Citat:
Den svenska, och delvis brittiska, erfarenheten är att katolicismen är ett problem. För svensk del är det nog främst drottning Kristina och hennes avfall som har spökat, även konstitutionellt. Nu har vi förstås islamisterna som hotar den nationella ordningen i politiken och samhället.
Precis omkring tiden för 30-åriga kriget så är situationen i synnerhet annorlunda i Europa än den är idag, eller hur?
Det finns absolut ingen mening idag att tala om "i synnerhet katolicismen" som ett problem över alla andra för en svensk monark.
Drottning Silvia har ju exempelvis växt upp både inom katolicismen genom sin mor och lutheranismen genom sin far, tror inte att det brukar beskrivas idag som ett stort problem.
Citat:
I någon mån kan det spela roll i vilket tidsmässigt sammanhang man befinner sig. Just nu kan vi se en splittring bland Visegradländerna om Ukraina, så att ena sig i en fråga är sin sak, men att ha någon slags konsistens i gemenskap över tid är en annan. Europa har både det ryska hotet från öster, och det islamistiska hotet från syd och sydöst. Då behöver en helt annan nivå av nationell sammanhållning och motståndskraft.
Det islamistiska hotet kommer inte från syd utan från vår finanselit(ägare av storkapital) och politiska eliten och den subversion av värderingar som sker i akademin.
Ifall du fokuserar på vad som lärs i moskeer eller muslimska brödraskapet för att hantera invandringsproblematiken så fokuserar du åt helt fel riktning.
Visegrad kan ha lite olika åsikter om hur man hanterar Ryssland, men det viktigaste är att de har kvar en nation att slåss för vilket vi inte längre har.
Monarki eller att ha någonslags stornation har inget med saken att göra.