Citat:
Ursprungligen postat av
Artsoppamedflask
Det var liknande för Poromaa förra säsongen när han ändå tog silver på femmilen i VM. Han kommer in kraftigt övertränad i säsongerna och överskattar nog sin egen återhämtningsförmåga något. I dokumentären om Poromaa på svt så säger hans pappa "du har gått över gränsen pöjk" när Wille sitter i vallaboden och surar efter sitt bedrövliga lopp i Gällivare. Han kommer troligtvis att vara i rätt fin form i OS.
Det är märkligt att man så ofta hör snacket om överträning inom skidåkning - något som inte alls verkar vara lika vanligt i andra konditionsidrotter. Jag har känslan av att det finns någon sorts machoattityd till träning inom längdskidåkning, och det går tillbaks till sportens begynnelse. Man vill så gärna vara lika tuffa som Särna-Hedlund, Sixten Jernberg och andra, som först jobbade hela dagen i skogen och sedan stack ut och tränade. Det här låter kanske långsökt, men historikern Sverker Sörlin skrev faktiskt en bok om norsk skidåkning för typ 15 år sedan ("Kroppens geni") och en av hans teser var att skidåkning, trots all vetenskaplighet nuförtiden, styrs väldigt mycket av tradition. Ta t.ex. det här att man en gång i veckan under sommaren är ute och springer i skogen i snigelfart hela förmiddagen (man springer så sakta att den 55-årige Sörlin kunde hänga med det norska damlandslaget). Träningseffekten av det här är väl högst diskutabelt, men man har åtminstone en gång i veckan efterliknat de gamla skogsarbetarna. Världseliten i marathon springer nästan aldrig pass längre än 2,5 timmar.