Rättvis fördelning av hemmasysslor

Och om din man kom till dig och sade att han tycker att det är orättvist att han gör det mesta i hemmet? Hur ska du lösa det då? Börja bara göra än mer? Eller fundera på ett sätt att ta reda på vem som faktiskt gör mer för att få tyst på honom?

Du gör ett kategorimisstag. Du likställer bristande prestation med osynligt ansvar och låtsas att de är samma sak.

Exemplet från jobbet visar bara att någon inte levererade definierad output. Det säger inget om värdet av planering, samordning och riskhantering i sig – det är ju exakt det som i andra roller kallas projektledning och betalas bra för. Skillnaden hemma är att ansvaret ofta är informellt, ojämt fördelat och saknar mandat.

När ansvar inte är uttalat hamnar det hos den som bryr sig mest. Den personen ser då “stressad” och “ineffektiv” ut om man bara mäter punktinsatser – trots att deras förutseende är det som gör att andra kan vara avslappnade och effektiva.

Att kalla detta “bekvämt gnäll” är inte logik, det är ett värdeval: du väljer att bara erkänna det som går att stycka upp och auktionera bort. Att din fru accepterade modellen gör den fungerande för er – inte till ett allmängiltigt facit.

Det är också värt att notera att i relationer där den ena parten är mycket säker på sin logik och snabbt avfärdar invändningar som “gnäll”, blir samtycke från den emotionellt mest flexibla parten ibland ett anpassningsbeteende snarare än ett kvitto på rättvisa.

Är inte detta ett märkligt resonemang? Du kan inte definiera ett ansvarsområde så pass så att det går att utdela. Men du känner ett starkt ansvar för det och det innebär att du drar att enormt lass och får din partners uppgifter vara mindre värda.

Om jag tolkar dig rätt med avseende på din kommentar om exemplet från jobbet så är det någon sorts odefinierbar projektledning och riskhantering, som exakt ingen har efterfrågat, som är den stora bördan?

Kan inte du för skojs skull ge lite praktiska exempel på detta, för min ingenjörshjärna har lite svårt att hänga med där.

Tja, ett enkelt praktiskt exempel är ju att vara den som oftast drar igång auktionen? Dvs det är en person som mycket mer än den andra håller koll på vad som måste göras. Sen kan man fördela ansvaret för att faktiskt göra det, men att hålla kollen och planeringen för att det ska bli gjort i rätt tid är ju i sig ett stort arbete.

Bra exempel. Till exempel ”hur mycket bjuder du för att gå och fixa en present till moster Anna?”

Då finns det ju onekligen ett jobb som har utförts av en person som höll koll på det, utan att ha uppmärksammats. Men vore det då ett smartare jobb, för att undvika odefinierade bördor, att auktionera ut ”håll koll på alla födelsedagar vi förväntas reagera på” först när man upptäcker denna deficit?

Som sen den personens vars ansvar det blir kan spinna av subuppgifter för budgivning?

Tja lite som din idé i grunden så är det väl bara ett problem att lösa om det faktiskt finns ett problem att lösa (dvs det är en person som oftast kommer med förslag och själv ser det som ett problem). Problemet med din lösning är ju lite den att en partner kanske inte tycker det är så viktigt att det köps en present till moster Anna, det kan ju vara där man fastnar i ojämn arbetsfördelning egentligen. Man kan förstås få någon inbyggd poäng för att komma med förslag, men det skapar ju lite incitament att hitta på uppgifter i onödan.

En fördelning som funkar mellan mig och min fru är att jag drar in alla pengar, och sköter det typiskt manliga såsom att lyfta tunga saker, bygga, meka i skoter, bilar, båten, traktorn.

Hon tvättar, städar, tar hand om barn, väljer inredning, färger osv överallt förutom i garaget för de är mitt space.

Vi är båda nöjda då jag ger henne sitt drömliv som en fattig hemmafru och jag uppoffrar mig gärna för min familj och varenda krona jag tjänar är inte mina pengar utan våra.

Well nej, det är varken märkligt eller odefinierbart – det är bara inte uppgiftsstyckat. Det är skillnaden.

Jag pratar inte om ”ingen har bett om det”-arbete, utan om kontinuerligt systemansvar. Sådant som i tekniska system motsvarar drift, redundans och felprevention. När det fungerar märks det inte. När det saknas kollapsar systemet.

Här är några praktiska exempel i ett hushåll med barn:

- Att ha en uppdaterad mental karta över scheman, behov, deadlines och risker så att inget missas.
- Att ligga steget före konflikter, trötthet, logistiska krockar och emotionella reaktioner.
- Att inse innan något händer att “om tre dagar kommer detta bli ett problem”.
- Att justera vardagen löpande för att hålla systemet stabilt. (Mycket energikrävande!)

Detta är alltså inte enskilda uppgifter som “görs”, utan tillstånd som upprätthålls. Precis som systemövervakning eller incidentberedskap - för att tala ditt språk.

När du säger “ingen har efterfrågat det” är det exakt poängen: sådant ansvar uppstår när ingen annan äger helheten. Det tas av den som ser konsekvenserna först – inte av den som får uppgiften tilldelad sig.

Och nej, detta gör inte andras uppgifter mindre värda. Men om man bara mäter utförda delmoment och ignorerar helhetsansvar, då kommer den som bär systemet alltid se “ineffektiv” ut och den som jobbar reaktivt se “effektiv” ut.

Det betyder inte att ditt system är värdelöst. Det betyder att det mäter exekvering, inte ansvarsbärande stabilitet.

Vill man mäta båda behöver man erkänna att de är olika kategorier – inte försöka pressa in dem i samma poängkolumn.

Kommunikation? Finns det väl något som heter... Både han och jag är normala människor som kan se verkligheten som finns rakt framför näsan på oss. Det är inga komplicerade grejer.

Problemet är att en ganska stor andel kvinnor har en känslobaserad uppfattning om verkligheten och inte en som grundar sig på fakta. I dessa fall hjälper det inte att kommunicera då de är blinda för den faktiska verkligheten. Dvs det blir mycket komplicerat.

// CC

Finns det problem att se konkreta bevis är du inte särskilt bra på att kommunicera/argumentera.

Intressant... Det märks att du har med män att göra för om du hade haft med kvinnor att göra skulle du inte skriva så. Du skulle då förstå exakt vad jag menar. Många är vi män som har lagt fram fakta på olika sätt för kvinnor men där kvinnan vägrar att ta till sig den. En vanlig reaktion från kvinnan är att bli arg och klandra mannen för att han har tagit fram fakta och sedan göra frågan till något helt annat.

Intressant också att du lägger hela skulden på den som kommunicerar men inget på den som ska ta emot kommunikationen. Om du hade varit lite bevandrad i detta med kommunikation hade du förstått att det krävs skills från BÅDA parter.

// CC