut från fantasier och anammar en mer verklighetstrogen världsuppfattning. Man måste börja se skillnaden mellan fantasier och verklighet om man vill bli vuxen på riktigt.